Det är INTE bra just nu.. inte alls. Det känns som jag håller på att dö och jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt. Jag tror att det är något som har eller håller på att sluta fungera i mig. Jag kan inte stoppa min smärta, jag kan inte hålla tillbaks tårar, jag kan inte sluta skaka, jag pulserar, sprattlar som en fisk, det kryper, smärtar, snurrar, luktar mögel, blod, ruttet, orent. Jag försvinner långa perioder åt gånger och när jag är här förföljer mig något från mina mardrömmar och allt jag äter kommer strax upp samma väg igen, jag kollar på min spegelbild och vem det nu är som kollar tillbaks följer inte mina rörelser, en röst som inte är min tvingar ljud som från en annan värld över dom läppar som varit mina.

 

 

Jag vill säga att jag inte är eller håller på att bli galen.. men jag kan inte. Faktiskt.. så börjar jag bli alltmer övertygad om att det är tvärt om. The demons that once tempted me, has finaly tamed me. I see them everywhere och det är ingens utom mitt fel - för jag bjöd in dom från början. Jag kan inte göra det här själv längre. Snälla, JAG BEHÖVER HJÄLP. Vilken som helst.. just make it stop. :'(

My heart is ready to fight this.. but is it too late, is my body too weakened?

AJ.. har sjukt ont i kropp och knopp och har sålunda har spenderat morgonen i badrummet och fryser så jag skakar tänder. Åt på tok mycket mer än min kropp egentligen klarar av igår och som jag förstått det har Sugar - som åt samma sak som jag (vi var ute och firade Marcus) även den lite matförgiftnings-symptom. KAN också vara någon form av magsjuka, dock.

Ska ta och leta upp min mobil och fråga Marcus om han inte kan vara jätte-super-snutte-gull-unge och ta med sig något nyttigt till mig som lugnar magen.. för känner att jag inte kan ha det såhär. Filmjölk eller yoghurt, kanske?

Tanken var ju att det skulle festas här ikväll. Men kanske blir det så att jag ligger här uppe på rummet och tvingas vila istället.

Fan vad trist.

1. Kärlek - såklart. Det spelar ingen roll hur snygga, söta eller häftiga man är tillsammans om det inte finns äkta, ömsesidig kärlek där.

2. Lojalitet - många tycker att det är "toffligt" när man gaddar ihop sig mot hela världen bara för att man är par, och jag är faktiskt en utav dom. Men lojalitet är en grundsten för funktionalitet. Visst att man måste låta varandra utkämpa sina egna strider och inte låta kärlek komma ivägen för vänskap. Men fortsätter man välja bro's before hoe's i ett RIKTIGT förhållande så är man i själva verket inte moget för ett sådant.

3. Tillit - något jag nog alltid har saknat mer eller mindre från båda sidor i mina förhållanden. Men inte något jag mindre verkligen önskat funnits där.

4. Förståelse - så gott man bara kan. I ett förhållande med en Borderline-personlighet måste man särskilt vara beredd på att dagligen möta problem som kräver en enorm nypa förståelse, och det omedelbart.. annars kan det sluta i katastrof. Och om inte kan man lika gärna ge upp.. för bådas skull. Det är SÅ viktigt.

5. Respekt - varför ens tänka på att dela sitt liv med en person som man inte respekterar och får respekt tillbaka utav? Respekt är verkligen också enormt viktigt i varje relation.

6. Stöd - att stötta varandra i beslut är guld värt. Istället för att direkt säga nej, är det viktigt att, åtminstone först, fråga varför och sedan kan man ju till exempel försiktigt lägga fram sina synpunkter, utan att helt ta ifrån sin partner rätten att själv fatta sina beslut? Låt din partner flyga sina egna vingar ibland.

7. Intresse - om det har dött någonstans på vägen, har så också relationen. Punkt slut.

8. Attraktion - och det behöver inte bara handla om utseende-mässigt. Humor, intelligens.. vad som helst kan vara attraktivt och hålla attraktionen vid liv.

9. Kommunikation - vi är trots allt flockdjur och i behov av att kommunicera. Inte minst med våran partner. Vad är annars poängen? Har själv levt i ett (flera år långt) förhållande där jag fungerade som en liten sällskapsdam ungefär. Och med det vill jag säga att man klarar sig ganska länge på den här varan, men med enbart detta, utan föregående punkter, kommer det absolut inte att fungera i slutänden.

10. Ömhet - vad det nu kan betyda. Skiljer sig också här från förhållande till förhållande. Men ömhetsbevis ger verkligen krydda till förhållandet.

11. Förlåtelse - man måste kunna förlåta fel. För fel kommer alltid att inträffa. INGEN är perfekt. Man måste få fela och man måste få bli förlåten ibland.

12. Uppskattning - på vilket vis som helst. Skriv en liten lapp och sätt på kylskåpsdörren innan du går till jobbet, berätta att du tycker det där fotot eller det där speciella leendet är vackert.. bara sånna enkla småsaker gör susen.

13. Humor - skratt är något av det bästa att dela med andra. Ta dig tid och se en rolig komedi eller busa en stund tillsammans med din andra hälft.

