Bara för att alla redan har gjort den.

Ikväll tänker jag se nya Harry Potter om det så är det sista jag gör (jävla fredagsmys låt.. man kan inte längre tänka detta utan att få den på hjärnan). Har en ny blogg-design på gång bara jag kommer på ett bra upplägg. Och på måndag.. då avslutar jag min lååånga sjukskrivning och börjar jobba (fick besked igår och idag har jag varit extremt nervös.. t o m kräkts lite nu på morgonen.. men är väldigt ivrig och väldigt, väldigt, VÄLDIGT glad också såklart). Tack, tack, tack, tack, tack för möjligheten! :)

Det är konstigt att hata någon/tycka den är ful FÖR ATT man faktiskt tycker att den är snygg, smart, duktig. Tycker däremot inte det är konstigt om man tycker någon är en riktigt ful fisk för att man hatar (okej.. för starkt ord i sammanhanget) den? Eller?

Jag känner exakt på det sättet SÅÅÅ himla mycket just. Nu. Min första reaktion: Fan vilken snygg brud. Sen gick hissen enda upp och nu tycker jag att hon är "Ensam äckligt-horse-face-med-slapp-fitta-i-polkagris-tights-som-ser-ut-som-hon-ska-skita-i-byxorna-när-hon-ser-mig söker" (med inslag av vänners reaktioner.. vilka jag sökte i mitt agg). VILL stryka ett streck över det och vara den bättre personen.. för jag tycker faktiskt om människor, (och tro det eller ej) vill tro alla om väl och jag hatar att inte ge ALLA åtminstone en ärlig chans och jag gillar inte att spela spel. Men handen på hjärtat vet jag inte att detta kommer förändras.. någonsin. Svartsjuka, mina damer och herrar.



Skulle DU kunna ge en chans till eller t o m bli vän med någon (vilken du inte kände till tidigare) som varit med din partner under erat förhållande? Vad skulle få dig att göra detta (t ex om din partner ville det, om personer umgicks med vänner till dig etc) Skulle det bryta mot alla naturlagar i världen? Är det storsint eller bara käpprätt idiotiskt? Brist på självrespekt och stolthet? Är det bättre att ignorera? Rensa luften? Kill them with kindness?

