Det gick ju bra med Ataraxen. Vart inte märkbart trött. Kanske en liiten aning och kanske sov liite längre än vanligt. Blev å andra sidan fruktansvärt torr i munnen och känner mig redan uppretad igen och har ont i huvudet som fan. Sitter och häver i mig vatten mot muntorrheten och får springa på toa hela tiden. Har också hunnit städa upp vårat rum.. är väll dock inget Marcus kommer lägga märke till i vanlig ordning. Det kan typ gå från bombnedslag till gnistrande rent och jag påpekar att jag har städat och han ser sig förvånat omkring med ett: "HAR DU!?" Inte så att det fortfarande ser förjävligt ut, men han har minne guldfisk så han glömmer bort hur det såg ut innan.



Imorgon tror jag att jag ska ta och städa upp på toaletten - om jag mår åtminstone halvbra. Resten av lägenheten har jag pretty much gett upp, för tillfället. För det ser ut som att ingen har städat alls en halvtimme senare och SOM FAN två dagar till utöver det. Dessutom är jag typ bara på mitt eget rum och i badrummet själv, och för tillfället har jag ingen emotionell styrka att leka fyra-barns morsa.. fan, har knappt någon styrka att ta hand om mig själv ens en gång, så då kanske du förstår? Den dag jag mår så pass bra att jag redan tagit hand om mig själv och har energi kvar för att ta hand om andra.. då jävlar blir det fart (tro mig, jag känner mig själv där och jag vet att jag kan vara både jävligt flitig och det på ett noggrant sätt när jag är på topp). Men tills vidare tänker jag bara göra vad jag blivit ordinerad och ta hand om mig själv först. Sen dom som tycker att det ligger på mig, bara för att jag är tjej eller nått (?), att ta hand om hela röran själv.. ni kan bara dra åt helvete. Jag har valt att inte bli förälder av en anledning.. och den anledningen heter: Min frihet. Så kom inte här och försök sätt nån uråldrig jävla könrolls-boja runt min vrist. Det är inte min uppgift mer än någon annans av alla som bor och slagit läger i min pojkväns lägenhet, att ta tag i den.. och nästa pik ("på skämt" eller inte) av den sorten som jag får kommer att sluta i att god min tar slut och motattack tar vid. Så det så.

Vaknade med ett hemskt sug efter Julmust.. och (surprise!) no ca$h att köpa det för. Hur kommer det sig? Alla andra i min direkta närhet har nått annat än varmt jävla blaskigt te att dricka 80% av tiden. Jag däremot har vi fucking ALDRIG pengar till en jävla light läsk varannan vecka eller så, åt. Fruktansvärt irriterande. Idag är dock typ allt irriterande. Vill bara suddas ut från jordens yta. Är på fruktansvärt dåligt humör och jag lovar att någon snart kommer få ta den smällen i form av en tallrik porslin på väggen bakom sig, efter att denne duckat när den kom flygande mot personens huvud.



DÄRFÖR ska jag nu prova med EN HEL Atarax. Har ju, vet dock inte om jag sagt det, tidigare inte kunnat ta en hel utan att sova i ungefär 24 timmar flat. Tog upp detta med läkaren som då sa att det (och andra reaktioner på medicin jag beskrev) visar på en ovanligt stark känslighet för den. Men han trodde också att det i just detta fall kunde bero på att jag redan verkar ha en väldigt stark känslighet mot Cymbaltan, så det var därför Ataraxen tog så hårt, på det. Hade heller inte käkat Atarax sen jag fortfarande tog Cymbaltan när jag var på mötet.. efter mötet har jag dock provat att ta en halv ett par gånger (vilket tidigare har fått mig att sova ungefär ½ så länge) vilket jag inte känt av alls. Så nu ska jag prova en hel igen, vilket känns lite motvilligt av gammal vana. Men mår verkligen minst sagt S-K-I-T idag. Vill bara bli lämnad ifred och folk är helt jävla dumma i huvudet. Önskar bara jag slapp andas och leva och finnas. Och har absolut ingenting till hands att göra någonting åt det med heller. Hatar alla. Hatar allt. Hatar mitt jävla liv. Hatar den där jävla Ataraxen. Men nu får jag väll lov att ta skiten i alla fall då.. bottoms up.