14. Uppoffring - h*n vill se drama, du vill se action. Kompromissa. Möts på halva vägen eller lägg upp det på ett bra sätt som fungerar för båda.

15. Stimulans - GÖR saker tillsammans. Testa på nya grejer. Sitt inte bara hemma och gör samma saker dag ut och dag in. Utforska varandra och världen.

16. Sex - superviktig för mig personligen, i vilken form förhållandet än erbjuder. Men tar hänsyn till och ser t o m upp till dem som faktiskt klarar sig helt utan detta.

---

.. idag ska tydligen något Borderline-team ringa och boka in mig för möten här i Stockholm. Ännu har jag inte hört en signal från min telefon (eller jo.. från Bästis och Marcus). Sov dock till kl.13.00, så who knows.. dom kanske ringde innan de. Eller var det jag som skulle ringa? Har dock inte fått något telefonnr av någon.

Och jag är väldigt fundersam över varför typ ½ av mina kläder är helt nedastänkta av blod? Marcus sa att det beror på att jag inte låg still när jag skulle stickas osv. Förhoppningsvis är det så.. Fuji har 2 månader kvar till första löp, förvisso, men man kan aldrig vara nog försiktig.

Men seriöst.. man kan fan inte läsa sig till egentlig förståelse när det kommer till personlighetsstörningar och dyl. Man kan spendera hela dagar åt att försöka få insikt i det och när det sedan gäller så kan man göra bort sig så in i helvete. Göra precis tvärt emot allt man lärt sig. Borderline är liksom.. ute på slagfältet.. där böcker möter verkligheten. Det spelar ingen roll hur påläst man är om man inte har dom där skillsen man enbart får genom personlig erfarenhet. För att verkligen förstå och kunna lära sig att bemästra det måste man ha det själv.. eller ha varit med ett tag. Jimmy var en stjärna på det, Marcus började lära sig så smått, min utredare måste helt klart ha varit med förut..

Och saken är den att nu är jag så jävla trött på att alltid säga förlåt för något jag inte kan kontrollera. Och nej, jag tänker inte stå till svars inför, eller följa NÅGONS jävla vilja för NÅGON anledning, härifrån.. ge någon en chans att ösa sitt bullshit om hur jag är den som måste kräla fram till alla och en vars fötter.. särskilt inte till alla uppblåsta, ignoranta människor med storhetsvansinne, för höga tankar om sig själva och vars självförnekelse är det enda som konkurrerar i frekvens med deras inbillade stor- och stolthet. Nej tack, jag klarar mig. När egot är större än hjärtat är det SÅ UPPENBART att det är en ganska värdelösa.. vänskaper.. relationer.. whatever. Och jo, iom detta har ni har bara er själva att skylla.. men fortsätt förneka det ni. "Whatever floats your boats".

.. och fick spendera fredagen på sjukhuset, där jag tydligen ska ha varit otrevlig och uppkäftig så in i helvete (de försökte prata med mig och jag bara fräste och när Marcus ville att jag skulle snacka med någon psykolog hade jag tydligen morrat: "Men hämta den där jävla horan då!" - SOO not me), legat och sprattlat som en fisk på land, sparkat och varit påväg att störta därifrån med droppet kvar i armen. Fick utöver detta bli tömd med katetern (efter att vi - tydligen? - varit på toa och jag försökt ljuga mig ur situationen) och dricka kol.. minns inte smaken, men minns att jag tyckte det såg för jävla vidrigt ut och att jag grät både här och var under allt detta. Sedan har jag bara vilat och vilat.

Detta alltså efter min pinsamma psyk-kolaps här nedan. Måste ändå försvara mig med att jag var helt ensam, hade en riktigt dålig dag till att börja med och dessutom ville jag bara prata ut om saker eftersom jag kände mig helt missförståd, men blev istället som svar på det ännu mer missförstådd och dessutom rätt illa handskad med. Och så kom den gamla, välkända maktlösheten över mig (om jag bara kunde ViSA för dig hur känslor som hopplöshet och att inte kunna förmedla hur omvärlden och alla intryck känns från min kropp.. om du bara kunde förstå) och delar av mig kunde bara inte klara av det.

Som alltid.. om jag inte kunde ge dig mitt liv.. ville jag bara ge dig min död. Inte slösa din dyrbara tid. Bara göra mitt bästa för att få dig att ge mig dom ynka minuter det skulle ta att avsluta mig på det sätt du själv valde. Vi var för svaga då.. båda två. Den här gången får jag göra det själv. Men du - eller personen jag trodde att du var - är med mig. Alltid. Och jag hoppas att du tillslut ska förstå.. jag älskade alltid dig mer.

"Haha, snyggt. Kul story, det förklarar en del. Bara en fråga kvar i guess, trivs du som Belial? Isåfall är det väl bara att gratulera, naturens lag vinner alltid tillslut. Survival of the fittest. Cecilia var för svag och dog nånstans på vägen, trots allt. Jag som trodde det var borderline... Men det är nog snarare schizofreni alt dissociativ identitetsstörning ? kanske värt att kolla... Du verkar ju ha bevisen här iaf... om det är sant?"

