Till att börja med har jag översköljts av allt sämre breakdowns sedan jag vaknade (som, för ett exempel, går att läsa en början på i förra inlägget). Sedan har det varit lite fram och tillbaks och nu för en stund sedan lokaliserade jag en del utav mina känslor som hemlängtan. Jag och Bästis diskuterade att man kanske skulle ta och knäppa igång "Vi ska dit" nästa gång man fick känslor av den här sorten. För, trots medelmåttig och mer lutande åt det riktigt dåliga och löjliga hållet som den är, så visar den så underbart väl PRECIS hur kulturen, sättet att vara och göra ser ut runt där jag kommer ifrån.



Missförstå mig inte. Jag tycker verkligen det är supertrevligt och massa bra människor här. Men det är så annorlunda liksom. Saker man gör och hur man gör det, vad man pratar om och hur man pratar, det mentala, sociala och känslomässiga klimatet skiljer sig helt enormt. Jag känner mig väldigt mycket som en alien här bland alla 08or. Jag har alltid försökt att ta allt fördomsaktigt med en nypa salt och gå in för nya platser och personer med egna ögon - MEN, believe it or not, Stockholmare ÄR Stockholmare. Försökte förklara det för Marcus och försöker förklara det nu i bloggen. Men det är så svårt. Jag tycker om att vara här och jag har inget emot människorna här. Men det är vad det är. Det här är en storstad och jag är en lantis. Och, för mig, finns det ingen plats som Dalarna.. som hemma.