"Haha, snyggt. Kul story, det förklarar en del. Bara en fråga kvar i guess, trivs du som Belial? Isåfall är det väl bara att gratulera, naturens lag vinner alltid tillslut. Survival of the fittest. Cecilia var för svag och dog nånstans på vägen, trots allt. Jag som trodde det var borderline... Men det är nog snarare schizofreni alt dissociativ identitetsstörning ? kanske värt att kolla... Du verkar ju ha bevisen här iaf... om det är sant?"

1. "Haha" och "Kul story"? Really? Vart då?

2. Trivs jag som Belial? Är det en seriös fråga eller? Belial är den delen av mitt AvPD/Borderline som till allt större del innebär känslor av kronsik tomhet, paranoia och kylighet. Jag UTSTÅR den delen, oavsett hur jävla fruktansvärd den är, för att fly från en förstörd själ som jag lämnades med i slutet av 2006 och om du verkligen tror att jag TRIVS med det är du MER ÄN LITE dum i huvudet.. och, faktiskt, det trodde jag inte om dig.

3. Så nu är Cecilia svag igen? Oj, oj, oj.. we've been here many times before, för att säga det minsta. Tycker bara att det är väldigt ologiskt och faktiskt patetiskt att varje gång lilla Cilla går dig emot så drar du ditt "svaghets"-kort, eftersom vi båda vet att det alltid funkade förr. Och det spelar aldrig någon roll hur många gånger du bedyrat att du tycker jag är stark och yada yada innan.. för när du inte får som du vill, nää.. då är det jag som är svag. Nej vet du vad.. det där är min världs historias gamlaste nyhet och nu får du spotta upp något vettigare om du vill.. vad? kränka mig? :)

Cecilia var faktiskt en stark person så länge hon bara orkade. Men du kan fan bara inte fatta hur jävla ont du gjorde henne när DU stack. Och ändå fortsätter DU kräva massa jävla bevis från samma tjej om din exakta plats i hennes hjärta. Hur fräck får man vara? Det enda jag ville säga med mitt jävla inlägg var att du har en ANSENLIG DEMON att överkomma om du verkligen menar allt du sagt till mig och säger till andra.. och att det kanske är på tiden att DU slänger upp lite jävla bevis? Och jag citerar en viss pojke Cecilia en gång kände: ORD betyder INGENTING längre.

(Men med allt du säger - en sak till den ena, en annan till den andra - och gör just nu visar det iof dock alltmer att du bara rallar runt med andras känslor som att dom vore luft värda (igen) i alla fall.. och då är det väll helt enkelt så.. kanske är det den du faktiskt är (?) och oavsett är det helt klart någon jag trots det.. haft så otroligt starka känslor för.. verkligen älskat djupare än mina ben går, in fact. Men den del av mig som gjort och fortfarande gör det fortsätter att så jävla gärna vilja dra MER ur dig.. och nu kan du bara ge henne nådastöten och tell her off, en gång för alla.. tror faktiskt hon skulle kunna dö en lycklig död så. För då har DU äntligen visat lite jävla styrka från DIN sida. Som att, att du stack ur landet såfort jag gått därifrån inte är att avvisa nog ändå.. men, även om hon nu är så jävla svag som du påstår, är hon också ofantligt envis och hänger kvar sålänge hon har frågor utan svar och en naiv dåres (?) hopp kvar).

For love.. would you go to the farthest depths of Hell to bring her back?
'Cause that's where you'll find her.

Vad gjorde/gör dig starkare (som förvisso ur ditt perspektiv verkar komma i hundra olika former från tillfälle till tillfälle som det passar dig) än henne när DU VET att hon var beredd att göra och gjorde ALLT som DU bad henne att göra och skulle gjort vad du än bad henne om för fyra år sen. DU VET det, annars spelar eller är du blind/ofantligt trög. Men när jag tänker tillbaks minns jag inte en gång när DU verkligen gjort samma sak tillbaks? När gick du ner på nakna knäskålar och höll fram ett blödande hjärta i dina händer? När krävde jag någonsin tillbaks det du begärde av mig? När ifrågasatte jag dig? När sa jag någonsin att jag ville lämna din sida? När önskade jag stordåd? Förrän nu. Det är mycket att begära, men det är värt det och av dina ord att dömma vet du redan om det. JAG är värd det. Och ja, det är du också.. men nu är det (ta mig fan) din tur.

