Okej, det är rätt uppenbart att jag inte kommer hinna med mina 93 inlägg för den här månaden. Har 17 jävla inlägg kvar (det här inräknat). Men jag försökte i alla fall.. relativt bra. Och det är väll faktiskt tanken som räknas, right? Fick precis min Zyprexa i alla fall, så nästa månad faktiskt jag kanske pallar trycker och inte slösar bort hela dagar med att ligga i sängen och må skit. Nu tar du och håller tummarna för det tycker jag. ;)

Alltså.. jag får erkänna.. jag kände mig tvungen att ta det andra av två graviditetstest (som jag köpte förra året) igår. För jag är sen, äter som fan, är helt uppsvälld och mår (som sagt) rent skit. Det var negativt. Så allt detta beror troligtvis på stress och dåligt mående. Har börjat tappa hår också.. inte extremt mycket.. men har kommit av en del rätt stora tussar. Jag är dålig under stress och press. Maten är nog värst. Tröstäter som en gris och börjar alltmer se ut som en sådan vilket både Marcus, Lillebror och Konstantine verkar kunna skriva under för? Moff, moff.

Ibland tror jag att andra sidan (?) vill skämta med oss. Som med nästa minne i den här kategorin som jag hade tänkt dela med mig av.



Jag och mitt ex skulle käka tacos och hade handlat våra vanliga ingredienser. I vanlig ordning hjälptes vi också åt med tillagningen. D v s, mitt ex skötte färsen och jag skar grönsaker osv. Den här gången var salsan väldigt svår-öppnad och jag tog i för kung och fosterland, tills jag gav upp och ställde den på köksbordet och sa åt mitt ex att han fick öppna den när han hade tid. Jag gick snabbt ut i vardagsrummet för att följa vad som hände på TVn och när jag kom tillbaks verkade det som att han hade öppnat den, för den stod i alla fall inte kvar där jag ställt den. Vi började duka och slog oss till ro. Så frågar jag vart han gjorde av salsan och det visar sig då att han inte rört den och än mindre öppnat den (då han inte hört mig be om det). Det sjuka är att vi letade ÖVERALLT och ALDRIG återfann den där jävla burken. Den var liksom spårlöst försvunnen. Vem tog våran salsa? O_o Du måste medge.. även om det är flummigt som fan.. lite mystiskt är det?

När jag och Marcus från början träffades, var hans skalle slätrakad. När vi så började dejta lyckades jag övertala honom att - för min skull - börja spara ut håret. Jag satsade på att få honom att spara ut det låångt (eftersom jag är en sucker för långt hår på killar. "Grr" för att ha nått att dra och slita i, när det går hett till). Och han sparadeut det i nästan ett års tid. Efter ett halvår gav jag honom faktiskt tillåtelse att göra vad han ville. Men då hade han börjat tycka om det och "ville hellre klippa det". ÄNDÅ fortsatte han, inför sina vänner, skylla på att det var jag som TVINGADE honom att spara. Så, senast vi var i Stockholm, förkunnade jag högt och tydligt att "sluta skyll på mig.. du får göra precis vad du vill med ditt hår". Och för att ha hedern i behåll tog han fram rakhyveln och håret rök igen. ;)



Så vad säger du.. Krambjörnarna eller American History X? ;)

Varför har jag inte skrivit på typ 3 dagar.. förrän nu? Har legat i min säng och sovit och sovit och sovit. Jävligt intressant och viktig information att skriva om va? Nä, just det. Men nu är jag i alla fall igång igen och nu ska jag fa-an se till att få mina jävla inlägg skrivna. Det sjuka är att trots all sömn gäspar jag konstant och längtar till min varma, mjuka säng. Saken är dock den att jag inte SOVIT på det sättet egentligen. Jag har mest bara legat och apatiskt stirrat och försökt sova och svettats och vridit mig och haft ont i huvud och kropp.

Men jag tror att saker blir bättre nu. På ett eller annat sätt. Det verkar ljusna.. i alla fall lite.

Brukar ju alltid skriva något inlägg om Eurovision/Melodifestivalen. Tråkigt år. Den enda jag ens märkte var Azerbaijans. Den var ok, av någon anledning.. söt.



