It takes two to tango
Ibland (rätt ofta) handlar faktiskt inte hela världen om en själv och någonstans måste man börja vidkännas detta.. annars fastnar man i ett tänk som ja.. inte tusan kommer att göra en mer vuxen i alla fall. Fattar inte hur en person som vänder en ryggen, utan att ställa en fråga eller försöka förstå och hellre finner det prioriterat att för det första sitta och vräka ur sig massa orelevanta åsikter till två av tre FAKTISKT BERÖRDA parter och för det andra sen gå för att rentvå sig själv inför en utav dessa kan säga att det är den andra personen som måste bevisa att vänskapen faktiskt betydde eller betyder något? När allt den personen ville var att få space att reda ut saker själv, utan att någon annan la sig i saker som verkligen inte ens är deras angelägenheter i slutänden. Och ja, jag HAR lyssnat och verkligen tagit till mig allt.. annars hade det inte tagit så långt tid att fatta det här beslutet. Men i slutänden tänker jag ändå följa det jag själv känner att jag vill eller måste göra - utifrån ett beslut jag känner att jag själv fått andrum att fatta. Även om det innebär att förlåta och ge någon andra chanser för misstag den har gjort i hopp om att den, som det faktiskt verkar, har blivit en bättre person eller att äntligen ge mig själv lite frid i själen genom att ge allt ett moget, snyggt avslut.
Sorry, men jag kan inte se det här ur din ståndpunkt på ett vettigt sätt. Vart började detta handla om dig och dina känslor? För om jag någonsin sagt en lögn eller gjort något för att såra en person som egentligen inte har ett dugg med sammanhanget att göra - genom att berätta mina exakta ståndpunkter och minnen i sammanhanget - så please fill me in.