Belial duschar, lockar håret (vart värsta Hermione-krullet.. så fick lov att sätta upp det senare på kvällen), packar väskorna och försöker få tag på Bästis och Blondis (fortfarande.. personen är icke blond i nuläget.. men då den kallades så tidigare, orkar jag inte fundera ut något bättre som fortfarande är anonymt). Åker in till hamnen med Ms.Cat och möter upp mina vänner. Hinner inte in genom dörrarna till incheckningen innan karlar börjar öppna sina dreggliga käftar - och jag som hade oroat mig för att jag som ut som fan på grund av bristen av make-up. Ignorerar dessa och letar upp mina vänner. Vi kommer ombord och installerar oss i hytterna. Viss ångest uppstår då vi märker att vår korridor är full av ungdomar av det motsatta könet. Och vi bestämmer oss för att hålla oss undan dessa. Vi smiter upp i taxfreen som ännu inte öppnat. Så vi går tillbaks ner och sminkar oss och byter om. Mitt val blir tillslut en grön klänning jag köpte i veckan, svarta nätstrumpbyxor, stövlar, väska och skinnjacka. Mörkare sminkning och (som sagt) uppstatt hår - i form av en slarvig tofs över vänster axel. Så drar vi upp för att börja vårat drickande. Blir en mjölkdrink (White Russian för mig) var, tätt följt av en päron smakande drink och en cider som Bästis bjöd på. Tror vi redan här var fulla, trots att ingen erkände det. Men vi började göra upp och dissa planer till höger och vänster. Vi fick besök av en skåning och en norrlänning som flirtade väldigt diskret, men sedan drog vidare och detta uppskattades grymt, då vi alla tre var och är upptagna tjejer. Efter det här tar vi och beställer varsin Öl + Shot, träffar ett par Thailändare (två tjejer och en kille). Vart riktigt fundersam över relationerna - men efteråt visade det sig i alla fall att ingen var tillsammans med killen. Som försökte att flirta, men inte kunde många ord varken svenska eller engelska (han kan knappast heller varit särskilt gammal). Så det var en lite awkward situation. Bästis och Blondis verkade ha mer roligt - dem fick trots allt varsitt fruntimmer att snacka med, som dessutom KUNDE prata engelska. Efter detta, tror jag det är, drar vi iväg till taxfreen en snabbis för att sedan åtevända. Jag tar mig en Apple Jack (här hinner en bög ställa sig och snacka med mig. Han blir "överfallen" av Bästis och ytterst förolämpad över detta - att han skulle ha försökt något. När däremot två andra FAKTISKT flirtar säger hon inte ett knyst - en var SUPERDRYG också.. men jag lyckas smita på egen hand) och sen känner jag att jag borde bjuda. Har dock rätt dåligt med pengar, men lägligt nog dyker en karl upp och undrar vad jag ska köpa. Jag säger att jag skulle köpa sambuca-shots till mig och tjejerna, varvid han undrar vad det smakar. Jag säger lakrits och han undrar om han får bjuda. Vilket var tur eftersom jag inte tror jag kunde betala för detta. Får också en cider av Blondis. Var här rejält full. Och allt från att vi kom in i baren och gick därifrån är typ en massa jävla kläm på rumpan i trängseln och att jag och Bästis snackar med några tyskar innan vi drar ner mot våra hytter, för att upptäcka att några av grannarna är där. Av någon anledning bestämmer vi oss för att umgås med dem. Först får vi dela på en Bacardi Breezer, sen kommer en kille ner med Vodka+Redbull drink, vilken hans polare försöker tvinga i oss bäst dem kan. Tillslut (eller emellan där någon gång) får jag en plunta whiskey att smutta på. Blondis är ner till oss en vända också. Detta har jag bara ett väldigt vagt minne av - men minns att hon slog en karl upprepade gånger och att det vart rätt sura miner från båda håll. Vi drar upp till baren med våra grannar igen (tror dem känner sig utanför eftersom dem inte är särskilt fulla än). Men av nån anledning sticker vi ifrån dom och ut på däck, där vi träffar Blondis igen. Bästis sticker här iväg och jag (som trodde vi skulle festa vidare) drar efter, men hon är borta. Letar igenom baren, blir bjuden på en röd shot och drar sen ner till hytterna. Blir inbjuden till Bästis och vi jävlas med någon granne. Sen kommer Blondis tillbaks. Är jävligt full, uppenbarligen, och tar åt mig mer än jag kanske (?) borde, tar mina grejer och smiter över i den andra hytten och går och lägger mig. Mina två färdkompisar tar en sväng till upp på däck tror jag. Ligger och försöker somna ett bra tag. Tror det var här någon gång som det ringer först hos mig och sen i den andra hytten och sen knackar på min hyttdörr. Varvid jag frågar om det är någon av mina polare och hör att någon går iväg mot dom andra hytterna efter ett tag. Blondis kommer tillbaks och jag tror vi somnar, alla tre, här någon gång.