Gillade hennes rörelsemönste när hon vaggade skumt med armar och huvud. Mja.. sen vann Tyskland och den var väll också "Ok!", I guess.

Varit orolig för dig gumman. Hoppas att allt är ok. Hör av dig när du kan och vill. Tänker på dig. Vi måste ha en fetto-vecka snart, bara du och jag och vårt skitsnack och KRUBB. <3

Folk som ALLTID har haft looks going for them, har haft tiden över att lägga sig för med arroganta, dryga, självupptagna, uppkäftiga sidor till sin personlighet och heller inte spillt den tiden på annat.

Och folk som varit.. mindre attraktiva.. och blir snygga slösar ingen jävla tid - dom vill veta vad dom missat. Punkt. Fucking. Slut.

Jag vet INGETNING om schizofreni. Men jag börjar alltmer ana att ni andra kanske vet något som jag inte vet? Jag har knappt ens tänkt tanken förrän nu och aldrig förut på en seriös nivå. Men så slog mig som två tankar samtidigt: 1. Varför lever jag i en extremt äkta uppfattning att det finns flera personer inom mig (som helt naturligt funkar både självständigt och tillsammans). 2. Varför, egentligen, är jag satt på schizo-medicin? Nu ska jag inte ge mig själv någon diagnos på eget bevåg, men bara för att:

[x] Ickebisarra vanföreställningar (vanföreställningar beträffande situationer som skulle ha kunnat inträffa i verkligheten) skall ha funnits under minst en månad
[/] störningen skall inte bero på droger eller en organisk medicinsk sjukdom
[ ] symptom som vid schizofreni, till exempel hörsel-hallucinationer, skall ej ha förekommit
[ ] funktionsnivån skall inte vara påtagligt sänkt och beteendet skall inte vara bisarrt förutom beträffande sådant som orsakas av vanföreställningarna
[ ] stämningslägesväxlingar som inträffat samtidigt som vanföreställningarna skall vara kortvariga jämfört med den tidsperiod vanföreställningarna föreligger

Mycket som stämmer, men också mycket som är väldigt långt ifrån sant. Det jag kände igen mig mest i utav dessa var Schizotyp Personlighetsstörning *leker med tanken att jag skulle få en personlighetsstörning även ur Kluster A* - liksom, det är extremt ovanligt att ha ens ha två och särskilt två ur två olika (för mig Kluster B och C). Det ser bättre ut idag än det gjort dom senaste 3-4 dagarna. Jag sa jag vid ett tillfälle åt Marcus: "Jag känner igen den här känslan från morgonen jag vaknade - då när kvällen slutade på psyk." Nu var det veckor sen jag käkade min Zyprexa. Jag har haft väldigt svårt för att sova och när jag faktiskt sovit har jag drömt extremt jobbiga drömmar och jag har varit trött så in i helvete. Och ja, sen var det hallucinationerna..

Har äntligen hittat en Lost & Delirius video som jag gillar lika mycket och mer än min egen. Jag har alltid relaterat mig själv till Paulie, eftersom jag haft hennes exakta känslor inför den mitt hjärta tillhört. Men vi är så olika i vårat sätt att göra saker och på vissa plan är jag samtidigt mer lik Tori än Paulie, där. Always trying to do the RIGHT thing.



I've been looking in the mirror for so long.
That I've come to believe my souls on the other side.
Oh, the little pieces falling - shatter.

Shards of me,
To sharp to put back together, To small to matter,
But big enough to cut me into so many little pieces,
If I try to touch her.

Lie to me - convince me that I've been sick forever.
And all of this, will make sense when I get better.

I know the difference,
Between myself and my reflection.
I just can't help but to wonder,
Which of us do you love?

So I bleed,
and I breathe no more.

.. har det blivit en del Diablo II den senaste veckan sisådär. Spelade detta spel extremt mycket runt 2003-2005, sen tog WoW över och jag glömde bort det.



Har egentligen 0 intresse för det numera. Men vill ändå ha något att sysselsätta fingrarna med medan jag tänker och om jag hittar något värt så blir ju Marcus glad i alla fall.

