Borderline - mitt lilla I-landsproblem
Ok, gav den korta versionen på Facebook igår,
men känner att jag måste skriva av mig hela grejen nu, då den hållit mig vaken sen två timmar, under vilka tankarna rusat och jag inte kunnat somna om.
ALLTSÅ.. jag tycker verkligen det är ganska uppenbart att jag inte kommer komma till min psykologiska mottagning och ha problem som sådana att nån förälder vill gifta bort mig till min kusin eller oro inför gynekologbesök på grund av att hela min fittskåra är ihopsydd (och nej, detta är inget jag snappar ur en okunnig luft - detta är exempel på lapparna som sitter i väntsalen). Eller hur de kan förvänta sig att jag ska komma dit och spilla ut mitt hjärta för en människa som jag träffat EN gång och som jag VET att jag bara kommer att få träffa typ.. 2.. gånger till i mitt liv (välkommen till Svensk psykvård).
För saken är den att när jag först kom till min mottagning så kändes det som att man verkligen blev bemött på det sättet att man kände sig som att ens jävla problem var SÅ jävla minimala och "I-lands" ur den här människans ögon.. att ja, man SJÄLV var problemet. Det är väll inte det som är grejen? Jag behöver hjälp och har gett det en chans som jag först inte ens var villig att ge för att jag verkligen hoppas innerligt att jag ska kunna få den. Men i någon utlänsk, halvt färdigutbildad doktors ögon kanske mina problem verkar minimala i jämförelse med all annan skit som trillar in (för ja, detta är en mottagning mitt i Södertälje). Och kalla mig fördomsfull - men kan man inte jobba med Svenska ungdomar på Svensk mark kanske man hamnat lite fel i sitt yrkesval?
Trodde bara det krävdes lite mer för att få ett psykolog certifikat.. men jag hade väll fel då.
Men det känns skönt att hon jag fått nu i alla fall verkar veta "lite" (eller jävligt mycket i jämförelse) mer om vad som är rimliga problem (samt vad dom innebär) för någon som bor i Sverige (som ja, ÄR ett I-land. Så hur fan ska jag ens KUNNA ha U-landproblem?). Men vi får väll se. Sen jag bytte är det även fler saker på g. Provtagningar, kontakt med annan öppenvård och ny utredning (som att jag behöver fler såna.. men anyways).
men känner att jag måste skriva av mig hela grejen nu, då den hållit mig vaken sen två timmar, under vilka tankarna rusat och jag inte kunnat somna om.
ALLTSÅ.. jag tycker verkligen det är ganska uppenbart att jag inte kommer komma till min psykologiska mottagning och ha problem som sådana att nån förälder vill gifta bort mig till min kusin eller oro inför gynekologbesök på grund av att hela min fittskåra är ihopsydd (och nej, detta är inget jag snappar ur en okunnig luft - detta är exempel på lapparna som sitter i väntsalen). Eller hur de kan förvänta sig att jag ska komma dit och spilla ut mitt hjärta för en människa som jag träffat EN gång och som jag VET att jag bara kommer att få träffa typ.. 2.. gånger till i mitt liv (välkommen till Svensk psykvård).
För saken är den att när jag först kom till min mottagning så kändes det som att man verkligen blev bemött på det sättet att man kände sig som att ens jävla problem var SÅ jävla minimala och "I-lands" ur den här människans ögon.. att ja, man SJÄLV var problemet. Det är väll inte det som är grejen? Jag behöver hjälp och har gett det en chans som jag först inte ens var villig att ge för att jag verkligen hoppas innerligt att jag ska kunna få den. Men i någon utlänsk, halvt färdigutbildad doktors ögon kanske mina problem verkar minimala i jämförelse med all annan skit som trillar in (för ja, detta är en mottagning mitt i Södertälje). Och kalla mig fördomsfull - men kan man inte jobba med Svenska ungdomar på Svensk mark kanske man hamnat lite fel i sitt yrkesval?
Trodde bara det krävdes lite mer för att få ett psykolog certifikat.. men jag hade väll fel då.
Men det känns skönt att hon jag fått nu i alla fall verkar veta "lite" (eller jävligt mycket i jämförelse) mer om vad som är rimliga problem (samt vad dom innebär) för någon som bor i Sverige (som ja, ÄR ett I-land. Så hur fan ska jag ens KUNNA ha U-landproblem?). Men vi får väll se. Sen jag bytte är det även fler saker på g. Provtagningar, kontakt med annan öppenvård och ny utredning (som att jag behöver fler såna.. men anyways).
