Det är fan inte enkelt detta alltså.. att försöka ta mer ansvar.. med alla bristfälligheter det innebär att vara bosatt i min kropp. Och min styrka blir verkligen satt på prov i nuläget.

Det går inte att beskriva för någon som inte varit i samma situation heller. Hur det är att vara på piller som man behöver, men som gör en till en jävla känslokall zombie, i 1½ år, och och sen trappa ner så omfattande på dom. Ett piller som varit all din tröst och lugnare och allt du känt att du kunnat lita på i den här världen att vända dig till för att slippa känna dom saker som inte är normala att känna. För att allting annat har svikit. För att det inte finns något annat att vända sig till längre. Det är som att befinna sig i sömn under tiden man blivit ordinerad en dos som egentligen är för hög för en, men som man måste ta för annars kan fan allt hända och man kommer att tvingas känna just dom där onormala och fruktansvärda sakerna varenda dag och timme och minut.. så då är det bättre att känna ingenting alls, att vara ingenting alls. För så länge det är så behöver man inte leva i det där andra.

Och så, när du slutar för att slippa vara den känslokalla, osympatiska och döda zombien, blir du varse om att världen visst fortfarande är lika orättvis och kall och hård som den var innan.. du har bara varit i ett drömlöst sömnland där du kunnat blunda för det.

Men jag fortsätter kämpa på. Sticks and stones..