Tror du på tidigare liv? Jag är lite kluven. Men om dom finns tror jag garanterat att: Om jag var ett djur så var jag en katt och om jag var en människa var jag en promiskuös bohemisk odd-ball som helst av allt sprang omkring på ängarna och blåste maskrosor - osminkad och med tovigt askblont hår. Måste dock någonstans gjort något extremt anti-morot för att förtjäna att pånyttfödas som mig? Det här tror jag, för att i något plan av mitt medvetande är det den personen som bor kvar och vill ta sig ut från inom mig, fortfarande. När jag är så osams med någon som jag nu någonsin kan vara finns det inte en sekund när jag inget hellre vill än att få trösta den, be om ursäkt, bevisa att dom är världens bästaste och att dom haft helt rätt helatiden och erkänna att jag gjort eller sagt något åt helvete fel och att dem aldrig ska ta mig på allvar för att jag är en idiot som inte förtjänar skiten under deras naglar, krama och kyssa dom eller i vissa fall bara att dom ska komma fram till mig och att vi ska slita av varandras kläder och att vi ska ha helt galet make-up sex. Eller när jag ser någon okänd människa som går för sig själv och ser tankfull och ensam ut vill jag bara gå dit och vara dens vän. När jag blir utskälld eller pratad till rätta för saker brukar jag börja tänka på siluetter och låttexter. Nu funkar inte världen riktigt såhär, jag vet. Det är troligen också därför (rätta mig om det här bara är en sån gång när jag har fel-fel-fel nu igen) som jag inte funkar i världen?