Det kommer till en gräns när man sen länge egentligen inte bryr sig om vilket. Man har liksom accepterat läget och tagit människor för vad dem är. Ändå kan det hända att man känner den.. besvikelsen. Över vad livet har gjort oss - skapat sprickor i jorden som höll oss samman och drivit oss allt längre ifrån varandra, gjort oss till främlingar som ser ner på, ljuger om, inte känner och inte bryr sig om varandra. Jag har aldrig varit en sökare av uppmärksamhet som sådan och det är heller inte alls vad jag handlar om.. det är också den MEST sårande, missuppfattade och orättvisa anmärkning jag fått genom mitt liv, åh, så många gånger nu. Om det spelar någon roll, om nån faktiskt någonsin frågar eller VILL veta så är det snarare.. upprättelse. Att stå till svars för mig själv och säga som det var. För vem? Jag kan inte komma på någon som faktiskt spelar så stor roll för mig längre. Det är snarare att jag har den djupa önskan att jag på nått sätt med en sista akt kan göra så att all smärta inte var förgäves. Så svaret blir väll i slutänden: för mig själv och mitt eget egos skull.. antar jag? Och att vara självisk har lett mig till en slutsats:



JAG VET vad jag är ämnad för.. om man nu faktiskt MÅSTE ha ett jävla "kvitto" eller en "mening" med livet. Finns det ett sånt för mig så är det min död.. JAG VET DET. Jag vet inte för vad än, om det nu promt ska komma något ut av det. Om det ens blir så att det får en mening god nog åt världen på ett eller annat sätt.. eller inte. Men det är så det är. Jag vill inte straffa någon. Jag vill inte få varken protester eller godkännande eller ens reaktioner. Och jag väntar inte på något.. ingen förändring eller nått mirakel som ska göra allt bra. Inte på nån jävla prins, att bli sedd, älskad eller känd eller något budskap från en annan sida eller högre makt (då hade den förhelvete redan kommit by the way? I slutänden verkar jag vara den enda som aldrig fått en hint till ett meddelande som sagt mig att: du är inte färdig än. Och nej, det spelar mig egentligen ingen roll.. förutom att det möjligtvis stryker min beslutsamhet några obetydliga snäpp till). Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag ska. Och jag söker verkligen inte NÅGONS jävla uppmärksamhet eller medlidande.. där finns förresten inget att hämta, kan jag ju säga direkt. Det skeppet har redan seglat, så att säga. Och det passar mig faktiskt utmärkt.. för som så blir jag lämnad ifred. Lämnad ensam att möta allt och bli klar i den takt jag behöver och jag behöver heller inte känna någon jävla skuld. Alla har sagt sitt i saken och jag har sagt mitt.. åtminstone till dom. Nu har jag bara mig själv kvar att säga "hej då" till. Att gå igenom hårddisken och arkiven fil för fil, ögna igenom - sammanfatta - slänga/bränna. Finna förståelse. Det har INGENTING med NÅGON ANNAN att göra. Beslutet är helt och hållet mitt och INGEN ANNANS att blanda sig i. Det finns inget och ingen som får mig att vilja leva och det finns heller inget och ingen som får mig att vilja dö.. mer.

Istället för att ljuga eller blunda eller skratta bort det, tycker jag att det lämpliga (och åh så lätta, lilla begärda) vore att helt enkelt säga "hej då", kanske ge en avskeds- klapp på ryggen eller handskakning eller ett "lycka till" i bästa fall.. OM man nu promt ändå bara måste få lägga sig i. But REALLY.. I DON'T care.