Jag tror jag är på väg att brista fly igen. Jag kan inte fatta att jag redan hade börjat känna mig så jävla oåtkomlig.. säker.. trygg. Jag hade totalt glömt bort hur världen.. och allt det du lagt bakom dig.. har det här sättet att plötsligt komma ikapp dig igen. Och så ramlar man tillbaks till någon slags första trappsteg och återigen är man så jävla freaked out och livrädd och jagad av samma jävla människa som man flydde från att vara.

Rovdjuret av ens förgångna springer med hest flämtande andedräkt, blodiga fötter och trevar med hungriga klor efter ens hälar igen.

Jag tror det va känslan av att vara så bekväm med hur saker började se ut, att jag bara glömde bort att vara på min vakt.. tillfreds med att ha allt och alla på ett behagligt och översiktligt avstånd och att ingen, utom Marcus till viss del, visste mer än ytskrap om mig. För ja, det är där jag är trygg.. där jag är i någon slags kontroll.. där jag stannar som anonym och privat.. en ytligt bekant.. en vän till en vän (även om längtan efter djupare gemenskap och uppskattning för sidor som man inte kan släppa igenom utan att ge bort för mycket, också finns där någonstans, som en tyst, ouppnåelig dröm). Och nu verkar det som allt det jag hittills lyckats bevara (med blod, ja. Med svett, ja. Med tårar, ja) bara rinner mig som sand genom fingrarna. Och jag kan bara inte ha det så. Jag kan inte ha att förflutna misstag, gammalt skit och fortfarande till viss del i tystnad verksamma hemligheter bubblar upp till ytan.. då hade jag kunnat stanna där jag varit, tusen gånger förr, när jag tillslut valde att packa ihop och försvinna vidare.. det finns så jävla mycket jag har gett upp bara för att få gå vidare, skaffa mig ännu ett nytt jävla liv och ännu en ny jävla identitet. Jag tänker inte stanna nu.. jag tänker inte se tillbaka nu..



Och i det här skedet jag nu plötsligt hamnat i skrämmer jag skiten ur och litar inte på mig själv.. jag befinner mig i det här sinnestillståndet som jag, efter alla dessa gånger, VET innebär att vad som helst kan hända om jag bara får ett infall. NOLL impuls-kontroll. Fan.. fan, fan, fan. Jag var ju påväg uppåt. Och nu bara faller jag rakt ner i famnen på det där förbannade jävla förflutna igen. Jag tror inte jag kan ta det.. inte den här gången. För om det hinner ikapp.. tar jag hellre den sista och slutgiltiga utvägen från det.

Alltid, alltid, alltid. Nya platser, nya människor, nya liv. Jag är så jävla trött på att försvinna från plats till plats och inte se tillbaks.. men jag har inte styrkan i mig att stanna kvar och slåss. Eller bara lägga mig platt och låta det blåsa över. Nej, det är inte så jag gör. Jag flyr. Och ja, jag är förbannat jävla less på det.

Men jag tror det återigen börjar bli oundvikligt.