Belial vaknar några minuter innan Bästis ringer. Sen kommer Bästis och hämtar upp mig och vi påbörjar en lång dag som flytthjälp åt hennes lillasyster innan vi åker upp till hembyn. Jag tar en dusch medan Bästis ser på LOST och sen duschar Bästis medan jag sminkar mig. Och så drar vi iväg för att knacka på hos Konstantine. Han säger inte alltför mycket - förutom ang Fuji - och jag uppfattar honom som lite avvisande och ointresserad. Men han följer med hem till Bästis och vi småsnackar lite där innan han ska gå och säger: "Vi hörs imorgon", varvid jag känner Cecilia dyka upp inom mig och jag kan inte hålla tillbaks mitt "Nej!", han frågar om jag vill sova eller om han ska stanna och då är Belial där igen och suckar: "Sova". Fick senare veta att detta uppfattades som värsta dubbeldissen. Efter att han gått somnar jag och Bästis typ direkt.

Belial vaknar med Bästis - som drar till jobbet. Eftersom jag inte uppfattat när Konstantine ska vara klar med dagens ärenden sitter jag framför MSN och väntar hela dagen och lyssnar på musik, fram tills Bästis kommer. Vi går och käkar hos Bästis mamma och sen ringer Konstantine och jag går för att träffa honom. Vi hinner upp till honom och han hinner ge mig en tröja (OMG! SÅ fin.. en Iron Fist med Enhörning, och regnbågs-tema. Belial inom mig smälte bort för ett par minuter). Dock gick dragkedjan knappt över brösten.. så han ville byta den mot en större stl (vilket inte fanns?). Men sen är det dags att gå ner igen. Påvägen ringer Marcus och det blir världens bråk, som sedan håller hela kvällen ut. Får lite utav allt mitt sagt. D v s min fråga om varför Konstantine verkar ha gjort en U-sväng i sitt tänkande angående mig.. får dock inget svar direkt. Men kändes skönt bara att få fläkta det.. liksom jag gjorde med en del annat över MSN några dagar tidigare. Konstantine går hem och jag och Bästis får tampas med Marcus stormiga känslor resten utav kvällen. Får också ett SMS från Konstantine att det är på tiden att jag visar lite vilja också.

Belial väntar hemma medan Bästis drar till jobbet. Det är Jimmys födelsedag och jag ringer och snackar med honom i två timmar och han berättar mycket intressant information och vi skrattar en hel del. Superskönt att bara få ligga och tänka på annat och fnissa med honom. När Bästis kommer hem börjar vi fundera över resten av kvällen. Vi drar iväg och köper en flaska att dela på. Vi dricker bara en shot var och sen börjar vi allt mer inse att alla befinner sig på studentfest.. vilken ligger alldeles för långt bort för att vara värt chansen att ta besväret (promenaden) OM det skulle visa sig vara tråkigt. Så, aningen tjuriga, låter vi oss själva somna in i hopp om en roligare lördagkväll istället.

Belial och Bästis hoppar upp på Diva och åker iväg till stallet. Vi möter upp med Blondis och tar en skritt-tur runt trakten. Det finns fan ingen likadan lycka som den man känner där det finns hästar och att rida är fortfarande GULD. Saknar det verkligen. Och sen åker vi hem, för att duscha av oss och sen dra ut och köpa en glass. Här stöter vi på min första förälskelse inom en viss kategori och jag blir helt fokuserad på mina egna skor och när personen ställer mig en fråga svarar jag med pipig stämma. Sedan sitter jag och Bästis på en gräsplätt med våra fyra hundar och äter våra glassar tills vi blir hungriga och så drar vi iväg och käkar burgare och träffar på Sashas lillasyster och snackar med henne ett tag. Var riktigt kul. Efter detta bestämmer vi oss för att det kanske är dags att dra ihop folk att dra med till bowlingen. Vi får i alla fall ihop tre till och vi börjar shota hemma (och fixa vår egen ägiga förfest playlist på Spotify), innan vi drar iväg för att köpa chips varvid vi träffar på en av dem som ska med. Så vi drar hem honom till Bästis och fortsätter shota tills de andra två kan möta upp. Jag och Bästis är redan här jävligt flummiga, fnissiga och gapiga. Så går vi ner alla fem och, trots att det är rätt folktomt, baxar vi ett bord och börjar dricka. Det är då det skumma händer och jag ser en glasklar hallis (som ganska vanligt) av Konstantine mitt på en utav banorna. Inte konstigt när jag inte käkat Zyprexan på några dygn. Men när den vänder sig om och vinkar måste jag ändå höja ögonbrynet, luta mig mot Bästis och fråga: "Har jag hallisar eller är 'Konstantine' här?", Bästis säger att han inte är där och jag pustar ut(?), men så: "Eller vänta.. jo det är han!" Varvid hon ropar vårat interna smeknamn för honom. Efter detta kan jag inte koncentrera mig på annat och när han går och ställer sig i baren reser jag mig, som Cecilia, för att gå dit, men Belial lyckas hålla mig tillbaks och jag går och sätter mig igen. Efter detta blir det lite annat som dyker upp och först är jag med Bästis på toaletten, sen tvingar jag i Hotness utav min drink och sen går jag och slutligen och sätter mig hos dom andra, varvid Bästis här någonstans har försvunnit. Jag bestämmer mig tydligen för att vara på dryg-humör och ställer massa blåsta frågor till höger och vänster. Så försvinner Konstantine iväg för att snacka med Bästis och jag och Hotness går ut utanför (det är stängningsdags) och då ringer min mobil och det sista jag minns innan en minneslucka är att Hotness går in igen och jag sitter kvar och snackar med Marcus i mobil. Nästa sak jag minns är hur jag sitter ihopkurad på en bänk nere vid stranden och snyftar hysteriskt med mobilen fastklämd mellan benen. Vet inte hur länge jag sitter där innan jag känner att Bästis slår armarna runt mig (?). Sedan känner jag någon annans armar, vilka jag senare förstår måste varit Konstantines.. eller Hotness? Efter detta följer något ryck där jag provar bada fötterna, för att sedan börja maka oss bort mot dagiset där jag och Bästis gick som små. Bästis och Hotness går lite framför och jag och Konstantine går längre bak och jag minns inte så mycket av konversationen, men tror den var rätt alldaglig och kontrollerad förutom vid ett tillfälle när Cecilia tar över ett tag och lyckas känna tårar som svider någonstans bakom ögonlocken i något som är en ansträngning att inte häva ur sig det som klart hänger i luften. Jag och Bästis måste, väl framme, prova på allt som går att provas på, på lekparken. Tror inte det händer alltför mycket intressant där eller påvägen tillbaks. Minns inte ett ord om vad som sades åtminstone. Utanför Bästis tycker jag det verkar som en bra idé att följa med Konstantine för att få snacka ut själva. Och så går vi vägen hem till honom och här är det sedan länge en ny dag, så tar och skriver fortsättningen härifrån på Söndagen istället.

