Sanningen är svår ibland. Och man gruvar sig för den så in i helvete. Men man vet någonstans att sanningen är en hack i häl och den kommer snart komma ikapp. Jag tror det är då.. precis då.. som man känner sig som allra mest utelämnad och ensam och i strid mot hela resten av världen. Och saken.. sanningen.. är den att det inte blir bättre.. inte alls.. det blir fan så mycket värre. Och jag ger upp. Gång på gång ger jag upp för att vänta på något slags slut som jag är för jävla svag för att gå till mötes. Och när jag kommer upp på benen har allt runtomkring fallit samman.. ännu en gång. Och sen är man tillbaks på ruta ett och försöker så långt det går tills man åter kommer till den där återvändsgränden som blir så jävla mycket att jag bara klarar av att ge upp igen. Det är en förödande, nedåtgående spiral som blir värre för varje varv hjulet snurrar..

Sanningen är den att där jag står just nu har jag inte så jävla mycket val och till och med i det här ögonblicket tvekar jag och vill hålla allt för mig själv. Men eftersom sanningen - mer eller mindre - redan är ute, varför skulle inte också jag kunna berätta den? Det som tar emot är några slags inbillade kvarvarande bitar av min forna stolthet.. att erkänna att jag hade fel igen och alla andra hade rätt. För jag ville så jävla gärna bevisa hur fel dom hade. Att jag visst KAN och att jag inte är värdelös och okapabel att klara av någonting på egen hand i livet. Men det är sanningen och det vet jag också alltför väl. Jag har hört det kallas lathet och orealistik. Min utredare kallade det Personlighets Störning. Oavsett vad man kallar det, har jag rört till allting igen och står i en röra jag inte vet hur jag ska lösa. Jag klarar mig dag för dag och jag föraktar den jävla skit jag lyckas sätta mig själv i.

Sanningen börjar med att jag fuckade up min ekonomi när jag åkte in på psyk, vilket efter ett tag ledde till att jag fick lov att prioritera bort mina mediciner för saker som hyror och räkningar jag låg efter med och så annat som jag kände helt enkelt fick lov att gå före, men med tabletterna borta försvann en STOR nypa funktionalitet, vilket sedan ledde till att jag slutligen, ändå, fast det var det jag med all kraft jag kunde uppbringa försökte undvika, var att jag fuckade up ekonomin ytterligare.

Och sanningen är den att jag, som det jävla miffo jag är, i situationer som detta helt slutar bry mig ett skit om vad som händer, om jag lever eller dör längre. Jag hamnar i tankar av total hjälp- och värdelöshet och jag HATAR DET. Ju längre spiralens mitt jag kommer, finner jag att till och med känslan av att jag vill att någon annan ska bry sig håller på att dö bort. Det finns en liten del av mig som fortfarande vill att jag ska vilja leva - men den lämnar alltmer sin plats åt total likgiltighet och tomhet.