Jag var stark och jag ÄR stark.. men är jag faktiskt stark nog att övervinna denna demon ensam? Jag tror att svaret är uppenbart. Även om den största striden måste utkämpas av mig och styrkan måste komma från mig så vet jag inte vart mer jag ska finna fler källor till denna styrka som behövs, härifrån. Och en utav oss MÅSTE vinna tillslut.. demonen eller jag. Dock är jag övertygad om att sålänge jag har denna naiva tro kvar där jag lever.. i den här kroppens bröstkorg.. så kommer hon aldrig att kunna döda mig fullständigt och det är också därför jag behöver att mina sista hoppets lågor släcks.. att få vila efter den här långa, uttröttande kampen.. eller som den blinda dåre jag var och fortfarande delvis är kämpa vidare efter att gå segrare. Stanna eller gå.. beslutet är faktiskt, liksom det blödande hjärta jag sträckte dig för alla dom här åren sedan, i dina händer i slutänden. Och det handlar om så mycket mer än det underbara jag kallar "våran soul connection" (det som får varje prästkrage att svara "älskar", det som får mig att önska vid varje stjärnfall, det som tvingar mina tankar till dig varje dag.. varje timme, det som får mig att tro att vi har levt tusentals livstider innan den här tillsammans, som två träd från samma rötter eller långt, långt ifrån varandra för att bara genom att lyssna på hjärtats röst ändå lyckats styra oss tillbaks i varandras aura, jag tror att vi levt tillsammans och dött tillsammans om och om igen, jag VET det).. SÅ mycket mer den här gången.. det handlar om en daglig kamp mot ALLA mina inre demoner.. dom som i din frånvaro lyckades greppa mig medan mitt hjärta blödde och skrek efter dig.. mot det jag som samlingsnamn kallar Belial.. mot Borderline och Fobi.. mot fruktansvärda minnesfragment och flashbacks.. mot apati, hysteri och eufori.. mot hallucinationer och vanföreställningar.. ätstörningar och panikångest.. mot den här ohanterliga tomheten och rädslan.. och.. någonstans.. hela tiden.. var allt jag alltid ville bara att beskydda dig från det här jävla monstret. :'(

Och det jag verkligen undrar är: hur kan du tro att du skulle klara av en Borderline (om du nu alls faktiskt trodde och ville det?) när du inte ens kan göra något så enkelt för mig som.. som t ex att stå för att vi träffades igen, själv? DET är MIN största, viktigaste fråga. JAG har ingen tro i DIN styrka.. now, if THAT isn't irony of fate..

4. Tycker att det är rätt intressant att du tycker att du nog vet bättre än en utbildad psykolog/utredare i ämnet. Ja, självförtroendet är det ju inte fel på i alla fall. ^^, Fick dock nyligen veta en rätt intressant grej och det är att Schizotyp hör ihop med Borderline.. är ju dock inte samma sak som Schizofreni, riktigt. Men rätt intressant.

5. Och slutligen är jag verkligen ledsen för din skull om det inte var det här du ville. Men samtidigt finns det en del saker du bara inte KAN lägga på mina axlar. Ibland kanske det helt enkelt är din tur att känna på att stå på den andra sidan stängslet och vara den som tar smällen av när två människor gör ett gemensamt beslut och den enas liv fuckas up, medan den andra personen kan fortsätta exakt som den gjorde innan? Och visst, det är en skillnad.. kanske också för att du någonstans har underskattat kraften av kärleken hos de människor som älskar mig's kärlek till mig, vilket (rätt bevisligen av flera anledningar) jag är nästan helt övertygad om att du har. Surprise, surprise.. (kanske dock MEST för mig själv).. jag KANSKE faktiskt ÄR (ovanligt?) älskbar.