Fick en akuttid på psykiatrin tidigare idag. Gick dit med en riktigt dålig magkänsla som slutade med att jag fick lov att pressa tillbaks tårarna och stirra ut genom fönstret i ungefär en minut för att ta mig samman. Antag att jag INTE uppskattade den uppblåsta läkarjäveln som jag träffade för första, och förhoppningsvis också sista, gången. Började redan känna mig smått panikslagen då jag förstod att vi skulle vara 4 - jag, läkare, kurator och en lärling - på mötet. AVSKYR det. Man får den där känslan av att vara ett barn i ett rum med vuxna som snackar om en - med varandra - som att man inte vore där.

Han började såklart fråga det vanliga: Vad kan vi hjälpa dig med idag? Hur känner du dig? Beskriv din situation osv. Alla så jävla svåra icebreakers.. för man vet inte vart man ska börja och hur man ska beskriva det (Har du någonsin försökt skriva något och du har liksom hela upplägget klart i ditt huvud, men du vet inte hur du ska skriva första raden, så du hänger bara med pennan två millimeter ifrån pappret eller låter fingrarna matt vila mot tangenterna medan du stirrar ut i tomma intet? Liksom, bara fast). Redan under de första fem minuterna kom vi dock snabbt överens om att man kan dela in min vardag i tre stämningslägen. Överlycklig. Tom. Skit. Eller som han valde att omformulera det (då han snabbt klargjorde att det var han som drog i trådarna i den här showen): High. Medel. Low. Och så fortsatte vi med hur mitt liv såg ut i o m pendlandet mellan dessa tre kombinerat med t ex ångest, självmordstankar osv (och styrka, frekvens etc utifrån perioder utav dessa tre). Medicinering. Självskadebeteende och annat destruktivt beteende. Hallucinationer - som tydligen enligt hans bedömning till stor del kan klassas som hypnagoga och hypnapompa sådana, dock inte riktigt alla (han verkade dock rätt stött - som att det vore en personlig förolämpning - då hans förklaring inte verkade täcka allt, som t ex varför jag plötsligt kan erfara hallucinationer ej exklusivt, om än vanligast och kraftigast, vid insomnande och uppvaknande). Vi kom även lite in på olika tester av både läkarprov och diagnos-sort. Gick fram och tillbaks mellan troligt och icke troligt gällande möjliga diagnoser (både såna jag fått och som jag inte fått) osv.



Sen kom vi till DET: Att ge dom en klarhet över orsaken - VARFÖR? "För, enligt hans mening, har man ju inte ångest och besvär till den här graden och omfattningen utan att något utlöst det." Så nu var det dags att spotta fram med det - hit med dina djupaste mörker, seså fram med dina trauman - bara sådär. Kort. Enkelt. Befallande. Nu. Ord och inga visor. Och jag kunde inte svara.. fast jag öppnade munnen och försökte flera gånger.. för rösten bara stockade sig.. och han pressade och pressade.. och jag visste inte vad jag skulle säga (för att få dom att förstå att jag inte tänkte ta det där och då och de tusen orsakerna till varför), och så log han som en råtta-mätt katt och pressade på ytterligare.. obönhörligt.. så jag öppnade jag munnen.. För att ge ett ärligt svar? För att säga att jag inte klarade av det?.. och så brast det slutligen totalt och rösten stockade sig och jag vände bort ansiktet ut mot himlen utanför och kämpade och kämpade i striden mot tårarna.

Ville bara gå därifrån och aldrig komma tillbaks. Men satt som fastnaglad kvar och väntade på att det skulle börja gå över. Och ja, jag lyckades med att inte låta tårarna komma förbi ögonfransarna. Men allt var kaos i mitt huvud efter det. För hela världen hatar ju mig och hela världen tycker jag är så jävla äcklig och korkad och konstig och värdelös och tråkig och ful och hela världen är emot mig och jag har precis förlorat och dom har vunnit och nu har jag låtit dom se hur jävla liten och svag jag egentligen är.

Och efter det vågade jag inte kolla på någon utav dom andra två.. dom som hade vittnat hur jag hade förlorat. Så jag stirrade bara tillbaks på min överman. Och jag fick bara verkligen lov att svara på EN fråga till och det tog flera långa sekunder, innan jag med en inandning genom näsborrarna tvingade tillbaks det sista utav tårglansen i ögonen och svarade.. och min röst darrade till mitt i den korta meningen.. och sen sa han att man kan ju säga att jag verkligen lever i en sorts förnekelse, eftersom jag först varken ville erkänna för mig själv eller dom att något traumatiskt någonsin hänt (för det var ju inte så att jag inte känt mig trygg nog att göra det, ensam i deras främmande sällskap) och för att sen vägrade jag ju prata om det (för jag hade ju hunnit bygga upp så mycket förtroende för någon som från första början hade gett ett spydigt, känslokallt och översittaraktigt första intryck och som jag hade träffat för första gången för en kvart sen).

