Gud vad jag saknar en del av dom ibland. Gamla vänner som vid någon tidpunkt hade en sådan enorm betydelse för en och som man träffade varje dag och som man kunde prata om ALLT med. Det gör mig väldigt sorgsen när jag tänker på hur mina känslor tvingast förändras genom åren angående någon som jag alltid såg som en otroligt underbar och viktig person i mitt liv.

Hur kunde du ändras så? Den mysigt småknäppa tjejen med dem roliga kommentarerna, varma skratten och galna idéerna. Tjejen som bjöd på sig själv. Tjejen som fortfarande då och då kunde komma med uppriktiga, värmanade och fina komplimanger. Hur kunde den tjejen bli samma tjej som vägrade ha mig med på någonting, samma tjej som började snacka skit om någon hon inte ens träffat på tre års tid och mer. Samma tjej som kan gå på en buss och ett tåg - rakt förbi en föredetta vän, utan en blick, och sätta sig själv i andra änden (trots att ni gick på båda samtidigt och hon innan pratat med en gemensam vän, med dig bredvid). Samma tjej som inte drar sig för att öppet ta minsta chans att dissa mig. Samma tjej som inte kan bjuda på ett "hej" eller ens en nick på eget initiativ, när hon pratar med våra gemensamma vänner. Samma tjej som jag gång på gång måste bevisa mig för, för att jag ens ska få skymta minsta hint av den vän hon en gång var. Samma tjej som såg ut som att hon ville kräkas när hon gratulerade sin killkompis att han börjat dejta mig.

Ja, allt detta gör mig väldigt ont.. särskilt eftersom jag ännu inte kan förstå vad jag gjort för fel? Var det på grund av att jag försökte ge dig ett gott råd, som du ändå valde att inte ta till dig? Var det på grund av att du inte gick ihop med min pojkvän? Var det på grund av att jag flyttade? Eller på grund av honom - han du var med som ville vara med mig?

Jag finns fortfarande kvar om du ändrar dig.