Belial vaknar av att det bankar på dörren. Blondis släpper in Bästis. Vi snackar skit om föregående kväll och då särskilt en utav grannkillarna (som vi är övertygade sover). Men när jag gör mig iordning för att dra upp till taxfreen hör jag hur någon berättar för honom att vi snackat om honom. Får panik och kutar över till dem andra. Uppe i taxfreen köper jag en whiskey (på beställning) och lakrits till mig och Marcus. Vi drar ner till hytterna igen och för att inte skämmas ihjäl.. och för att bota vår bakishet börjar vi dricka mer. Får smaka massa Bacardi.. nånting med lime-smak.. av Bästis, samt Sambuca. Det knackar på vår dörr och vi öppnar. Där utanför sitter någon av grannarna (som vi faktiskt inte träffade kvällen innan) och vi börjar snacka med honom. Blondis deep-throatar en flaska och sålunda kommer vi in på avsugningar vad vid den här karln försöker fiska en sådan. Efter många om och men blir jag tydligen hans offer no.1 (inte sagt med det att han lämnar någon annan ifred heller, dock) och hans polare börjar storma in med kameror för att filma och dylikt (försöker få till gang-bangs, trekanter, eller en utav brudarna de också). Vi tycker det är roligt att JÄVLAS (och ja, våra röster dröp av sarkasm.. men de fattade det inte).. men stegvis blir killarna allt mer uppspelta (varvat med tjuriga över att inget händer). "Mitt" drygskåp börjar trycka i mig massa Mintu. Men i slutänden lyckas jag självklart ducka kulan - vilket jag hela tiden viste att jag skulle. Han försöker ta mina händer, tafsa mig på brösten och även kyssa mig (men jag skyddar mig och vrider mig bort - trots den väldigt hämndsug framkallande bild som just då dyker upp för mitt inre. Men den tanke som vann var den som sa att: Jag vet själv hur ONT detta gjort MIG.. oavsett om han förtjänar det så tänker jag INTE sjunka till samma nivå. Detta angår något gammalt som i veckan bubblade upp till ytan igen). Hursomhelst slutar dem inte att tjata och det övergår till att dem snarare försöker pressa en (och på riktigt fula sätt) till att göra både det ena och det andra med dom. T o m deras jävla tränare (?) - en gift karl med barn (!) - försöker få sig en rejäl bit av kakan och jag börjar här (eftersom "att man är upptagen" inte funkat so far) skylla på att jag vill hålla ett öga på mina kompisar (som faktiskt båda är mycket fullare än jag - enligt mitt eget tycke i alla fall), vilket bemöts av ett: "Men det går fort". Herregud, säger jag bara. Mina kompisar är överallt och ingenstans och jag försöker hålla allt samman, men det funkar inte så bra, för att säga det minsta. Tillslut stänger de in sig på varsitt rum. Jag blir fotad av våra grannar (panik!), träffar våra hyttgrannar som tydligen känner många från min släkt och är från hembyn själva. Mitt i allt detta är åtminstone en utav killarna vi umgicks med kvällen innan jävligt respektfull och trevlig. Vi snackar lite bara och jag har efteråt börjat ana vem det var som ringde och knackade på dagen innan. Tillslut kommer jag in i vår hytt och lägger mig på sängen och lyssnar på musik och längtar efter Marcus. Dörren står fortfarande lite öppet och en utav killarna kommer in och tar plats i min säng, varvid han sliter tag i min hand och försöker föra den till sin kuk. Jag avböjer och ber honom öppna dörren då det knackar. Han gör detta och slänger argt igen dörren efter sig. Förlåt då. XD Tss.. efter detta får jag liv i mina vänner bäst jag kan och vi ska gå av (det är grannarna som uppmärksammar mig om detta). Vi upptäcker att Blondis redan kilat iväg och går ut till bussarna själva. Bästis får syn på bussen och vi kramar varann hej då och jag går för att ställa mig där jag syntes ifall Marcus skulle komma. De hämtar upp mig och jag åker hem. Efter detta äter vi och gör lite allt möjligt tills jag via ett samtal får veta att Blondis aldrig kom på bussen - då hon påståtts vara för full för att bli påsläppt och att hon befinner sig någonstans i stockholm med mobilen avstängd. Gör mitt bästa för att nå henne så att vi kan hämta upp henne (samt försöker vi fåtag på Viking Line så att de ska sätta in en taxi DIREKT då detta är skandalöst av flera anledningar.. men de finns inga nummer och dem som finns är stängda). Men inte förrän jag får ett argt samtal av hennes mamma får jag veta vart hon befinner sig och att hon är påväg hem. Jag känner att jag inte kunde gjort mer än jag gjorde och blev faktiskt riktigt arg/ledsen över att få detta samtal. Jag håller med om att det är fruktansvärt av Viking Line att göra som dem gjorde och jag trodde ALDRIG att det ens kunde inträffa. Visst var mina kamrater fullare än jag - men INGEN var nykter. Jag vet inte vad mer jag kunde gjort. Ms.Cat ringde upp (efter att en mycket ilsken Marcus var påväg att göra det själv) och jag tror de reddes ut. Är lite besviken över att jag fick ta en massa skit över något jag inte kunde påverka och även fick veta saker som jag hoppas inte stämmer.. men jag är glad att hon faktiskt tog sig hem och att en människa var så pass snäll att hon hjälpte henne. Och resan var i överlag "betyg: OK" (fredagen mer än lördagen, enligt mig) då vi alla sa att ingen skulle agera barnvakt åt någon på den här resan och ändå kändes det som jag bröt det löftet på grund av att jag helt enkelt kände att det vore fel att göra något annat. Men tredje gången gillt.. nästa tänker jag tänka på mig själv alone, så som vi alla skulle gjort på denna resa. Måste slutligen påpeka att jag drack bra mycket och vart rejält full båda dagar på cirka/under(?) 300 spänn. Sicken talang jag blivit, ändå.