Men efter just det sista slaget.. TKO'n.. verkade han dock gladare, mer avslappnad och med en slags självbelåten positivitet emot min nyss så värdelöst ointressanta existens. Han hade fått sin lilla dramashow som han utmanat mig till från handskaket. Nu var det bara att spela den överlägsna, duktiga allvetaren, därifrån. Detta är mycket viktigt - skriv ner det. Stryk det där, förresten. Jag läste om det här då eller då i utbildningen. Förstår du? Förstår ni andra? Bra.. Förresten, vi kanske ska ta EN SÅN undersökning. Nä, vänta med det där. Skriv bara följande.. osv osv. Den ena analysen efter den andra. Tills jag, efter en och en halv timme för mycket i hans händer, fick tillstånd att lämna rummet.



Själv fick jag blott in ett fåtal desperata tillbakasparkar.. någonstans mellan då utfrågningen började och fram tills jag bröt ihop.. och det kanske var dom (blandat med att jag, då jag började märka av hans överlägsna nedvärderande sätt, började svara med samma dumförklarnade tonfall och en ganska stor underton ironi) som jag fick lov att äta upp senare. Dels den där jag berättade att en utav mina största ångestfaktorer är när jag får tid över att TÄNKA EFTER och börjar tänka igenom saker som hänt.. samma dag.. förra månaden.. för flera år sen. När han frågade vad för saker det var fråga om berättade jag, inte utan en slags menande blick, att jag börjar läsa in möjliga baktankar, spydigheter och hånfullhet i saker andra säger.. hälsningsfraser, komplimanger, skämt.. allt, mer eller mindre (och den kommentaren fick honom faktiskt att verka bli lite mer eftertänksam för en halv minut eller så). Och dels den då jag lyckades få dom andra två att vrida lite obehagat på sig genom att komma in på den förbannade impulshandlingar-som-oftast-innefattar-S-E-X-pusselbiten i diskussionen.. ärkesvinet log dock bara slugt tillbaks och använde sig av ännu en utav sina checka amerikansk-inspirerade fraser för saker som på en psykiatrisk mottagning kanske borde tas med en lite allvarligare inställning än så.

Jag har lärt mig att det finns dom doktorer som lägger fråga på fråga för att dom vill veta om du har dom "rätta" svaren eller om du bara snackar en jävla massa skit och att det finns dom som lägger fråga på fråga för att dom inte riktigt förstår, men efter denna erfarenhet förstår jag att det också finns dom som lägger fråga på fråga för att dom vill se vart gränsen går innan patienten, för deras sjuka nöjes skull, flippar ur på ett eller annat sätt. Han drev mig över kanten.. och han njöt medan han gjorde det.

För ungefär en halvtimme sen hörde jag ett ljud utifrån vardagsrummet som i mina öron lät som ett baby-skratt, vilket sände kalla kårar uppför min ryggrad och kittlade kräkreflexerna i min hals. Hann t o m bli förbannad innan jag hann bli lugnad att det minsann inte fanns några ungar i våran del av byggnaden och jag kunde pusta ut.



Har dock inte kunnat slappna av efter detta, då det jagade upp mig och jag har börjat fundera på alternativa, förebyggande, lösningar som både fråntar människor den fräcka (för vad som för dom är sjävklara) rättigheten att vara välkomna att utan omsvep stiga på med dessa små vidunder i släptåg, och samtidigt besparar mig mödan att behöva upprepat höja rösten till den decibel dessa tillfällen med stor sannolikhet skulle kräva. Därav undrar jag vart man kan få tag i någon form av "No Children Allowed"-skylt. För, ta mig fan, om folk kan kräva att man lämnar hundar vid dörren och att, trots att de själva troligtvis skulle mosa de insekter som gjorde intrång i deras lägenheter under skosulan, jag inte har rätt att göra detsamma med de odjur som för mig ger samma sorts obehag som spindlar eller skalbaggar eller ormar eller fan vet vad, gör för andra och som i lika stor mån gör intrång i min lägenhet.. då kan JAG minsann kräva att DE åtminstone lämnar SIN ovälkomna avkomma UTANFÖR DÖRREN. Så det så. Och nej, jag skiter blanka fan i om detta, liksom för den genomsnittiga hundägaren, innebär att lämna någon olyckligt lottad att passa det lilla kräket för att alla parter ska vara någorlunda nöjda. Och ja, jag inser att detta förmodligen skulle orsaka ett eller annat ramaskri.. men hallå? Man tar inte in en hårspray och springer runt och sprayar med den i en astmatikers hem och heller tar man inte in en levande varelse i någon som är fobisk för dennes hem. Vett och etikett! Rätt ska va rätt! Dessutom tycker inte mina hundar om småbarn. Skulle vilja se den småbarnsförälder som tog in hundar i sitt hem om deras unge var rädd eller allergisk för dessa. Nä, minsann. Min poäng är bara, återigen, att jag tycker saker är fruktansvärt up-fuckade när samma saker sällan gäller för barn som dom gäller för djur.. när det oftast är Precis. Samma. Sak.

