Jag är inte helt @ peace w/ Marcus & my relationship atm. Saker bubblar upp och bubblar upp igen och bubblar upp en tredje, fjärde, femte gång och får jag inte ett vettigare svar med tiden freakar jag och blir manisk. Fick i mig mina piller en halv dag försent och det hann göra mycket. Har varit bort till busshållsplatsen fram och tillbaks, lekt strimlad skinka in the making och skällt och tjurat och snyftat.

Vet inte om det är pillren som talar, men: JA, han HAR gjort misstag. En del rätt upp och ner superkorkade. Men har inte alla gjort det? Och JA, jag har lovat honom andra chanser utan att egentligen mena det. Och vi har varit upp och ner längst den här vägen hundra gånger nu. Men handlar inte förhållanden om med och motgångar i slutänden? Och JA, jag tror att, fast jag inte vill, kommer vi komma hit igen längst vägen. Men det är, vad jag än säger när borderline-monstret inom mig kommer fram, inte värt att ge upp det här som är vårat för att saker inte alltid är guld och gröna skogar. Ibland får jag bara lite sand i ögat och då kan jag inte hjälpa att det blir svårt att se och massa tårar. Men i det långa loppet tror jag på oss, baby. Mer för varje dag.. <3