VISST FAN.. självklart (?).. finns det dagar när jag också undrar varför jag sitter på mitt feta arsel och inte har nått att göra som alla andra. Morgnar när alla andra drar till jobbet eller skolan och jag undrar varför i helvete inte jag också har ett jobb att gå till, en sysselsättning att komma hem från. Vad fan jag bidrar med?



Men sen är det dagarna som idag.. När jag om så bara funderar på att slå på en film, eller slå upp min bok eller göra en jävla ostmacka, tappar luften för att den där tankeverksamheten det innebär att försöka koncentrera mig på något ändå bara kommer innebära att jag bryter ihop i tårar och får en panikattack och kanske måste öppna varenda dörr och fönster för att inte brinna upp och jag ligger på golvet och bröstkorgen hävs upp och ner i panik så stark att jag tror att mitt hjärta kommer att duka under för pressen. Och så kommer astman och jag är så jävla nära svimningsgränsen och jag andas in 5.. 10.. 15.. 20.. gånger i bricanylen tills jag kan känna ETT enda normalt jävla andetag.. och jag får kramper, skakningar, utstöter ljud och utrop som jagar upp mina hundar till panik. Dagar av kväljningar.. eller då jag kräks. Dagar när jag är så jävla rädd.. så jävla nära.. att såra.. och dagar då jag sårar.. med ord och med slag.. dem jag egentligen utan att tveka skulle ta en kula för. Dagar när att lägga armen om Cujo eller Fuji eller Gizmo, bara ett par decimeter bort, för att dra dem lite närmare känns som en onödigt smärtsam kraftansträning. När jag efter varje ord och varje skriven mening i ett enkelt blogginlägg får mig att känna: fan.. jag klarar inte av det här.. måste lägga mig ner. Måste få huvudet att sluta bulta. Kroppen att sluta värka. Jag vill bara ta fyra kapslar extra och ett par av tabletterna och sen sova bort en vecka åt gången tills nästa gång jag orkar ställa mig upp. Och det är då jag ändå.. hur jävla förudmjukad och liten och vidrig och värdelös det än får mig att också återigen tvingas inse att jag är.. kommer ihåg exakt varför.