Har tidigare även gjort listor över: Rödtottar och Blondiner. Efter denna kvarstår också en lista över kändisar med mörkare hårlag. Håll utkik. :P

---

1. Angelina Jolie - kniper min förstaplats. Hon förtjänar den. ;)

2. Keira Knightley - älskar henne i ett guldbrunt hårsvall till sin vita hy. Mmm. Sagolikt.

3. Emily Browning - ÄLSKAR, ÄLSKAR, ÄLSKAR henne. Blev först förälskad i den här skådespelerskan julen 2005, då jag först såg Lemony Snickets. Efter det har jag fortsatt att se hennes filmer och slås varje gång av hur GALET vacker hon är. Byta kropp? Ja tack!

4. Miranda Kerr - detta måste jag faktiskt säga var en överraskning för mig själv, t o m. Nog för att jag visste att jag tyckte hon var galet söt med sina pigga blå ögon och de där gaalet gulliga smilgroparna. Men nu knep hon t o m 4e platsen i denna lista. Ja, vad ska man säga? Jag hoppas att hon vet om att hon ska vara jävligt tacksam för vad livet gett henne. Annars förtjänar hon faktiskt en hurring.

5. Natalie Portman - do I need to say more? Hon skulle fan kunna raka av sig håret och fortfarande vara.. oh wait, she already did that.

6. Rachael Leigh Cook - ännu en riktigt gammal favorit. Hon ser ut som en exotisk katt och det är kanske inte så konstigt att hon ännu hänger kvar som en utav mina favoritkändisar, trots att hon är väldigt diskret, ännu efter ungefär 10 år.

6. Winona Ryder - vackra, vackra Ryder. Behöver knappast säga mer?

8. Piper Perabo - föredrar henne lååångt mycket mer som brunett än blondin. Sen är ju jag ett jättefan av L&D, så kanske är därför. Jag vill typ.. gifta mig och skaffa barn med henne.

9. Emmy Rossum - en annan som har hängt kvar ganska länge. Fullkomligt älskar hennes rådjursögon och underbara tjocka svall av lockar.

10. Maria Valverde - bara så in-i-helsike snygg. Damn!

Fan.. detta gör ont i hjärtat på mig. :'(



Ingen ska behöva bli slagen, förudmjukad och leva i rädsla mot sin egentliga vilja.

Ibland kan det vara lite svårt att veta exakt vilken ens läggning är. För mig tog det sin fina tid, men i nuläget är jag extremt tillfreds med att placera mig i det "Pansexuella facket", tills något mer beskrivande dyker upp.. om det nu gör det. Det innebär väll mer eller mindre, primärt, att jag kan tända på "vem som helst", men ändå inte riktigt. För jag har självklart också mina turn-ons och turn-offs. Det som skiljer mig från någon som är bisexuell är väll egentligen att jag inte begränsar mig till de två könen, utan snarare ser kön som en utav de minst relevanta aspekterna när jag älskar någon eller söker en partner.

Turn-ons:
Jag tänder framför allt på lesbiska kvinnor, straighta män och inte uteslutande "third genders" (flerkönade, könlösa, transkönade) med en egen läggning som säger att den tänder på mitt kön. Helt enkelt troligen för att jag blir extremt avtänd av de som inte tänder på mig och när jag väl är i den sitsen att jag älskar någon tillbaks så älskar jag den jag älskar - på ett extremt blint, rent och äkta sätt. Men inga förhållanden är någon jävla dans på rosor och vad man än gör så ska man veta detta: Att gå från att dejta killar till att dejta tjejer (av vilken anledning det nu är) innebär (enligt min erfarenhet) typ ½ så mycket bullshit, JA.. men också tiodubbelt med drama.

Turn-offs:

Jag tänder inte på bögar (varför i helvete skulle jag?), straighta kvinnor (för tamigfan, nej, jag är ingen jävla omvändare och inte heller något "litet äventyr".. är man så är man, annars är man inte. Jag HATAR, HATAR, HATAR straighta tjejer som bara leker med någons känslor eftersom DOM eller deras partner "inte tycker att det räknas", "bara vill prova på" eller "vill få en story att berätta" - vilket är typ hela min egen egentliga coming out-story i två andetag, men i alla fall. Jag HATADE "I kissed a girl".. från första gången jag hörde den. Hur fan kan HON säga att det inte är någon big deal när hon uppenbarligen bara är nyfiken, har pojkvän och "så oskyldigt bara vill testa på". Hon är liksom inte den enda tjejen i dramat med känsloverksamhet.. so fuck her), bisexuella killar och bisexuella tjejer (till stor del mycket för att jag, förutom att bli jagad, också älskar tävlings/jakt delen av dejtande, för egen del. Att "fightas" lite med en annan tjej om en kille båda vill ha - eller en annan tjej om en tredje tjej - är något jag finner stort nöje i. Problemet är bara att killar i allmänhet verkar ha fått för sig att det inte går att se någon utmaning, se något över huvud taget eller helt enkelt vägrar att slåss om en tjej mot en annan tjej - troligtvis då de inte vet hur de ska bete sig och en del hävdar att "de inte ens tycker att det räknas" - vilket jag tycker är humor, eftersom om de hade varit där hade de kunnat se hur mycket det FAKTISKT räknas. Så kortfattat är det alldeles för frustrerande och krångligt med bisexuella människor, för min del. Dessutom gillar jag inte tanken på möjligheten att bli dissad för en kuk) - make up your minds already (haha, självförakt AB).