.. och fick spendera fredagen på sjukhuset, där jag tydligen ska ha varit otrevlig och uppkäftig så in i helvete (de försökte prata med mig och jag bara fräste och när Marcus ville att jag skulle snacka med någon psykolog hade jag tydligen morrat: "Men hämta den där jävla horan då!" - SOO not me), legat och sprattlat som en fisk på land, sparkat och varit påväg att störta därifrån med droppet kvar i armen. Fick utöver detta bli tömd med katetern (efter att vi - tydligen? - varit på toa och jag försökt ljuga mig ur situationen) och dricka kol.. minns inte smaken, men minns att jag tyckte det såg för jävla vidrigt ut och att jag grät både här och var under allt detta. Sedan har jag bara vilat och vilat.

Detta alltså efter min pinsamma psyk-kolaps här nedan. Måste ändå försvara mig med att jag var helt ensam, hade en riktigt dålig dag till att börja med och dessutom ville jag bara prata ut om saker eftersom jag kände mig helt missförståd, men blev istället som svar på det ännu mer missförstådd och dessutom rätt illa handskad med. Och så kom den gamla, välkända maktlösheten över mig (om jag bara kunde ViSA för dig hur känslor som hopplöshet och att inte kunna förmedla hur omvärlden och alla intryck känns från min kropp.. om du bara kunde förstå) och delar av mig kunde bara inte klara av det.