Och summar upp fredag-lördag kryssningen.. åtminstone dag 2.. ganska bra. Planerar en update av resan.. men är fortfarande SÅ jävla bakis. :P

Nu får det fan va slut på detta ihärdiga emo-tjafs. Har gnällt av mig för MINST detta år nu i alla fall tycker jag. Och ja.. nu ska tydligen Marcus röka och sen SKA jag tydligen va klar.. för då ska han starta kvällens film. Jag har en liten - ja liiten - surprise för honom som han inte vet om än. Vi får se om den är till belåtenhet. Mja.. jag har som synes inte alltför mycket att säga. Så nu avslutar jag och så hoppas jag på att jag har mer påtänkliga tankar att dela med mig av inom kort. Fick brev om ett nytt möte hos MFU i nästa vecka.. och satt även och började lägga upp lite planer med Ms.Cat. Så känner mig rätt hoppfull om att saker inte kommer att stå lika still länge till. Sjukt skönt. Gjorde också ett framsteg idag som jag hållit inom mig jävligt - som i JÄÄÄÄVLIGT - länge. Jag vågade erkänna att jag är värdelös på att BE om även den mest välbehövda (och enklaste likväl) hjälp och att jag förmodligen i själva verket är i väldigt stort behov av detta om jag ska kunna göra vidare framsteg. Framsteg som borde gjorts för länge, länge sen.. men som jag varit för stolt för att öppna möjligheterna till. Ja, jag behöver hjälp.. ny sorts hjälp. För det kommer aldrig gå om jag försöker och försöker med samma sak om och om igen. Den där enkla kontakten med en person en gång i veckan eller varannan vecka tre gånger och sen en ny kommer aldrig att ta mig någonstans. Jag är alldeles för sluten och det tar längre tid för mig än för de flesta att finna tillit för människor.. jag kan inte sätta mig i ett rum med en människa jag inte känner och vända ut och in på mig själv. Jag vet inte hur man öppnar en ny konversation med någon jag inte känner mig riktigt trygg med och jag kan inte rensa ut det relevanta från det orelevanta. Jag har alla svaren, men det går inte att bara vänta på frågorna. Jag behöver en intensiv kontakt med en kompetent människa som har plats och tid att hinna bygga upp en relation och tillit oss emellan. Jag har alla tankarna och känslorna och minnena och svaren. Men jag har inte rösten och jag saknar generell social färdighet och kommunikationsförmåga. Så.. nu var det sagt.

VISST FAN.. självklart (?).. finns det dagar när jag också undrar varför jag sitter på mitt feta arsel och inte har nått att göra som alla andra. Morgnar när alla andra drar till jobbet eller skolan och jag undrar varför i helvete inte jag också har ett jobb att gå till, en sysselsättning att komma hem från. Vad fan jag bidrar med?



Men sen är det dagarna som idag.. När jag om så bara funderar på att slå på en film, eller slå upp min bok eller göra en jävla ostmacka, tappar luften för att den där tankeverksamheten det innebär att försöka koncentrera mig på något ändå bara kommer innebära att jag bryter ihop i tårar och får en panikattack och kanske måste öppna varenda dörr och fönster för att inte brinna upp och jag ligger på golvet och bröstkorgen hävs upp och ner i panik så stark att jag tror att mitt hjärta kommer att duka under för pressen. Och så kommer astman och jag är så jävla nära svimningsgränsen och jag andas in 5.. 10.. 15.. 20.. gånger i bricanylen tills jag kan känna ETT enda normalt jävla andetag.. och jag får kramper, skakningar, utstöter ljud och utrop som jagar upp mina hundar till panik. Dagar av kväljningar.. eller då jag kräks. Dagar när jag är så jävla rädd.. så jävla nära.. att såra.. och dagar då jag sårar.. med ord och med slag.. dem jag egentligen utan att tveka skulle ta en kula för. Dagar när att lägga armen om Cujo eller Fuji eller Gizmo, bara ett par decimeter bort, för att dra dem lite närmare känns som en onödigt smärtsam kraftansträning. När jag efter varje ord och varje skriven mening i ett enkelt blogginlägg får mig att känna: fan.. jag klarar inte av det här.. måste lägga mig ner. Måste få huvudet att sluta bulta. Kroppen att sluta värka. Jag vill bara ta fyra kapslar extra och ett par av tabletterna och sen sova bort en vecka åt gången tills nästa gång jag orkar ställa mig upp. Och det är då jag ändå.. hur jävla förudmjukad och liten och vidrig och värdelös det än får mig att också återigen tvingas inse att jag är.. kommer ihåg exakt varför.

