1. Sjukdom - jag kan inte ens beskriva hur det känns längre. Ord gör det inte rättvisa. Det känns som jag har tusen jävla människor i min kropp och alla är sådär härligt UPPENBART sjuka.. blinda, benlösa, hårlösa, förståndhandikappade.. Och ju tystare det är ju högljuddare blir dom. Men när någon faktiskt är där, kryper dem mer eller mindre (ju mer eller mindre jag känner människan) ihop i någon slags omfamning med ena fingret över läpparna i "Shh!"-ljud. Jag har ONT.. i mina armar.. i mina ljumskar.. i mitt bröst.. i mina ben.. i mitt huvud.. i mina ögon. Dom värker och dunkar och bränner och klöser upp mig inifrån och ut, utan att lämna avtryck, på grund av sin egen oexistens. Jag lovar.. jag VET så väl vad fantomsmärta är för något. Det är exakt det jag är. Och hur fan bevisar jag det? Det finns ingen doktor dit jag kan gå och lägga mig på en brits och dem öppnar upp mig och ser att - AHA! Här fattas det ju en del. Och det finns inga proteser eller donatorer. Borta är borta när det kommer till människors själar.

2. Psykiatrin - jag ORKAR inte mer. Jag vet att det anses som otacksamt och man får genast stämpeln: "VILL INTE ha hjälp" när man säger så. Men det är fan inte vad det handlar om - utan om att man inte har nån jävla tro kvar på att det finns nån jävla hjälp att få. Och den där ansträngningen man faktiskt gör varje gång man försöker gör det FAN HELLER bättre. Svensk psykvård är INTE OK som den är. Det handlar liksom om folk som är sjuka, mår dåligt och i många fall t o m hänger på en skör tråd mellan att gå i självmordstankar, vilket på en sekund kan slå över till att förverkliga dessa tankar.. och man behandlas som ett iq-befriat, hypokondriskt småbarn utan självkännedom som inte vet sitt eget bästa.. som att DET skulle göra att man börjar må bättre liksom. Det enda psykvården någonsin gjort med mina problem är att förvärra och utöka dem. Jag vägrar att öppna mig för EN enda jävel som jag ändå bara kommer att träffa uppskattningsvis tre gånger till.. har träffat exakt 20 olika människor som bara "passat runt" mig nu (från de att jag var 15). Så nu sitter jag hemma på sjukskrivning efter sjukskrivning och är beroende av två (dyra jävla) tabletter (som knappast gjort något i mitt liv bättre i alla fall.. snarare tvärt om på grund av alla biverkningar och abstinensen jag får när jag inte har råd att ta dem eller försöker sluta) för att kunna funka. Och alla jävla tabbar de gör och inkompetenta jävla subbor som spelar Gud typ.. nä fy fan. En kärring jag träffade fick mig att hålla på att börja gråta eftersom hon var så sjukt jävla otrevlig när jag försöker svara på hennes frågor och då suckar hon bara och himlar med ögonen. Sen att man kan komma dit och personen man ska träffa är borta på lunch under vårat möte för att "jag brukar ju ändå ringa och ställa in eller inte komma ibland" (öh.. ja? Jag har liksom diagnoser som gör att jag inte ens klarar att gå ut i trappuppgången vissa dagar och en diagnos som även säger att jag har svårt för viss skötsamhet, som t ex att sköta tider). Och när man väl har hittat en som man trivs jättebra med och som man faktiskt pratar med.. och visst, den säger att den inte har långa kontakter osv, men att den kan kolla om vi kan göra ett undantag.. nä, då går inte det i alla fall. Handen på hjärtat är jag övertygad om att de försöker ha ihjäl sina patienter.. försiktigt visa dem med pekfingret vart kanten är. För, lets face it: Det innebär bara ett mindre problem för dom, liksom

3. Hemligheter - fuck them all. Och jag bryr mig inte om NI vill hålla hårt i era.. men jag är så jävla trött på mina egna att jag bara vill spy.

4. Tjatigt skrytsamma människor - som måste ta upp ett och samma attribut med sig själva som dem gillar om och om och om igen. Ibland känner jag bara: men please? Vad vill du ha? En medalj eller? Tror du att det är något jävla magiskt partytrick du utför genom att uttala detta. En liten, liten del av mig vill bara förstöra allt och typ: jag också! Men tycker bara det är ett tecken på osäkerhet att behöva visa med pekpinne för folk vart ens positiva sidor sitter. Roligare för båda parter om folk får möjligheten att upptäcka det själva. T ex när nån tjej sitter och häver ur sig: "Jag är size 0." Det joinar 2 människor till konversationer och därav måste hon säga det igen: "Köpte en jacka igår.. SÅÅ synd att man sällan hittar min storlek.. size 0". Inte för att jag har DET själv.. det var ett jävla bra tag sen jag kom i Small på kläder, kan jag ju meddela, och det har väll sina rätt logiska förklaringar.. men som sagt.. behöver inte peka ut dem, för jag vet om dem själv och det räcker för mig. Men du fattar. Och kom inte och säg att jag är den ENDA som stör mig på detta och bara vill garva åt dem som tror att irritationen är på grund av avundsjuka? (DUH! Det är ju oftast jag reagerar när jag har samma jävla attribut själv, liksom). Och jag kan påpeka redan här att detta sällan rör sig om folk jag faktiskt känner.. så ingen tar åt sig.

5. Människor som jobbar så hårt på att manipulera någon till deras fördel, fast they don't give a fuck - de som kan gå till ytterligheter, till och med vad gäller deras eget liv, men i bakhuvudet vet att dem har en livboj för egen del därute. De gör någon annan till ett misstag och lappar enkelt ihop sitt eget liv med den undanflykten.. men lämnar den andra personen att drunkna. Och det händer överallt.. hela-jävla-tiden.

6. Att vakna på morgonen - de där 2-3 sekunderna när man hinner vidröra alla 3 mardrömsland i en enda in-och-ut andning. Sömn - skymningsland - verklighet. Och för att klargöra det: 3 mot 1 har aldrig varit fair game.

7. Folk som inte fattar - har ett färdigskrivet, opostat inlägg om det liggandes. Det vart dock JÄVLIGT personligt.. så jag postar det nästa gång jag mår skit nog att inte bry mig. Men kära människor.. försök inte göra anspråk på att veta hur någon annan mår och vad den behöver. För ni har ingen aning.

8. Beröring - som tur är händer det så pass sällan. Men när det gör det.. DET är ångest. Jag gillar inte när människor jag inte känner tillräckligt väl ens TITTAR på mig. Varför i helvete skulle jag vilja ha deras jävla smutsiga tassar på mig?

9. Frågor som: "Hur mår du idag?" och "Hur är det?" - för att: det gör ont att le, det gör ont att låtsas, det gör ont att ljuga. Jag må va rätt masochistisk, men det kan fan vara en enormt stor skillnad på smärta och smärta.

10. Skitsnack - det är ok att snacka.. men när det där "skit" kommer in i det, då blir det bara jävligt obehaligt, jobbigt och fel. Snälla: bara GÖR det inte.