Tror du på tidigare liv? Jag är lite kluven. Men om dom finns tror jag garanterat att: Om jag var ett djur så var jag en katt och om jag var en människa var jag en promiskuös bohemisk odd-ball som helst av allt sprang omkring på ängarna och blåste maskrosor - osminkad och med tovigt askblont hår. Måste dock någonstans gjort något extremt anti-morot för att förtjäna att pånyttfödas som mig? Det här tror jag, för att i något plan av mitt medvetande är det den personen som bor kvar och vill ta sig ut från inom mig, fortfarande. När jag är så osams med någon som jag nu någonsin kan vara finns det inte en sekund när jag inget hellre vill än att få trösta den, be om ursäkt, bevisa att dom är världens bästaste och att dom haft helt rätt helatiden och erkänna att jag gjort eller sagt något åt helvete fel och att dem aldrig ska ta mig på allvar för att jag är en idiot som inte förtjänar skiten under deras naglar, krama och kyssa dom eller i vissa fall bara att dom ska komma fram till mig och att vi ska slita av varandras kläder och att vi ska ha helt galet make-up sex. Eller när jag ser någon okänd människa som går för sig själv och ser tankfull och ensam ut vill jag bara gå dit och vara dens vän. När jag blir utskälld eller pratad till rätta för saker brukar jag börja tänka på siluetter och låttexter. Nu funkar inte världen riktigt såhär, jag vet. Det är troligen också därför (rätta mig om det här bara är en sån gång när jag har fel-fel-fel nu igen) som jag inte funkar i världen?

Nu var det bra länge sedan jag skrev om mina "möten" med saker som kan vara från en andra sida. Betänk att det jag ska berätta ikväll var långt innan mina hallisar (som numera ofta artar sig på sätt som inte är alltför olikt detta) började framträda.



Jag berättade för ett tag sedan om något som liknade.. möjligtvis orber(?) i det hus jag bodde mina sista år hemma. I samma hus, inte långt efter att vi flyttade dit, var jag själv hemma för en utav dom första gångerna när jag först började höra något som jag minns kunde liknas vid något närmast viskande barnröster, för att sedan börja höra mer dova röster och mina fötter förde mig liksom automatiskt efter och följde ljudet fram till kaminen. Jag lade örat emot den och hörde HELT KLART klara röster.. som att det var något som jag uppfattade som "en vuxen fest". Som klirrande av glas eller bestick och skratt och lite, lite högljuddare samtal. Vet inte varför, men skrämdes inte alls av detta, utan var bara nyfiken. Sedan försvann det bara helt tvärt och det vart en sådan.. tjutande tystnad i hela huset. Jag gick bara tillbaks och satte mig som det naturligaste i världen i soffan och slog på TVn som ingenting och somnade i soffan och sen vaknade jag igen och tänkte, som jag minns det, inte ens på det mer. Det är först ganska långt efteråt som minnet har börjat uppröra mig lite.. dessa konstiga upplevelser både jag och sånna jag inte tänker namnge haft av det här huset har bara fört fram mig till en slutsats och det är att det finns minnen av eller andar efter ett eller flera barn i det där huset.

"What the fuck are you doing?"

"Playing the villain, baby, just like you want.
I try to give you everything you want."



"Why would I want that?"

"Because that makes you the good guy, sweet pea."

1. Att personen inte (/visar att den) vill ha mig - fine, det är väll helt upp till den! Men som att jag skulle velat ha en så uppenbart sjuk person till att börja med! ;)

2. Att vara besatt av sitt ex/forna sexliv - alltså, jag är så trött på att stöta på dessa pojkar som finner det passande att mitt i lära kännandet, smooth talket, sänghalmen eller för den delen EFTER att dom fått sig sitt bejublade skjut stryka mig mothårs genom att älta någon gammal flamma. Jag dör lite inombords å deras stackars vägnar. Snälla.. det kanske var kul, intressant och aktuellt för två personer en gång mer eller mindre långt tillbaks i tiden. Men det gör det fa-an inte till något utav detta FÖR MIG i nuläget. Hallå. Det var då, det. Och kolla vilken pudding du har framför dig NU! Get over it.