1. "Haha" och "Kul story"? Really? Vart då?

2. Trivs jag som Belial? Är det en seriös fråga eller? Belial är den delen av mitt AvPD/Borderline som till allt större del innebär känslor av kronsik tomhet, paranoia och kylighet. Jag UTSTÅR den delen, oavsett hur jävla fruktansvärd den är, för att fly från en förstörd själ som jag lämnades med i slutet av 2006 och om du verkligen tror att jag TRIVS med det är du MER ÄN LITE dum i huvudet.. och, faktiskt, det trodde jag inte om dig.

3. Så nu är Cecilia svag igen? Oj, oj, oj.. we've been here many times before, för att säga det minsta. Tycker bara att det är väldigt ologiskt och faktiskt patetiskt att varje gång lilla Cilla går dig emot så drar du ditt "svaghets"-kort, eftersom vi båda vet att det alltid funkade förr. Och det spelar aldrig någon roll hur många gånger du bedyrat att du tycker jag är stark och yada yada innan.. för när du inte får som du vill, nää.. då är det jag som är svag. Nej vet du vad.. det där är min världs historias gamlaste nyhet och nu får du spotta upp något vettigare om du vill.. vad? kränka mig? :)

Cecilia var faktiskt en stark person så länge hon bara orkade. Men du kan fan bara inte fatta hur jävla ont du gjorde henne när DU stack. Och ändå fortsätter DU kräva massa jävla bevis från samma tjej om din exakta plats i hennes hjärta. Hur fräck får man vara? Det enda jag ville säga med mitt jävla inlägg var att du har en ANSENLIG DEMON att överkomma om du verkligen menar allt du sagt till mig och säger till andra.. och att det kanske är på tiden att DU slänger upp lite jävla bevis? Och jag citerar en viss pojke Cecilia en gång kände: ORD betyder INGENTING längre.

(Men med allt du säger - en sak till den ena, en annan till den andra - och gör just nu visar det iof dock alltmer att du bara rallar runt med andras känslor som att dom vore luft värda (igen) i alla fall.. och då är det väll helt enkelt så.. kanske är det den du faktiskt är (?) och oavsett är det helt klart någon jag trots det.. haft så otroligt starka känslor för.. verkligen älskat djupare än mina ben går, in fact. Men den del av mig som gjort och fortfarande gör det fortsätter att så jävla gärna vilja dra MER ur dig.. och nu kan du bara ge henne nådastöten och tell her off, en gång för alla.. tror faktiskt hon skulle kunna dö en lycklig död så. För då har DU äntligen visat lite jävla styrka från DIN sida. Som att, att du stack ur landet såfort jag gått därifrån inte är att avvisa nog ändå.. men, även om hon nu är så jävla svag som du påstår, är hon också ofantligt envis och hänger kvar sålänge hon har frågor utan svar och en naiv dåres (?) hopp kvar).

For love.. would you go to the farthest depths of Hell to bring her back?
'Cause that's where you'll find her.

Vad gjorde/gör dig starkare (som förvisso ur ditt perspektiv verkar komma i hundra olika former från tillfälle till tillfälle som det passar dig) än henne när DU VET att hon var beredd att göra och gjorde ALLT som DU bad henne att göra och skulle gjort vad du än bad henne om för fyra år sen. DU VET det, annars spelar eller är du blind/ofantligt trög. Men när jag tänker tillbaks minns jag inte en gång när DU verkligen gjort samma sak tillbaks? När gick du ner på nakna knäskålar och höll fram ett blödande hjärta i dina händer? När krävde jag någonsin tillbaks det du begärde av mig? När ifrågasatte jag dig? När sa jag någonsin att jag ville lämna din sida? När önskade jag stordåd? Förrän nu. Det är mycket att begära, men det är värt det och av dina ord att dömma vet du redan om det. JAG är värd det. Och ja, det är du också.. men nu är det (ta mig fan) din tur.