1. VARFÖR i hela fridens namn skulle jag ha något problem med att folk fattar vem jag är?

Hälften av allt som skrivits om mig (det andra tänker jag inte blanda mig i) i din blogg är bullshit anyways och resten kan jag stå för.. så. Jag skiter blanka fan i om någon tror saker om mig som inte ens stämmer, om jag själv vet att dem inte gör det. Även du. Även dem andra. Jag bryr mig bara om mig själv ut i minsta onda och egoistiska gärning jag gjort. So there. Och om du väljer att ljuga är det DIN gärning och inte MIN och sålunda tänker jag inte andas in tanken på att ta åt mig av den. Sorry. Du tänker inte ta någon skit för mig och jag kommer heller aldrig att ta någon skit för dig (id est försvara dig mot faktiskt sanna påståenden, eftersom du inte är där och jag till skillnad från vissa andra inte gillar att snacka om folk när dom inte kan höra't/läsa't själva).



2. Så nu har du talat om för mig vem jag är. Intressant tolkning måste jag säga. Måste dock komma med några funderingar.

Jag är hellre självisk (efter alla jävla år när alla utom jag själv spelade roll är jag GLAD att jag en dag insåg att det var påtiden att jag försökte hålla mig själv samman istället för något som jag ändå inte hade makten att hålla samman på egen hand) och ärlig mot mig själv, än att vara ännu en dömmande, blind översittarmänniska med glorifierad självbild. MEN det är väll en smaksak och du har förmodligen dina djupare anledningar att vara som du är också. MEN här tänker jag sorgligt nog göra som fisken och följa strömmen. Det vill säga skiter i att ta reda på eller bry mig om varför. Jag kan dock inte bara helt skratta bort att där FINNS bakomliggande problem och blunda för det faktumet. I slutänden bevisar bara allt du säger mer hur lite du vet vad du snackar om. Jag vill inte ha några jävla barnvagnar.. jag vill inte ha nån jävla hjälp.. jag vill inte ha era jävla åsikter.. erat godkännade.. eran sympati.. i mitt liv. Hade jag inte undvikit den från första början så hade jag fan inte försatt mig i MYCKET utav all den här onödiga jävla skiten. Jag vill bli lämnad ifred. Världen utanför eran är så jävla mycket mer lockande för mig. So för all del: keep me out of it. Inte mig emot. Tycker faktiskt det är rent bedrövligt hur mycket någon kan öppna käften utan att bry sig om att VETA någonting om vad den snackar om. Tråkigt. Men nåväl. Så du kan säga att JAG lever i en bubbla precis hur mycket du vill, men jag kan garantera dig att min värld består av mer än tre generationers inskränkta skitsnackande till varandra. Livet är för mig i alla fall bra mycket mer intressant än att jag måste leva på att lägga mig i era. Och det säger väll en hel del egentligen? Och att du intalat dig själv att jag är den SJÄLVGODA av oss två (egocentrerad går jag med på, men självgod är det sista jag är. Återigen: kul att du tagit dig tid att lyssna och ta reda på så mycket korrekt fakta, i vanlig ordning) och att jag inte bryr mig om någon annan än mig själv (för att jag inte bryr mig om att lägga mig i andras liv?). Haha. Vad ska man säga? Whatever floats your boat. :)

3. Förövrigt vet jag inte när den egoistiska handling du pratar om i det här fallet inträffade riktigt? För mig verkar det finnas 2 alternativ:

Att det var det när jag INTE ville, bad eller tvingade er att städa upp min röra och betala grejer för att göra det? Eller FÖRLÅT, det gjorde jag ju visst det. Oopsie. Sorry. Eller när 4500 kronor +- nån tusing plötsligt vart 30.000 kanske? Och så vidare.