3. Storhetsvansinne - att inte kunna upphöra att snacka om sig själv hela-jävla-tiden (och anta att alla och en var ska vara jätteintresserade) utan att själv visa intresse tillbaks och vara allmänt uppblåst, jobbig och att ta sig själv på för stort allvar. Alltså, visst att vara självupptagen. Men man är inte ensam i universum. Give that a thought, pucko, eller försök inte ens. Och ja, besserwisser-beteende räknas hit, Bästis (så tog inte bort den från listan). Tro inte att du kan lära mig något om mig själv (eller lära min bästa vän något om henne) som jag (/hon) inte redan vet. Tack!

4. Patetiska åsikter - alltså, det finns en del saken som bara får en att gäspa stort och känna "kom med något nytt" (ex jag slår inte tjejer, jag får inga tjejer för jag är så snäll och tjejer vill bara ha svin bla bla bla) och sen finns det den sorten som får en att undra om personen levt under en sten (ex fan ta dig om du vågar komma här och yttra dig som en egentänkande individ din bisexuella, schizofrena jävla feministfitta etc).

5. Att inte kunna ta ett nej - seriöst alltså: Säger jag nej är det inget jävla nyuppfunnet smeknamn på "ja" eller ens "kanske". N-E-J! Ok?

6. Mesighet - att personen knappt kan ta i en utan att den skakar som ett asplöv eller ser ut som den ska bryta ihop vilken sekund som helst när man dikuterar. Nej fy. Särskilt sexuellt undergivna personer är verkligen ingenting för mig. Tror jag redan skrivit det en gång förut: vem fan tar en rumpnisse när man kan få en rövarhövding?

7. Snålhet/Snyltare - haha, fick detta förslag av Bästis och hon kom med riktigt bra argument. Det är helt enkelt förskräckligt att någon man just träffat ska ta sig friheten att snoka igenom ens kylskåp, förväntar sig att alltid vara den som bjuds på saker och dyl. Omanligt och faktiskt lite pinsamt.. inte sagt med det att killen ALLTID ska bjuda.

8. Dålig smak - är överkomligt. Men delar vi ingenting smakmässigt.. så vad fan delar vi?

9. Fula skratt/ljud - om någon är lite småful, fine. Om någon inte är smartast i världen, ok. Om någon är en jubelidiot, jaja. So what om man har en speciell lukt över sig eller smakar lite suspekt. Men alltså.. och att kunna få någon att garva i all ära.. men har man väll verkligen pinsamma eller fula ljud för sig är det liksom kört. Då är det verkligen vänskap och inget annat som gäller efter det. Med bara ETT undantag i färskt minne.

10. Svartsjuka kontrollfreak - för mig personligen har det dock sin charm och jag är för dessa pojkar vad ett lysrör i vinternatten är för malar. Har både vant mig och börjat lära mig älska det.. om inte annat visar det ju motsatsen till 1an.

Idag har jag känt Marcus i ett år. Tänk att för ett år sen satt jag i en buss och muppade med Bästis och Blondis och var påväg till finlandsbåten. Och sen vart det världens sjukaste kväll typ. Vi bestämde oss för att fira den här dagen med varandra.. ha kul och prata osv. oavsett hur saker runtomkring ser ut just nu. Jag ville bara vakna, ha en bra dag och gå och lägga mig och få skjuta upp allt groll till imorgon. För det kommer definitivt. Det vet jag.. säkert bäst av oss alla. Men bara EN dag, är det så mycket begärt? Är det SÅ fel att tänka på mig själv.. att vara självisk för en dag? Det är vid sånna här tillfällen jag saknar dom få människor som tittat på mig och sagt: Du MÅSTE tänka på dig själv. Jag vet att hela världen har olika åsikter om huruvida jag ÄR självisk eller inte. Men dom jag tror faktiskt VET och som har SETT MIG.. det är dom som sagt åt mig att jag måste sluta sätta mig själv i andra rummet. Så jag försöker att följa deras råd.. men när jag gör det får jag.. varje gång.. fan för det. För då är jag självisk och då mår jag likförbannat dåligt så in i helvete i alla fall. Är inte DET ironi så vet jag inte vad. Jag behöver faktiskt deras jävla lycka för att själv må bra, t o m när det är precis det jag blir instruerad att SKITA BLANKA FAN I.