Jag var stark och jag ÄR stark.. men är jag faktiskt stark nog att övervinna denna demon ensam? Jag tror att svaret är uppenbart. Även om den största striden måste utkämpas av mig och styrkan måste komma från mig så vet jag inte vart mer jag ska finna fler källor till denna styrka som behövs, härifrån. Och en utav oss MÅSTE vinna tillslut.. demonen eller jag. Dock är jag övertygad om att sålänge jag har denna naiva tro kvar där jag lever.. i den här kroppens bröstkorg.. så kommer hon aldrig att kunna döda mig fullständigt och det är också därför jag behöver att mina sista hoppets lågor släcks.. att få vila efter den här långa, uttröttande kampen.. eller som den blinda dåre jag var och fortfarande delvis är kämpa vidare efter att gå segrare. Stanna eller gå.. beslutet är faktiskt, liksom det blödande hjärta jag sträckte dig för alla dom här åren sedan, i dina händer i slutänden. Och det handlar om så mycket mer än det underbara jag kallar "våran soul connection" (det som får varje prästkrage att svara "älskar", det som får mig att önska vid varje stjärnfall, det som tvingar mina tankar till dig varje dag.. varje timme, det som får mig att tro att vi har levt tusentals livstider innan den här tillsammans, som två träd från samma rötter eller långt, långt ifrån varandra för att bara genom att lyssna på hjärtats röst ändå lyckats styra oss tillbaks i varandras aura, jag tror att vi levt tillsammans och dött tillsammans om och om igen, jag VET det).. SÅ mycket mer den här gången.. det handlar om en daglig kamp mot ALLA mina inre demoner.. dom som i din frånvaro lyckades greppa mig medan mitt hjärta blödde och skrek efter dig.. mot det jag som samlingsnamn kallar Belial.. mot Borderline och Fobi.. mot fruktansvärda minnesfragment och flashbacks.. mot apati, hysteri och eufori.. mot hallucinationer och vanföreställningar.. ätstörningar och panikångest.. mot den här ohanterliga tomheten och rädslan.. och.. någonstans.. hela tiden.. var allt jag alltid ville bara att beskydda dig från det här jävla monstret. :'(

Och det jag verkligen undrar är: hur kan du tro att du skulle klara av en Borderline (om du nu alls faktiskt trodde och ville det?) när du inte ens kan göra något så enkelt för mig som.. som t ex att stå för att vi träffades igen, själv? DET är MIN största, viktigaste fråga. JAG har ingen tro i DIN styrka.. now, if THAT isn't irony of fate..

4. Tycker att det är rätt intressant att du tycker att du nog vet bättre än en utbildad psykolog/utredare i ämnet. Ja, självförtroendet är det ju inte fel på i alla fall. ^^, Fick dock nyligen veta en rätt intressant grej och det är att Schizotyp hör ihop med Borderline.. är ju dock inte samma sak som Schizofreni, riktigt. Men rätt intressant.

5. Och slutligen är jag verkligen ledsen för din skull om det inte var det här du ville. Men samtidigt finns det en del saker du bara inte KAN lägga på mina axlar. Ibland kanske det helt enkelt är din tur att känna på att stå på den andra sidan stängslet och vara den som tar smällen av när två människor gör ett gemensamt beslut och den enas liv fuckas up, medan den andra personen kan fortsätta exakt som den gjorde innan? Och visst, det är en skillnad.. kanske också för att du någonstans har underskattat kraften av kärleken hos de människor som älskar mig's kärlek till mig, vilket (rätt bevisligen av flera anledningar) jag är nästan helt övertygad om att du har. Surprise, surprise.. (kanske dock MEST för mig själv).. jag KANSKE faktiskt ÄR (ovanligt?) älskbar.

Belial vaknar några minuter innan Bästis ringer. Sen kommer Bästis och hämtar upp mig och vi påbörjar en lång dag som flytthjälp åt hennes lillasyster innan vi åker upp till hembyn. Jag tar en dusch medan Bästis ser på LOST och sen duschar Bästis medan jag sminkar mig. Och så drar vi iväg för att knacka på hos Konstantine. Han säger inte alltför mycket - förutom ang Fuji - och jag uppfattar honom som lite avvisande och ointresserad. Men han följer med hem till Bästis och vi småsnackar lite där innan han ska gå och säger: "Vi hörs imorgon", varvid jag känner Cecilia dyka upp inom mig och jag kan inte hålla tillbaks mitt "Nej!", han frågar om jag vill sova eller om han ska stanna och då är Belial där igen och suckar: "Sova". Fick senare veta att detta uppfattades som värsta dubbeldissen. Efter att han gått somnar jag och Bästis typ direkt.

Belial vaknar med Bästis - som drar till jobbet. Eftersom jag inte uppfattat när Konstantine ska vara klar med dagens ärenden sitter jag framför MSN och väntar hela dagen och lyssnar på musik, fram tills Bästis kommer. Vi går och käkar hos Bästis mamma och sen ringer Konstantine och jag går för att träffa honom. Vi hinner upp till honom och han hinner ge mig en tröja (OMG! SÅ fin.. en Iron Fist med Enhörning, och regnbågs-tema. Belial inom mig smälte bort för ett par minuter). Dock gick dragkedjan knappt över brösten.. så han ville byta den mot en större stl (vilket inte fanns?). Men sen är det dags att gå ner igen. Påvägen ringer Marcus och det blir världens bråk, som sedan håller hela kvällen ut. Får lite utav allt mitt sagt. D v s min fråga om varför Konstantine verkar ha gjort en U-sväng i sitt tänkande angående mig.. får dock inget svar direkt. Men kändes skönt bara att få fläkta det.. liksom jag gjorde med en del annat över MSN några dagar tidigare. Konstantine går hem och jag och Bästis får tampas med Marcus stormiga känslor resten utav kvällen. Får också ett SMS från Konstantine att det är på tiden att jag visar lite vilja också.

