Och jag vet att flera utav just dessa personer kommer att läsa detta och himla åt faktumet att jag understår mig att kalla mig själv för en "bra jävla människa".. efter vad jag gjort dom. Att just dom kommer att tycka att jag har för höga jävla tankar om mig själv och att jag är oförskämt självsvådlig i detta tänkande.. för vad jag låtit dom utstå. Just dom människor som själva kräver så jävla mycket av andra, som själva ALDRIG betalat för de misstag dom gör och som har EN huvudperson i sin bok: sig själva. Och vet ni vad: jag har fan inte slagit någon av er fysiskt på käften med knuten näve än. Inte spottat en autentisk loska i någons ansikte än. Inte skrikit på någon så nära dennes anikte att mitt saliv stänkt ner den. ÄN. Men tro mig, nu går det som jag tidigare begränsat vid "viss hänsynslöshet" vidare ett.. tre.. tio.. steg. Det är nu det ni tidigare kallat min "själviskhet" och det jag kallar att "äntligen ta hand om MIG SJÄLV före att ta hänsyn till alla andra och vänta, vänta, vänta på min tur (som aldrig kommer)", når nya höjder.



Inget mer sjunka ner på golvet i fosterställning och skaka i smärtsamma tårar efter ett avslutat telefonsamtal eller ett lämnat rum, där jag inte lät undslippa en ton av känslorörelse, inget mer söka tröst och skydd bakom en partners skyddande axel (som ändå inte kan utkämpa striden på ett sätt som stämmer med det jag skulle gjort), inget mer seså ta-nu-bara-även-denna-dynghög-med-skit-och-fortsätt-le-din-dumma-jävla-äckliga-fula-åsna, inget mer vänta för att jag inte vill lägga mer på redan tyngda axlar, inget mer gråta av samma orsak två gånger, inget mer vända ilskan inåt och bloda ner hela badrummet eller svälja piller eller kräkas eller dunka huvudet hårt och upprepat mot väggen för att straffa mig själv för vad jag känner, istället för att straffa någon annan för att DEN är en dålig ursäkt för en medmänniska.

Två ord: Bitch. Fit.