Vet du.. just nu känns det som att jag kan ta och skita i det här.. :'(

Jack's Mannequin - Rescued

Något jag snarast måste införskaffa fler av - har ETT jävla par. Så jävla skönt. Gick konstant med string i cirka 10 års tid och det i all ära (om man nu ska ha jeans eller leggings eller whatever tight shit man nu vill på sig). Men ibland är det fan skönt att slippa ha något som ligger i rövskåran och skaver (om det handlar om fel trosjävlar).

"No-no" eller "Do-do" på tjej?

Fuji har tuffat till sig - lilltjejen. Hon försöker fortfarande sno saker från bordet, så när hon blir tillsagd blir hon så ställd att hon ramlar och hamnar rakt på huvudet ner från soffan. Förr började hon pipa extremt mycket, men nu viftar hon bara på svansen och kutar därifrån innan jag hinner fram för att trösta henne. När Marcus jagar henne och hon kutar och han når henne med fingertopparna på baken.. då gallskriker hon dock. Samma när vi sätter på henne koppel. Det hatar hon. MYCKET bestämd liten dam. Har kommit på att hon är mig i hundversion.
En blyg, små-fet och instabil rödtott. :)

Har blivit jävligt bortskämd med att slippa hallisar, vanföreställningar, paranoia etc sedan jag sattes på Zyprexa. Vid ett par enstaka breakdowns har jag väll blivit psykotisk och fått jävligt livliga bilder och blivit extremt förvirrad om tid och rum.. men annars. Nu har jag dock inte käkat Zyprexa på veckor och nu har dom börjat sätta igång i sin vanliga ordning igen. Både hör och ser och känner. Ugh. -.-'

Dagens hallisar: Vaknade av att dom var där och väckte mig, hörde en röst från i handfatet och avloppet när jag duschade, två gånger har det låtit som att någon kommit in genom ytterdörren när det inte har det, jag ser saker i ögonvrån lite helatiden, en klocka har tickat.. rätt harmlöst, men ja, blir inte riktigt lämnad ifred just nu.

Kerli - Walking On Air

Vi får inte heller glömma att alla har en Ascendent. Du föddes till livet med ett stigande tecken i horisonten och detta tecken är din ascendent. Det representerar också DIN horisont - vad du strävar efter och vad du vill lämna efter dig. Därför är det inte konstigt att ditt yttre och hur du framställer dig inför andra ofta återspeglar din ascendent. Vi vill locka in vad vi eftertraktar i våra liv, så det här tecknet kan förklara t ex varför du söker dig till särskilda egenskaper hos en partner och varför du lockats mot en särskild riktning i livet. Ascendenten representerar en stor del utav ditt livsuppdrag.

Man kan säga att jag lämnar ett första intryck av mig själv som:

Igår (eller i förrgår var det kanske?) såg jag och Marcus på 18 year old virgin. Har bläddrat förbi den flertalet gånger, men kände att "wtf, vill bara ha nått att käka till". Vart riktigt positivt överraskad, för jag är ingen komedi tjej at all och verkligen SÄLLAN en teen movie-komedi tjej (okej, det finns väll en handfull jag faktiskt gillar), utöver det. Men den här var rolig och relaterbar (om man går tillbaks way back till då man själv fortfarande var oskuld och tiden före och efter det och alla knäppisar man mötte i den fjortis-härvan). Till skillnad från 40 year old virgin (som jag inte är något fan av alls) handlar den här filmen om en tjej och hon är alltså inte 40 utan 18. Det fanns en scen jag tyckte var lite för grotesque för min smak, men annars var det en skitkul film och jag skrattade riktigt gott flertalet gånger.

Måste fan ta och se lite mer filmer. Sällan man har någon att skriva om. Tror fan jag är lite överdrivet kräsen. Är så jävla fed up with skräckfilm, komedi, action.. somnar i typ 8 fall av 10 när jag faktiskt tar mig tid att kolla på någon ny film. Jag börjar alltmer lita på en viss persons påstående att jag är tråkig.. även om det sved. :(

Vad som än händer härifrån, måste jag säga att jag är förvånad. Riktigt chockad. Och även om jag fortfarande har en hög med "Eye to eye-frågetecken" kvar så kan jag inte komma över att jag har blivit motbevisad på många plan. I can't get over it.. att ett val lämnade mig ensam utan någon annan än den person i världen jag i FLERA ÅR trott vore den sista att bry sig ett skit och att den personen sedan inte gjort annat än att bevisa att den faktiskt vill och försöker förstå och visar ett genuint intresse.