Belial väntar hemma medan Bästis drar till jobbet. Det är Jimmys födelsedag och jag ringer och snackar med honom i två timmar och han berättar mycket intressant information och vi skrattar en hel del. Superskönt att bara få ligga och tänka på annat och fnissa med honom. När Bästis kommer hem börjar vi fundera över resten av kvällen. Vi drar iväg och köper en flaska att dela på. Vi dricker bara en shot var och sen börjar vi allt mer inse att alla befinner sig på studentfest.. vilken ligger alldeles för långt bort för att vara värt chansen att ta besväret (promenaden) OM det skulle visa sig vara tråkigt. Så, aningen tjuriga, låter vi oss själva somna in i hopp om en roligare lördagkväll istället.

Belial och Bästis hoppar upp på Diva och åker iväg till stallet. Vi möter upp med Blondis och tar en skritt-tur runt trakten. Det finns fan ingen likadan lycka som den man känner där det finns hästar och att rida är fortfarande GULD. Saknar det verkligen. Och sen åker vi hem, för att duscha av oss och sen dra ut och köpa en glass. Här stöter vi på min första förälskelse inom en viss kategori och jag blir helt fokuserad på mina egna skor och när personen ställer mig en fråga svarar jag med pipig stämma. Sedan sitter jag och Bästis på en gräsplätt med våra fyra hundar och äter våra glassar tills vi blir hungriga och så drar vi iväg och käkar burgare och träffar på Sashas lillasyster och snackar med henne ett tag. Var riktigt kul. Efter detta bestämmer vi oss för att det kanske är dags att dra ihop folk att dra med till bowlingen. Vi får i alla fall ihop tre till och vi börjar shota hemma (och fixa vår egen ägiga förfest playlist på Spotify), innan vi drar iväg för att köpa chips varvid vi träffar på en av dem som ska med. Så vi drar hem honom till Bästis och fortsätter shota tills de andra två kan möta upp. Jag och Bästis är redan här jävligt flummiga, fnissiga och gapiga. Så går vi ner alla fem och, trots att det är rätt folktomt, baxar vi ett bord och börjar dricka. Det är då det skumma händer och jag ser en glasklar hallis (som ganska vanligt) av Konstantine mitt på en utav banorna. Inte konstigt när jag inte käkat Zyprexan på några dygn. Men när den vänder sig om och vinkar måste jag ändå höja ögonbrynet, luta mig mot Bästis och fråga: "Har jag hallisar eller är 'Konstantine' här?", Bästis säger att han inte är där och jag pustar ut(?), men så: "Eller vänta.. jo det är han!" Varvid hon ropar vårat interna smeknamn för honom. Efter detta kan jag inte koncentrera mig på annat och när han går och ställer sig i baren reser jag mig, som Cecilia, för att gå dit, men Belial lyckas hålla mig tillbaks och jag går och sätter mig igen. Efter detta blir det lite annat som dyker upp och först är jag med Bästis på toaletten, sen tvingar jag i Hotness utav min drink och sen går jag och slutligen och sätter mig hos dom andra, varvid Bästis här någonstans har försvunnit. Jag bestämmer mig tydligen för att vara på dryg-humör och ställer massa blåsta frågor till höger och vänster. Så försvinner Konstantine iväg för att snacka med Bästis och jag och Hotness går ut utanför (det är stängningsdags) och då ringer min mobil och det sista jag minns innan en minneslucka är att Hotness går in igen och jag sitter kvar och snackar med Marcus i mobil. Nästa sak jag minns är hur jag sitter ihopkurad på en bänk nere vid stranden och snyftar hysteriskt med mobilen fastklämd mellan benen. Vet inte hur länge jag sitter där innan jag känner att Bästis slår armarna runt mig (?). Sedan känner jag någon annans armar, vilka jag senare förstår måste varit Konstantines.. eller Hotness? Efter detta följer något ryck där jag provar bada fötterna, för att sedan börja maka oss bort mot dagiset där jag och Bästis gick som små. Bästis och Hotness går lite framför och jag och Konstantine går längre bak och jag minns inte så mycket av konversationen, men tror den var rätt alldaglig och kontrollerad förutom vid ett tillfälle när Cecilia tar över ett tag och lyckas känna tårar som svider någonstans bakom ögonlocken i något som är en ansträngning att inte häva ur sig det som klart hänger i luften. Jag och Bästis måste, väl framme, prova på allt som går att provas på, på lekparken. Tror inte det händer alltför mycket intressant där eller påvägen tillbaks. Minns inte ett ord om vad som sades åtminstone. Utanför Bästis tycker jag det verkar som en bra idé att följa med Konstantine för att få snacka ut själva. Och så går vi vägen hem till honom och här är det sedan länge en ny dag, så tar och skriver fortsättningen härifrån på Söndagen istället.

