Belial åker in till T-Centralen. Påväg dit får jag ett SMS om att Konstantine är framme. Det första, lilla spåret av riktig nervrositet uppenbarar sig. Han berättar att han är vid ingången och väntar. Letar mig fram till honom och smyger på honom bakifrån. Han vänder sig om och jag ser hans ansikte för första gången på flera år. Samma - men annorlunda. För första, men inte sista, gången slås jag av hur oskrämmande han är. Ingen rädsla finns där alls. Vi letar upp hans väskor och börjar leta efter hotellet där han ska bo. Så drar vi ut och dricker någon öl/cider var. Han säger att jag har fina ögon och i något ögonblick är Cecilia där och känner.. något. Men Belial inom mig håller mig på avstånd från honom och fortsätter att göra så hela kvällen. Försöker att prata men det går inte. Vad jag än hade förväntat mig var det INTE det här. Jag kan liksom inte hitta henne - den gamla jag, Cecilia eller Cilla eller någon endaste form av mitt förra jag, någonstans - och den andra - Belial? - som faktiskt är där verkar inte ha något att säga av allt det hon förberett sig på. Vi kommer tillbaks till hotellet och jag vet egentligen inte varför, men jag bara måste hitta någon känsla, så när han lutar sig emot mig (med den kropp jag åtråt och det ansikte jag avgudat och dom läppar jag saknat så starkt i alla dessa år) besvarar jag en kyss, men - ingentng. Jag frågas om jag vill stanna kvar. Jag säger nej och efter många om och men kommer jag iväg. Påvägen tillbaks till T-Centralen och en taxi, träffar jag på en hel hög random typer. Varav ett gäng människor ropar "Bruden!" och nästa person kommer fram till mig och säger "Du ser nervös ut. Ska du köpa något eller?" och den tredje personen (när jag är framme) tar tag i mig och börjar pladdra något jag inte uppfattar. En taxi-chaufför frågar om det är något problem och den här skummisen sticker. Hoppar in i taxin framför och han kör mig tillbaks till denna förort. Världens snällaste chaffis är det. Jag vet inte exakt vart jag ska, eftersom Marcus är hos en som jag bara varit hos en gång tidigare, så jag säger att han kan stanna på området bara så jag kan leta mig fram själv, men han vägrar låta mig göra det och stänger av taxametern och letar tills vi hittat rätt. Marcus kommer ut och möter mig och härifrån lider kvällen långsamt mot sitt slut.

Belial blir med knapphet ivägsläppt utav Marcus. Men känslorna av att få lov att prata ut med Konstantine är tillbaks, trots hur oväntat gårdagen förlöpte, och mycket starkare än Marcus önskan och vilja i sammanhanget. Kan tänka klarare och känner att det vore totalt bortkastat att inte ta tillfället i akt att säga allt det jag velat få sagt under alla de här åren. Åker in och ringer Konstantine så snart jag är utanför hotellet. Han kommer ut och jag avslår idén att åka till Grönan. Vi drar iväg till ett ställe där han kan käka. Börjar ta upp hur allt ser ut mellan Marcus och mig. Att han gör mig lycklig. Tror Konstantine blir rätt besviken och förkunnar att han faktiskt åkte till Sverige bara för att "träffa mig". Ett stygn av skadeglädje gör avtryck i mitt stilla sinne. Så han trodde faktiskt att han kunde komma hit och ta vad han ville ha, bara sådär? Att han kunde ta vid där han lämnade? Hade inte Belial varit i sin allra största kontroll över min kropp här hade jag förmodligen känt en stark besvikelse. Men Belial fnyser elakt och spinner belåtet som en katt. Trodde du verkligen du kunde lura MIG? Vi går till hotellet och sitter där och snackar om allt utom det jag tänkte få sagt (mitt huvud och bröst och hela kropp är tomt). Jag börjar känna någon form av uttråkning och bara låter mig svepas med av händelserna som följer. Jag måste hur som helst säga att, på något plan, ur lite perspektiv, tog det ändå stopp innan en väldigt betydelsefull gräns var nådd. Jag åker hem och Marcus VET och vi pratar och pratar och pratar i veckor och allt är upp och ner tills jag återigen tar saken i egna händer. Långa veckor, där jag tillåter mig själv acceptera att ibland kommer lögner så väl till hands.