Det trodde jag inte.. att världen fortfarande kan lyckas förvåna mig.

Något jag för mitt liv inte kan tåla (utan att jag känner starkt obehag) är att bli kallad "kvinna".. liksom sällan många andra skulle uppskatta att bli kallad för "tant". Ok.. gör väll i vanlig ordning ingen sak av det. Men jag trivs alldeles ypperligt med att vara en "tjej" eller t o m i vissa fall "flicka" snarare och om någon häver ur sig det andra känns det bara.. fel. Jag kanske är lite äldre, jag kanske är lite vuxnare, jag kanske är lite längre, jag kanske är lite kurvigare, jag kanske är lite visare.. in my opinion finns det tusentals fler sätt att växa på än bara "upp".

Är detta självförnekelse? Troligtvis. Det vore dock inte det enda jag förnekar som är uppenbart. Om t ex någon kom fram och kallade mig tjockis eller psycho (eller för den delen TRÅKIG *hint, hint*) skulle jag knappast INTE tycka att den var jävligt oförskämd, klantig och dum i huvudet.

Räknade precis ut att jag har i genomsnitt 5,5 inlägg per dag att skriva resterande 8 dagar (denna inräknat) av April Maj om jag ska nå målet jag satt upp. Detta var väll ett ganska desperat första inlägg utav dessa. Det här kommer bli stressigt och undrar i mitt stilla sinne hur jag tänkte mig att jag skulle göra November och December när 6inlägg/dag kommer vara genomsnittet hela månaden. Vad tror du.. kommer "hon" klarat? ;) *spännande, spännande*

Jag är en trångsynt, långsint idiot ibland. Kan inte försvara det på något sätt. Kan bara säga att jag känt mig urusel de senaste dagarna. Och allt jag egentligen vill är att lösa det här. Jag vet att det är svårt att se och det är förståeligt, men du betyder mycket mer än all skit jag någonsin kan försätta mig i eller något opålitligt och nyckfullt förhållande gör för mig.



Jag finns om du vill ha min vänskap.. förstår dock fullt om du inte skulle vilja det eller behöver tid. Men jag lovar dig att jag aldrig ljög för dig eller ville såra dig och jag tycker verkligen att du.. av någon (så gott det går med ditt eldiga och impulsiva temperament - som jag älskar dig för) är den person som faktiskt lyssnar och respekterar. Där har han väldigt FEL och för "min talan" (eller snarare sin egen?) väldigt "åt helvete". Jag har, för att välja något på måfå, inte pratat gulligt med honom i över ett år och det är verkligen något jag ska reda ut med honom nu på en gång (och jag vet att han läser det här), för nu känner jag att ganska mycket (som jag också kände, blandat med hjälplöshet, var det enda som kunde hända om vi inte tog allting alla tre på en gång så alla parter kunde dra sin version och kunde dementera eller erkänna fel på plats) faktiskt tagits ur sitt sammanhang. Och, slutligen, känner åtminstone jag faktiskt att jag har blivit bättre än förr och faktiskt alltid säger ifrån dom gånger jag inte velat eller hållit med om något (även om mitt sätt att göra det inte innebär att göra någon jättestor sak av det och hämta baseball-träet) och det gör lite, lite ont att det inte uppmärksammats.. för jag försöker verkligen.

Brandy - Right Here

Ord är överflödiga. En Fan Video med min personliga favoritanime sedan 2005 och en utav förra årets(?) troligen top-3 bästa låtar kombinerat kan förklara det mycket bättre än jag..
 


What I have in me, in my mind - is you
(I would die if we were through)

I am lost in pain without you

I am not prepared to be strong

Unprepared to carry on

All I have is you - it is all that I'm breating for
All I need is you - now I can't make it through

I am losing you forever
I am lost in pain without you
I am leaving ground forever

Distant, so far, destiny is selecting me
I can't be stong - life is disconnection me
Now loneliness infecting me
Gone are the days
You were there protecting me

So cold, so alone

How do you pick up the threads of an old life?

How do you go on.. when in your heart you begin to understand.. there is no going back?



There are some things that time cannot mend,
Some hurts that go too deep,
That have taken hold.