Belial slår sig ner på Konstantines säng. Utan att säga för mycket vet jag att jag här fick säga mycket utav det jag velat säga - och jag minns faktiskt inte exakt vad det var, bara att enorma tyngder lättade från mina axlar - och till större delen gick vi över andra gränser när vi tanklöst ägnade vår tid i varandras sällskap. Jag berättade saker ur Cecilias synvinkel och jag tror till och med att jag fick hans förståelse.. men jag måste fortfarande påpeka att jag till större delen var Belial under hela den här natten och bara för ögonblick förlorade kontrollen. Så, när morgonen grytt, han nästan utalade de farligaste orden i världen förbjöd jag honom. Och här var alkoholen så pass borta att jag inte ens hörde spår av Cecilias, vad jag trodde självklara, glödande vilja efter att få höra dessa ord - efter spår av ett bevis på hans kärlek eller något snarlikt till kärlek.. om så bara illusionen om den (den patetiska, arma stackaren). Och jag förstår att hon var lugn eftersom hon, som förr, nöjde sig med det enkla hans närvaro.. att bara få existera just där - nära hans existens (vad den än innebar från hans sida). Så på ett sätt var hon där, men för första gången på så många år, innebar inte denna närvaro den svidande, skrikande, olidliga smärtan min kropp vant sig vid - som jag lärt mig känneteckna som hennes närvaro. Och jag förstod allt detta långt efter henne. Så det är här jag - Belial, är säker på att jag vunnit och höjer mina klor i ett första slag. Den som den här kroppen tillhör nu väljer Marcus. Den som den här kroppen tillhör nu vänder dig sin rygg och går nu. Ha! Där fick du.. ett öga för ett öga. DIN FAN! Och ändå ler han - fast hans vackra, vackra ögon uttrycker något annat, något Belial aldrig kunde tro och som jag ännu i det ögonblicket förnekar - "Lögnare!", "Vidriga, giftiga orm!", "Kom, nu går vi. Nu går vi, båda två, UTAN honom. Nu går vi." Och någon utav oss.. eller ingen utav oss.. lovar att vi ska träffas igen medan jag är kvar och han verkar verkligen le.. ett helhjärtat leende den här gången.. och säger att han vill det.. och.. som av sig själv.. går min kropp fram och sluter armar som allt mer svider av hennes närvaro nu, fram och omfamnar honom och långsamt får jag kontrollen tillbaks.. och så går vi. Båda två. Och jag vann och jag är så glad och så ringer Marcus och är arg. Och Bästis möter oss och vi försöker förklara. Och sen åker vi iväg och rider - barbacka. Bort till Bästis mormor bär det och sen tillbaka. Jag har fått ett SMS att Konstantine drar till Norge. Jag känner henne fortfarande inte, jag är helt lugn. Sedan duschar jag och sen somnar jag och Marcus är arg för det också.. att vi stängde av mobilen. Men inget kan nå mig nu, jag är helt sval och lätt inombords. Så drar jag och Bästis iväg och hämtar upp Hotness och vi drar iväg till Donken och sen tillbaks och så somnar jag igen.

Belial kan knappt minnas den här dagen. Dock minns jag att den slutade i att vi åkte runt på Diva i finnmarken och letade efter ett par fiskare som Bästis känner. Påväg tillbaks bevittnade vi en bilolycka med en fjolårskalv, vilken bröt båda bakbenen och vi hjälpte mannen som kört på den så gott vi kunde. Jag lever.

Belial och Bästis tar en till vända på Diva. Det bär av till grannkommunen och sedan bär det av till platsen där fiskarna ska fiska den här dagen. Dom har inte kommit dit ännu, så vi bygger random saker av saker vi kan finna och sedan avslutar vi kvällen med att glo på en film tillsammans med Hotness och biljetthämtning. Jag andas.

Belial packar ihop och ger sig av. Får skjuts in till grannkommunen av Bästis mamma och färdkost av Bästis (naw.. tack, sötnosar). Sen möter Marcus upp mig i Stockholm och vi åker resten av vägen kommunalt tills vi är framme. Och härifrån har det sett ut som så att jag stegvis alltmer kväver "mitt sanna jag's" kvarlevor. Det har också visat sig att Konstantine inte alls menade något dissigt med att dra till Norge. Inte för att jag vet om det spelar någon roll.. I den här takten jag tvingas jobba just nu är HON är snart helt borta - den överblödiga, känslosamma och naiva drygfan.

