Numera är det väldigt sällan som jag gråter, sålänge jag tar mina mediciner som jag ska (är ganska glad att jag ska byta medicin nu - för den har tagit bort, visst, dalar, men också toppar - jag kan aldrig bli riktigt glad som jag kunde förr. Vilket iof är bra. För mina utbrott av eufori har sällan gjort mig annat än illa i slutänden ändå. Men det känns liksom inte normalt att inte kunna glädjas fulländat eftersom jag hålls tillbaka av pillrena. Att inte kunna gråta när det faktiskt är opassande att inte kunna känna något alls. Att inte kunna bli mer än lite irriterad när folk beter sig illa. Och tom är jag vilket som). Men när jag slarvar så kommer väll mina jävla känslor tillbaks i åtminstone en mindre scala. Och då gråter jag för allt och ingenting. Och blir förbannad på folk till höger och vänster. Och beter mig som en fjortis humor-mässigt (dvs skrattar åt saker som ingen annan skrattar åt - tills jag typ ramlar ihop. Jag har också börjat fyllegråta på senare år, vilket är något jag aldrig tidigare gjort). Musik och film som jag älskar har alltid lyckats utlösa störtfloder - det är så jag vetat att de varit favoriter. Ja, förutom när jag sköter medicinen, då.