Ibland (rätt ofta) handlar faktiskt inte hela världen om en själv och någonstans måste man börja vidkännas detta.. annars fastnar man i ett tänk som ja.. inte tusan kommer att göra en mer vuxen i alla fall. Fattar inte hur en person som vänder en ryggen, utan att ställa en fråga eller försöka förstå och hellre finner det prioriterat att för det första sitta och vräka ur sig massa orelevanta åsikter till två av tre FAKTISKT BERÖRDA parter och för det andra sen gå för att rentvå sig själv inför en utav dessa kan säga att det är den andra personen som måste bevisa att vänskapen faktiskt betydde eller betyder något? När allt den personen ville var att få space att reda ut saker själv, utan att någon annan la sig i saker som verkligen inte ens är deras angelägenheter i slutänden. Och ja, jag HAR lyssnat och verkligen tagit till mig allt.. annars hade det inte tagit så långt tid att fatta det här beslutet. Men i slutänden tänker jag ändå följa det jag själv känner att jag vill eller måste göra - utifrån ett beslut jag känner att jag själv fått andrum att fatta. Även om det innebär att förlåta och ge någon andra chanser för misstag den har gjort i hopp om att den, som det faktiskt verkar, har blivit en bättre person eller att äntligen ge mig själv lite frid i själen genom att ge allt ett moget, snyggt avslut.

Sorry, men jag kan inte se det här ur din ståndpunkt på ett vettigt sätt. Vart började detta handla om dig och dina känslor? För om jag någonsin sagt en lögn eller gjort något för att såra en person som egentligen inte har ett dugg med sammanhanget att göra - genom att berätta mina exakta ståndpunkter och minnen i sammanhanget - så please fill me in.

Nu har jag samlat flera åsikter om min situation. Och alla låter dom rimliga på sina egna sätt. Och alla kommer från personer som jag tänker väldigt högt om och som betyder väldigt mycket för mig. De skiljer sig enormt mycket från varandra och det enda som vi alla är ense om verkar vara att NÅGOT måste hända härifrån.. ett beslut måste verkligen fattas och det måste fattas på ett sätt som gör det mer än övertydligt klart för alla parter. Vidare från det begriper, åtminstone jag själv, att det här är ett enormt viktigt beslut som kommer innebära stora, viktiga förändringar på det ena eller andra sättet - åtminstone för mig. Om det går åt helvete from here.. då går det verkligen åt helvete - I've been there and I remember the way. Där jag står nu handlar det om att falla baklänges och hoppas på att någon som har tappat en förut ska finnas där den här gången. Att en gång för alla våga börja känna tillit igen. Att lita på att människor kan förändras..



.. samtidigt som människor som faktiskt aldrig svikit en och som aldrig visat annat än vilja att göra allt för ens eget bästa säger just det man befarar.. att ta det fallet är att gräva sin egen grav. Att ta det steget utför kanten gång på gång såfort hjärtat kallar med sina jämrande skrin, kommer.. om inte den här gången, så åtminstone slutgiltigen.. att bli min död. Tänk om dom har rätt? Men tänk om dom har fel?


P!NK - Heartbreaker

Did my make-up and my hair the way you like
Still you seem to find something 'bout me that isn't right

I'm sorry this is the way I am

Look what you did to me, cut me so very deep,
I need a doctor cause this is starting to burn

When we're at the club gonna shake it the way that turns you on
(You couldn't take your eyes off me), you know that I'm hot
But you wanna make me feel like I did something wrong
(You try to put me down but this is not what I need)

You're twisted, if you think that you can control me

Bild (t h): Jag (2007)

Sanningen är svår ibland. Och man gruvar sig för den så in i helvete. Men man vet någonstans att sanningen är en hack i häl och den kommer snart komma ikapp. Jag tror det är då.. precis då.. som man känner sig som allra mest utelämnad och ensam och i strid mot hela resten av världen. Och saken.. sanningen.. är den att det inte blir bättre.. inte alls.. det blir fan så mycket värre. Och jag ger upp. Gång på gång ger jag upp för att vänta på något slags slut som jag är för jävla svag för att gå till mötes. Och när jag kommer upp på benen har allt runtomkring fallit samman.. ännu en gång. Och sen är man tillbaks på ruta ett och försöker så långt det går tills man åter kommer till den där återvändsgränden som blir så jävla mycket att jag bara klarar av att ge upp igen. Det är en förödande, nedåtgående spiral som blir värre för varje varv hjulet snurrar..