Belial åker in till T-Centralen. Påväg dit får jag ett SMS om att Konstantine är framme. Det första, lilla spåret av riktig nervrositet uppenbarar sig. Han berättar att han är vid ingången och väntar. Letar mig fram till honom och smyger på honom bakifrån. Han vänder sig om och jag ser hans ansikte för första gången på flera år. Samma - men annorlunda. För första, men inte sista, gången slås jag av hur oskrämmande han är. Ingen rädsla finns där alls. Vi letar upp hans väskor och börjar leta efter hotellet där han ska bo. Så drar vi ut och dricker någon öl/cider var. Han säger att jag har fina ögon och i något ögonblick är Cecilia där och känner.. något. Men Belial inom mig håller mig på avstånd från honom och fortsätter att göra så hela kvällen. Försöker att prata men det går inte. Vad jag än hade förväntat mig var det INTE det här. Jag kan liksom inte hitta henne - den gamla jag, Cecilia eller Cilla eller någon endaste form av mitt förra jag, någonstans - och den andra - Belial? - som faktiskt är där verkar inte ha något att säga av allt det hon förberett sig på. Vi kommer tillbaks till hotellet och jag vet egentligen inte varför, men jag bara måste hitta någon känsla, så när han lutar sig emot mig (med den kropp jag åtråt och det ansikte jag avgudat och dom läppar jag saknat så starkt i alla dessa år) besvarar jag en kyss, men - ingentng. Jag frågas om jag vill stanna kvar. Jag säger nej och efter många om och men kommer jag iväg. Påvägen tillbaks till T-Centralen och en taxi, träffar jag på en hel hög random typer. Varav ett gäng människor ropar "Bruden!" och nästa person kommer fram till mig och säger "Du ser nervös ut. Ska du köpa något eller?" och den tredje personen (när jag är framme) tar tag i mig och börjar pladdra något jag inte uppfattar. En taxi-chaufför frågar om det är något problem och den här skummisen sticker. Hoppar in i taxin framför och han kör mig tillbaks till denna förort. Världens snällaste chaffis är det. Jag vet inte exakt vart jag ska, eftersom Marcus är hos en som jag bara varit hos en gång tidigare, så jag säger att han kan stanna på området bara så jag kan leta mig fram själv, men han vägrar låta mig göra det och stänger av taxametern och letar tills vi hittat rätt. Marcus kommer ut och möter mig och härifrån lider kvällen långsamt mot sitt slut.

Belial blir med knapphet ivägsläppt utav Marcus. Men känslorna av att få lov att prata ut med Konstantine är tillbaks, trots hur oväntat gårdagen förlöpte, och mycket starkare än Marcus önskan och vilja i sammanhanget. Kan tänka klarare och känner att det vore totalt bortkastat att inte ta tillfället i akt att säga allt det jag velat få sagt under alla de här åren. Åker in och ringer Konstantine så snart jag är utanför hotellet. Han kommer ut och jag avslår idén att åka till Grönan. Vi drar iväg till ett ställe där han kan käka. Börjar ta upp hur allt ser ut mellan Marcus och mig. Att han gör mig lycklig. Tror Konstantine blir rätt besviken och förkunnar att han faktiskt åkte till Sverige bara för att "träffa mig". Ett stygn av skadeglädje gör avtryck i mitt stilla sinne. Så han trodde faktiskt att han kunde komma hit och ta vad han ville ha, bara sådär? Att han kunde ta vid där han lämnade? Hade inte Belial varit i sin allra största kontroll över min kropp här hade jag förmodligen känt en stark besvikelse. Men Belial fnyser elakt och spinner belåtet som en katt. Trodde du verkligen du kunde lura MIG? Vi går till hotellet och sitter där och snackar om allt utom det jag tänkte få sagt (mitt huvud och bröst och hela kropp är tomt). Jag börjar känna någon form av uttråkning och bara låter mig svepas med av händelserna som följer. Jag måste hur som helst säga att, på något plan, ur lite perspektiv, tog det ändå stopp innan en väldigt betydelsefull gräns var nådd. Jag åker hem och Marcus VET och vi pratar och pratar och pratar i veckor och allt är upp och ner tills jag återigen tar saken i egna händer. Långa veckor, där jag tillåter mig själv acceptera att ibland kommer lögner så väl till hands.

Mmm.. en till helg har kommit och gått. Fredagkvällen spenderades ute och hör och häpna.. jag lyckades få något slags svartsjuke-ryck, typ. Eller mja.. snarare känslan av att jag kände mig orespekterad, förbisedd och dragen utanför min comfort zone. Så började tjura och åkte hem rätt omgående. Lördagsmorgonen var upp och ner.. så övertalades att ta mina piller och sov bort resten av dagen och natten, så det var knappt att jag kom upp imorse. Sedan har dagen spenderats med Marcus och ett (supertrevligt och gulligt) par. Jag har härmed krönt dem till Sugar och Spice här på min lilla blogg. Nu här nyss käkade vi godis och såg Dead Silence tillsammans alla fyra. Och nu har de åkt hem och Marcus är ute i andra huset och tar ett bad. Ja, du hörde rätt: Belial sitter ensam i mörkret efter att ha sett en skräckis. Jag börjar fan bli.. vad?.. vuxen?

Till att börja med har jag översköljts av allt sämre breakdowns sedan jag vaknade (som, för ett exempel, går att läsa en början på i förra inlägget). Sedan har det varit lite fram och tillbaks och nu för en stund sedan lokaliserade jag en del utav mina känslor som hemlängtan. Jag och Bästis diskuterade att man kanske skulle ta och knäppa igång "Vi ska dit" nästa gång man fick känslor av den här sorten. För, trots medelmåttig och mer lutande åt det riktigt dåliga och löjliga hållet som den är, så visar den så underbart väl PRECIS hur kulturen, sättet att vara och göra ser ut runt där jag kommer ifrån.



