Ibland kan jag känna mig så otroligt liten. Ja, jag är en rätt rejäl tjej rent fysiskt sett.. jag är definitivt ingen liten ballerina (I don't say).. men ibland känner jag mig som en liten, liten insekt i skuggan av någons långsamt annalkande skosula. Där.. bland flashbacks, ångestattacker och hallucinationer, utan mina mediciner, trygg ensamhet eller någon/något att "hålla min hand", i gryning- och skymningslandet mellan sömn och vakenhet, under hela världens - genom ett förstoringsglas - vakande, föraktfulla, oförstående och främmande men samtidigt så välbekanta, fruktansvärda öga..

De där långa, hemska sekunderna när kvarlevor av CKS fumlar - som ett drunknande barn som sträcker vita, döende fingrar upp mot ytan - efter Belial. Rädslan.. nakenheten.. paniken. Sen, tillslut, klarnar det.. men då har jag redan hunnit vara död.


Fergie - Big Girls Don't Cry