Sanningen är den att där jag står just nu har jag inte så jävla mycket val och till och med i det här ögonblicket tvekar jag och vill hålla allt för mig själv. Men eftersom sanningen - mer eller mindre - redan är ute, varför skulle inte också jag kunna berätta den? Det som tar emot är några slags inbillade kvarvarande bitar av min forna stolthet.. att erkänna att jag hade fel igen och alla andra hade rätt. För jag ville så jävla gärna bevisa hur fel dom hade. Att jag visst KAN och att jag inte är värdelös och okapabel att klara av någonting på egen hand i livet. Men det är sanningen och det vet jag också alltför väl. Jag har hört det kallas lathet och orealistik. Min utredare kallade det Personlighets Störning. Oavsett vad man kallar det, har jag rört till allting igen och står i en röra jag inte vet hur jag ska lösa. Jag klarar mig dag för dag och jag föraktar den jävla skit jag lyckas sätta mig själv i.

Sanningen börjar med att jag fuckade up min ekonomi när jag åkte in på psyk, vilket efter ett tag ledde till att jag fick lov att prioritera bort mina mediciner för saker som hyror och räkningar jag låg efter med och så annat som jag kände helt enkelt fick lov att gå före, men med tabletterna borta försvann en STOR nypa funktionalitet, vilket sedan ledde till att jag slutligen, ändå, fast det var det jag med all kraft jag kunde uppbringa försökte undvika, var att jag fuckade up ekonomin ytterligare.

Och sanningen är den att jag, som det jävla miffo jag är, i situationer som detta helt slutar bry mig ett skit om vad som händer, om jag lever eller dör längre. Jag hamnar i tankar av total hjälp- och värdelöshet och jag HATAR DET. Ju längre spiralens mitt jag kommer, finner jag att till och med känslan av att jag vill att någon annan ska bry sig håller på att dö bort. Det finns en liten del av mig som fortfarande vill att jag ska vilja leva - men den lämnar alltmer sin plats åt total likgiltighet och tomhet.

Blue October - Black Orchid

Vill ingenting. Usch.

1. Soulstripper - jag skulle offra min ena hand för hennes talang i den andra. Blir alltid lika upp-piggad  (och omskakad) av att se en ny bild i hennes galleri. Har aldrig sett en artist utav detta like, som dessutom gång på gång lyckas framkalla sådana starka känslor hos mig med sin konst och sina texter. Jag beundrar verkligen  den här  20-åriga tjejen. Jag är allvarligt förälskad - som i känslomässigt tagen - i hennes works. Alla bilder här till höger (--->) tillhör Soulstripper och källan är hennes deviantART-galleri.

2. Shinga - det finns ett par bilder som ligger mig särskilt nära om hjärtat. Superduktig.

3. SilverFlameWanderer - helt underbara enhörningar i stilen från "Firebringer"-triologi (av Meredith Ann Pierce) som berör.

4. lilyhbp - en till Severus Snape älskare. Duktig tjej med extremt bra smak, om jag får säga det själv.. hehe.. Hon gör även framsteg hela tiden, vilket är väldigt intressant att följa.

5. nami86 - ritar blandad och vacker fanart.

6. rainmaker135 - en till person med extremt bra smak. Ritar (ritade? Var ett tag sedan något dök upp) mycket i Harry Potter genren och gillar mina exakta favorit-pairings.

7. dolphy - skapar några av deviantARTs troligen sötaste djur och fanart-bilder. Gillar hennes stil helt galet mycket. Lots of love. <3

8. H-Johanna - supertrevlig tjej som bland annat introducerade mig för en utav mina favoritgrupper. Ritar väldigt känslofyllda och vackra bilder i flera kategorier.

9. lolita-art - en väldigt populär deviantARTIST som är duktig på sin sak.

10. blastedgoose/daekazu - två till fanartists. Får erkänna att jag haft lite svårt att skilja dom åt, trots att bilderna inte på något sätt egentligen är särskilt lika. Hmm..