Missförstå mig inte. Jag tycker verkligen det är supertrevligt och massa bra människor här. Men det är så annorlunda liksom. Saker man gör och hur man gör det, vad man pratar om och hur man pratar, det mentala, sociala och känslomässiga klimatet skiljer sig helt enormt. Jag känner mig väldigt mycket som en alien här bland alla 08or. Jag har alltid försökt att ta allt fördomsaktigt med en nypa salt och gå in för nya platser och personer med egna ögon - MEN, believe it or not, Stockholmare ÄR Stockholmare. Försökte förklara det för Marcus och försöker förklara det nu i bloggen. Men det är så svårt. Jag tycker om att vara här och jag har inget emot människorna här. Men det är vad det är. Det här är en storstad och jag är en lantis. Och, för mig, finns det ingen plats som Dalarna.. som hemma.

Ibland kan jag känna mig så otroligt liten. Ja, jag är en rätt rejäl tjej rent fysiskt sett.. jag är definitivt ingen liten ballerina (I don't say).. men ibland känner jag mig som en liten, liten insekt i skuggan av någons långsamt annalkande skosula. Där.. bland flashbacks, ångestattacker och hallucinationer, utan mina mediciner, trygg ensamhet eller någon/något att "hålla min hand", i gryning- och skymningslandet mellan sömn och vakenhet, under hela världens - genom ett förstoringsglas - vakande, föraktfulla, oförstående och främmande men samtidigt så välbekanta, fruktansvärda öga..

De där långa, hemska sekunderna när kvarlevor av CKS fumlar - som ett drunknande barn som sträcker vita, döende fingrar upp mot ytan - efter Belial. Rädslan.. nakenheten.. paniken. Sen, tillslut, klarnar det.. men då har jag redan hunnit vara död.


Fergie - Big Girls Don't Cry

Alltså.. det finns nästan inget så irriterande som folk som inte löser sina konflikter sig emellan utan att dra in alla och en var i det eller helt enkelt skiter i att informera om vem åsikter, funderingar och citat tillhör. Jag får panik när någon sitter och häver ur sig antaganden som, om de faktiskt varit information, bara JAG hade kunnat ge den - UTAN att säga att det faktiskt är något DEN tror och inte något som JAG sagt. Särskilt eftersom jag uppenbarligen har förtjänat föga trovärdighet i hela världens ögon.. (and honestly: I DON'T know why.. i alla fall inte i den mån det handlar om).

Min lilla sötkisse (som inte är så liten längre) kände att det var hans uppgift att tillrättavisa min fräckhet när jag inte fanns någonstans att finna (får jag dock återigen påpeka att det var HAN som rymde precis innan vi skulle dra hem till Dalarna och först hittades något dygn senare?) de senaste månaderna. Han kom utspringande från en buske, började spana på mig på håll och sedan kom han för att sniffa lite på Fuji och Cujo, innan han drog därifrån utan att ens titta på mig. Lite över ett dygns TOTAL-IGNORERANDE (och allvarligt: jag kände mig verkligen så utfryst och oviktig för honom, då han strök sig mot ALLA utom mig och jag drog slutsatsen att han måste glömt mig, att jag mådde piss när jag skulle somna och ville typ bara åka härifrån) var straff nog, tyckte han.. men igår kväll hoppade han upp på en stol bredvid mig och satte sig med ryggen vänd mot mig och nosen i vädret.. så gav det ett försök att fjäsk-prata med honom lite. Fick långsamt mer och mer respons, tills han slutligen låg i mitt knä och njöt och gosade en lååång stund. Knäppa lilla katt.

Jag har under en vecka varit i min hemby och bott hos Bästis. En utav dessa kvällar började jag och Bästis diskutera något väldigt tankvärt. Allt detta SJUKA bullshit som vi fått planterat och inpräntat i våra skallar sedan barnsben av inget mindre än barn- film och böcker. Alltså.. hur sjukt är det inte EGENTLIGEN. För det första ska vi gå och tro att allt bara ordnar sig om kärlek finns där och varje liten flicka (åtminstone om hon har tjockt hår, smal midja, stora ögon, kan sjunga och gillar djur) har en drömprins som bara väntar på att rädda henne från alla bekymmer. Detta vet vi redan.



MEN, vad nästan ännu sjukare är: man förväntas kasta allt vad vänskap heter åt helvete för att EN JEFLA KARL väljer att dyka upp och när det behagar honom komma instövlandes i brud-fans liv och ÄNTLIGEN befria henne från sin mödom (för ja.. den ska man inte heller hålla på om karln är tillräckligt snygg och rik liksom). Inte konstigt att så många slutar ensamma med sina pojkvänner och inga vänner kvar på eget initiativ. I vartenda jävla Disneyslut åker/rider de där två iväg i solnedgången och kvar står vännerna som funnits där all along och vinkar som fån. Detta fnyser jag och Bästis åt! USCH! Fy fan!

Första livstecknet från mig denna månad och nu ska jag försöka att komma igång med skrivandet igen. Har haft mycket att ordna upp i mitt liv och bara inte kunnat förmå mig själv att skriva blogg alls. Nu står jag och min blogg inför en eller flera förändringar.

Dags för en ny era att ta sin början.