Belial slår sig ner på Konstantines säng. Utan att säga för mycket vet jag att jag här fick säga mycket utav det jag velat säga - och jag minns faktiskt inte exakt vad det var, bara att enorma tyngder lättade från mina axlar - och till större delen gick vi över andra gränser när vi tanklöst ägnade vår tid i varandras sällskap. Jag berättade saker ur Cecilias synvinkel och jag tror till och med att jag fick hans förståelse.. men jag måste fortfarande påpeka att jag till större delen var Belial under hela den här natten och bara för ögonblick förlorade kontrollen. Så, när morgonen grytt, han nästan utalade de farligaste orden i världen förbjöd jag honom. Och här var alkoholen så pass borta att jag inte ens hörde spår av Cecilias, vad jag trodde självklara, glödande vilja efter att få höra dessa ord - efter spår av ett bevis på hans kärlek eller något snarlikt till kärlek.. om så bara illusionen om den (den patetiska, arma stackaren). Och jag förstår att hon var lugn eftersom hon, som förr, nöjde sig med det enkla hans närvaro.. att bara få existera just där - nära hans existens (vad den än innebar från hans sida). Så på ett sätt var hon där, men för första gången på så många år, innebar inte denna närvaro den svidande, skrikande, olidliga smärtan min kropp vant sig vid - som jag lärt mig känneteckna som hennes närvaro. Och jag förstod allt detta långt efter henne. Så det är här jag - Belial, är säker på att jag vunnit och höjer mina klor i ett första slag. Den som den här kroppen tillhör nu väljer Marcus. Den som den här kroppen tillhör nu vänder dig sin rygg och går nu. Ha! Där fick du.. ett öga för ett öga. DIN FAN! Och ändå ler han - fast hans vackra, vackra ögon uttrycker något annat, något Belial aldrig kunde tro och som jag ännu i det ögonblicket förnekar - "Lögnare!", "Vidriga, giftiga orm!", "Kom, nu går vi. Nu går vi, båda två, UTAN honom. Nu går vi." Och någon utav oss.. eller ingen utav oss.. lovar att vi ska träffas igen medan jag är kvar och han verkar verkligen le.. ett helhjärtat leende den här gången.. och säger att han vill det.. och.. som av sig själv.. går min kropp fram och sluter armar som allt mer svider av hennes närvaro nu, fram och omfamnar honom och långsamt får jag kontrollen tillbaks.. och så går vi. Båda två. Och jag vann och jag är så glad och så ringer Marcus och är arg. Och Bästis möter oss och vi försöker förklara. Och sen åker vi iväg och rider - barbacka. Bort till Bästis mormor bär det och sen tillbaka. Jag har fått ett SMS att Konstantine drar till Norge. Jag känner henne fortfarande inte, jag är helt lugn. Sedan duschar jag och sen somnar jag och Marcus är arg för det också.. att vi stängde av mobilen. Men inget kan nå mig nu, jag är helt sval och lätt inombords. Så drar jag och Bästis iväg och hämtar upp Hotness och vi drar iväg till Donken och sen tillbaks och så somnar jag igen.

Belial kan knappt minnas den här dagen. Dock minns jag att den slutade i att vi åkte runt på Diva i finnmarken och letade efter ett par fiskare som Bästis känner. Påväg tillbaks bevittnade vi en bilolycka med en fjolårskalv, vilken bröt båda bakbenen och vi hjälpte mannen som kört på den så gott vi kunde. Jag lever.

Belial och Bästis tar en till vända på Diva. Det bär av till grannkommunen och sedan bär det av till platsen där fiskarna ska fiska den här dagen. Dom har inte kommit dit ännu, så vi bygger random saker av saker vi kan finna och sedan avslutar vi kvällen med att glo på en film tillsammans med Hotness och biljetthämtning. Jag andas.

Belial packar ihop och ger sig av. Får skjuts in till grannkommunen av Bästis mamma och färdkost av Bästis (naw.. tack, sötnosar). Sen möter Marcus upp mig i Stockholm och vi åker resten av vägen kommunalt tills vi är framme. Och härifrån har det sett ut som så att jag stegvis alltmer kväver "mitt sanna jag's" kvarlevor. Det har också visat sig att Konstantine inte alls menade något dissigt med att dra till Norge. Inte för att jag vet om det spelar någon roll.. I den här takten jag tvingas jobba just nu är HON är snart helt borta - den överblödiga, känslosamma och naiva drygfan.