Det finns en del av mig jag finner så fruktansvärd och omöjlig att hantera.. Inte den delen där jag är hon som gråter. Inte den delen där jag är hon som skriker. Inte den delen där jag skrattar i okontrollbar eufori. Inte den delen där jag är hon som hotar dom som står mig närmast. Inte den delen där jag är hon som slår sönder saker. Inte dom delar där jag är hon som hatar, älskar, hånar, trånar, leker med döden på skoj, hon med en ihärdig längtan att det är över snart. Nej, inte någon av dom..



Men den delen jag lever med till väldigt stor del och som växer och krymper fram och tillbaks.. men som oftare och oftare, varar längre och längre. Samma del som inte känner något alls.. inte kropp, själ eller hjärtats slag, inga känslor, inga tankar.. det är som att hon inte finns och det enda som fyller hennes existens är frånvarande, gapande tomhet. Henne är jag rädd för. Hon som saknar rösterna i sitt huvud, hon som vill bli hånad, utnyttjad, misshandlad.. hon som önskar och ber hallucinationerna att dom aldrig någonsin ska lämna henne.. allt för att vara säker på att hon inte lämnas helt ensam kvar i sin egen o-existens och tomhet. Allt för minsta antydan om att hon inte slutat vara någonsans på vägen. Jag antar också.. att det är den delen som kallas galenskap.