Jag har tillåtit mig själv att känna efter och slutsatsen skrämmer livet ur mig. Har lärt mig själv att trycka ner alla dom här tankarna och känslorna så jävla bra dom senaste åren. Bättre och bättre.. och visst, dem har kommit fram då och då de senste veckorna. Men det är först nu jag fått så pass tid att stanna upp och tänka (har legat på soffan med hemsk nackspärr hela dagen och mått illa så in i helvete + att datorn varit ockuperad) och jag är överväldigad och vettskrämd av kraften bakom dessa. Jag måste prata med dig! Det är viktigt. För om jag aldrig får veta..

Att känna efter och låta känslor få övertaget.. glänta på dörren.. DET är livsfarligt.