Min lilla sötkisse (som inte är så liten längre) kände att det var hans uppgift att tillrättavisa min fräckhet när jag inte fanns någonstans att finna (får jag dock återigen påpeka att det var HAN som rymde precis innan vi skulle dra hem till Dalarna och först hittades något dygn senare?) de senaste månaderna. Han kom utspringande från en buske, började spana på mig på håll och sedan kom han för att sniffa lite på Fuji och Cujo, innan han drog därifrån utan att ens titta på mig. Lite över ett dygns TOTAL-IGNORERANDE (och allvarligt: jag kände mig verkligen så utfryst och oviktig för honom, då han strök sig mot ALLA utom mig och jag drog slutsatsen att han måste glömt mig, att jag mådde piss när jag skulle somna och ville typ bara åka härifrån) var straff nog, tyckte han.. men igår kväll hoppade han upp på en stol bredvid mig och satte sig med ryggen vänd mot mig och nosen i vädret.. så gav det ett försök att fjäsk-prata med honom lite. Fick långsamt mer och mer respons, tills han slutligen låg i mitt knä och njöt och gosade en lååång stund. Knäppa lilla katt.