Elller att det otroliga har inträffat och att du och hela det lilla te-partyt faktiskt fattar VARFÖR jag valt att låta livet helt enkelt rasa mer än samman och att jag menar allvar med att faktiskt gå igenom med det jag planerat och att jag inte kunde bry mig mindre om jag lever för att se nästa dag gry och att jag om inte annat kommer ta saken i egna händer såfort jag känner att jag är klar. Och ja. DET är själviskt, men i helvete heller FEL eller din eller någons jävla sak att lägga dig i. Av alla gånger man kan tänkas vara egoistisk måste väll ändå frågan om ens eget liv vara den mest rätta av dem? Dock tror jag inte att det är därför. Och jag förstår också om du och ni hellre valt att inte låtsas om något tills det är klart.. det är bekvämast så. För oss alla, faktiskt.

SLUTLIGEN: Kalla mig EXAKT vad du vill. Lögn som sanning. Men i slutänden är allt redan kolsvart och jag kommer att dö och du lämnar mig här. DU övergav mig. JAG överger inte dig. I min värld överger vänner inte varandra.

Nej, jag är inte din syster. Och du är framför allt ingen vän. DET har DU bevisat.

Hej då

Det kommer till en gräns när man sen länge egentligen inte bryr sig om vilket. Man har liksom accepterat läget och tagit människor för vad dem är. Ändå kan det hända att man känner den.. besvikelsen. Över vad livet har gjort oss - skapat sprickor i jorden som höll oss samman och drivit oss allt längre ifrån varandra, gjort oss till främlingar som ser ner på, ljuger om, inte känner och inte bryr sig om varandra. Jag har aldrig varit en sökare av uppmärksamhet som sådan och det är heller inte alls vad jag handlar om.. det är också den MEST sårande, missuppfattade och orättvisa anmärkning jag fått genom mitt liv, åh, så många gånger nu. Om det spelar någon roll, om nån faktiskt någonsin frågar eller VILL veta så är det snarare.. upprättelse. Att stå till svars för mig själv och säga som det var. För vem? Jag kan inte komma på någon som faktiskt spelar så stor roll för mig längre. Det är snarare att jag har den djupa önskan att jag på nått sätt med en sista akt kan göra så att all smärta inte var förgäves. Så svaret blir väll i slutänden: för mig själv och mitt eget egos skull.. antar jag? Och att vara självisk har lett mig till en slutsats:



JAG VET vad jag är ämnad för.. om man nu faktiskt MÅSTE ha ett jävla "kvitto" eller en "mening" med livet. Finns det ett sånt för mig så är det min död.. JAG VET DET. Jag vet inte för vad än, om det nu promt ska komma något ut av det. Om det ens blir så att det får en mening god nog åt världen på ett eller annat sätt.. eller inte. Men det är så det är. Jag vill inte straffa någon. Jag vill inte få varken protester eller godkännande eller ens reaktioner. Och jag väntar inte på något.. ingen förändring eller nått mirakel som ska göra allt bra. Inte på nån jävla prins, att bli sedd, älskad eller känd eller något budskap från en annan sida eller högre makt (då hade den förhelvete redan kommit by the way? I slutänden verkar jag vara den enda som aldrig fått en hint till ett meddelande som sagt mig att: du är inte färdig än. Och nej, det spelar mig egentligen ingen roll.. förutom att det möjligtvis stryker min beslutsamhet några obetydliga snäpp till). Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag ska. Och jag söker verkligen inte NÅGONS jävla uppmärksamhet eller medlidande.. där finns förresten inget att hämta, kan jag ju säga direkt. Det skeppet har redan seglat, så att säga. Och det passar mig faktiskt utmärkt.. för som så blir jag lämnad ifred. Lämnad ensam att möta allt och bli klar i den takt jag behöver och jag behöver heller inte känna någon jävla skuld. Alla har sagt sitt i saken och jag har sagt mitt.. åtminstone till dom. Nu har jag bara mig själv kvar att säga "hej då" till. Att gå igenom hårddisken och arkiven fil för fil, ögna igenom - sammanfatta - slänga/bränna. Finna förståelse. Det har INGENTING med NÅGON ANNAN att göra. Beslutet är helt och hållet mitt och INGEN ANNANS att blanda sig i. Det finns inget och ingen som får mig att vilja leva och det finns heller inget och ingen som får mig att vilja dö.. mer.

Istället för att ljuga eller blunda eller skratta bort det, tycker jag att det lämpliga (och åh så lätta, lilla begärda) vore att helt enkelt säga "hej då", kanske ge en avskeds- klapp på ryggen eller handskakning eller ett "lycka till" i bästa fall.. OM man nu promt ändå bara måste få lägga sig i. But REALLY.. I DON'T care.