Okej, då kör vi en liten "spökis" ikväll också då. Säg gärna om det är värt att fortsätta med detta. Vet bara vad jag själv tycker om att läsa om och sånt här är väldigt högt upp på listan. Är det en keeper eller ska jag tänka på att kanske skippa detta?



Min familjs första hund (som jag kände i 13 år, från att hon var valp och jag var 5 år gammal) hette, som kanske bekant, Sassa. Hon var en bestämd, tuff och enormt kärleksfull mellanpudel tik. Hon hade verkligen sina egenheter. När hon kände att hon inte fick nog med uppmärksamhet brukade hon puffa på en flaska läsk som traditionsenligt i vår familj stod på golvet bredvid vardagsrumsbordet på kvällarna och om det inte funkade välte hon den helt. Hon tittade mycket på TV och om man någon gång grät var hon först på plats att trösta och pussa bort varenda tår. Jag hade flyttat hemifrån för länge sedan när hon insjuknade. Hon hade cancer och dessutom.. något med levern tror jag det var. Veterinären sa att det inte var någon idé att bota det eftersom det ena skulle göra slut på det innan det andra gjorde det. Inte långt därefter fick hon en hjärnblödning och togs till veterinären för att sättas till den slutliga vilan. Jag var själv inte i bästa form i detta skede, utan i en väldigt djup och apatisk depression. Jag var ledsen, men på något plan tog det stopp och jag kunde inte sörja så fullt ut som jag verkligen ville. Det kändes fruktansvärt att ha dom känslorna gömda någonstans djupt, djupt inne utan att jag kunde få min kropp att ge utlopp för dom. Ett par månader senare (då jag faktiskt börjat ta mig ur depressionen så smått) åkte jag hem. Jag såg hennes urna stå där i bokhyllan och fylldes plötsligt av just den saknad, smärta och ledsamhet jag saknat tidigare. "Förlåt.." tänkte jag och det gjorde ännu lite ondare i mig. Senare på kvällen gick jag in i min brors rum där jag skulle spendera natten på hans bäddsoffa. Vi satt och pratade om lite allt möjligt när något underligt händer. Vi ser det båda två och spärrar förvånat upp ögonen när flaskan jag haft med mig som färd-dricka, mitt på golvet och långt ifrån både mig och min bror, börjar vingla fram och tillbaks. Jag vet inte vad någon annan tror, men för mig var det min älskade, förlåtande och underbara vän, extra-mamma och systers farväl till mig.