Alltså.. haha.. när man söker på något barnrelaterat (i ren obetänksamhet?) så måste jag skratta. För, handen på hjärtat nu, detta är fan-i-mig inte vackert alltså..



LOL. Det är bara för stora huvuden, sneda tänder/gluggar i falska leenden, ihopknipta sluga ögon och utplattade näsor över hela facet, för hela slanten. Missbildade, små människor liksom? Fattar inte varför alla är så himla "åh, barn är så underbara". Men jag antar att det handlar om samma sak som att vissa tycker att pudlar är fula hundar och att spindlar är läskiga djur.. smaksak, helt enkelt. Och smaken är som baken, sägs det. Min är synnerligen välskapt och i, for what I know, god hälsa och hur dem med smak för dessa små odjur har det med sina bakdelar vill jag inte ens tänka på. ;)

Jag fick en ingivelse för några rätt sömnlösa nätter sen.

Den såg ungefär ut såhär i mitt huvud:


"Why do I always have to save your... Ahhh!"

Fan.. det har börjat bli ganska många utav de där nätterna lately.

Ok, gav den korta versionen på Facebook igår,



men känner att jag måste skriva av mig hela grejen nu, då den hållit mig vaken sen två timmar, under vilka tankarna rusat och jag inte kunnat somna om.

ALLTSÅ.. jag tycker verkligen det är ganska uppenbart att jag inte kommer komma till min psykologiska mottagning och ha problem som sådana att nån förälder vill gifta bort mig till min kusin eller oro inför gynekologbesök på grund av att hela min fittskåra är ihopsydd (och nej, detta är inget jag snappar ur en okunnig luft - detta är exempel på lapparna som sitter i väntsalen). Eller hur de kan förvänta sig att jag ska komma dit och spilla ut mitt hjärta för en människa som jag träffat EN gång och som jag VET att jag bara kommer att få träffa typ.. 2.. gånger till i mitt liv (välkommen till Svensk psykvård).

För saken är den att när jag först kom till min mottagning så kändes det som att man verkligen blev bemött på det sättet att man kände sig som att ens jävla problem var SÅ jävla minimala och "I-lands" ur den här människans ögon.. att ja, man SJÄLV var problemet. Det är väll inte det som är grejen? Jag behöver hjälp och har gett det en chans som jag först inte ens var villig att ge för att jag verkligen hoppas innerligt att jag ska kunna få den. Men i någon utlänsk, halvt färdigutbildad doktors ögon kanske mina problem verkar minimala i jämförelse med all annan skit som trillar in (för ja, detta är en mottagning mitt i Södertälje). Och kalla mig fördomsfull - men kan man inte jobba med Svenska ungdomar på Svensk mark kanske man hamnat lite fel i sitt yrkesval?

Trodde bara det krävdes lite mer för att få ett psykolog certifikat.. men jag hade väll fel då.

Men det känns skönt att hon jag fått nu i alla fall verkar veta "lite" (eller jävligt mycket i jämförelse) mer om vad som är rimliga problem (samt vad dom innebär) för någon som bor i Sverige (som ja, ÄR ett I-land. Så hur fan ska jag ens KUNNA ha U-landproblem?). Men vi får väll se. Sen jag bytte är det även fler saker på g. Provtagningar, kontakt med annan öppenvård och ny utredning (som att jag behöver fler såna.. men anyways).

Är så jävla trött på det bara. Att skriva i den. Att läsa andra bloggar. Kommentera. Bara hela skiten.. I'm sick of it. Det känns förjävligt på ett sätt, för jag vet att jag kommer ändra mig om ett tag och tänka att jag skulle fortsatt försökt hålla lite mer inläggsflöde.. men just nu är det bara så jävla mycket på ett sätt. Vet inte hur mycket jag vill skriva här heller (I know, det är avskyvärt när man skriver så i bloggen.. för då kan man lika gärna skita i att skriva nått alls, men känner mig skyldig någon slags ursäkt).

Fan va awkward.. känns typ som att stöta på en riiiktigt gammal kompis som man inte snackat med på skitlänge. Tss.. då vet man att det går åt helvete.