För fyra år sen.. då hade jag samma dag raderat bloggen "Diablica", knåpat ihop en ny layout med Mia Kirshner och skrivit mina två första inlägg på den här bloggen.

BLOGG Nuvarande kategorier: 48 Publicerade inlägg: 60 av 934 (GS) Inlägg publicerade /dag: 0,2 (GS) Kommentarer /inlägg: 128,3% BLOGLOVIN Bloggkollad av: 8 Placering i Alla: #103129 (av 949126) Placering i SF: #104 (av 414) ÖVRIGT STRUNT Bilder jag gjort: ~15 Böcker jag läst: ~5 Böcker jag skrivit: 0 FMVs jag gjort: 0 Vlogs jag spelat in: 3

Har kartlagt lite över mina deppade, oinspirerade, apatiska perioder under de senaste 5 åren och kommit fram till att de perioder då jag inte följt eller kollat om på The L Word har varit dom värsta. 0 inspiration/motivation, helt enkelt. Surprised? I'm not. I need..

 
The Love and the Lust

 
The Laughter and the Longing

.. to be happy. Så vet du vad? Round.. är det 4? 5? 6?.. säsong 1-6.. börjar.. nu!

Snälla Bella, det störande med din inställning är inte att den är positiv. Det störande med din inställning är att den är FRUKTANSVÄRT IGNORANT. Frågan: "VARFÖR kan denna blonda brutta aldrig ge konkreta svar, utan går alltid en massa omvägar runt och förvandlar om det ursprungliga ämnet till något annat? Lite manipulativ, hmm?", som varken jag eller någon annan någonsin kommer få ett svar på från blond-Bellan av exakt samma anledning (Hybris är ta mig fan bara förnamnet), tänker jag lämna utanför det hela, och gå rakt på det som gjort mig förbannat upphängd på den här debatten, istället.



För vet du vad, Bella: Ibland kanske inte problemet är att "alla är så FRUKTANSVÄRT avundsjuka på dig". Ibland kanske problemet är att du INTE tilltalar en målgrupp, eftersom det du säger och står för faktiskt, tro det eller ej, inte gäller för Alla. Överallt. Alltid. Och att det du förespråkar, även om du för vissa är en jättebra förebild och inspiration, för andra innebär prestationsångest, stress och i allmänhet hela saltkar i såren.

Vidare till både dig och er andra som skriver att allt handlar om inställningen: INSTÄLLNING ÄR SÅ FAN HELLER ALLT. Inte om man verkligen är sjuk (som i en psykisk diagnos eller som i en faktisk depression). Tror ni verkligen inte att folk som mår så pass dåligt att dom bara vill dö inte VILL bli bättre med all vilja dom har kvar inom sig? Men för vissa är det inte lika lätt att måla på ett falskt leende och tänka positiva tankar. För en deprimerad person trycker dom negativa på HELA TIDEN, hur ovälkomna dom än är. Jag blir faktiskt väldigt rädd när jag läser det här och förstår (mer än innan?) omfattningen av människor som tror att depression är ett val? REALLY, bitches? REALLY!?!?

Bella skrev ett Beyoncé citat i början av ärendet - ännu ett sätt att själv förespråka sina åsikter på ett icke-romantiserande sätt, I'm sure? Skulle själv också kunna ge er något citat från annan välkänd person, men väljer att avsluta med något långt mer insiktsfullt från en helt vanlig civilperson, hellre än någon superframgångsrik, surrealistisk drömbild av den perfekta människan med alla "fula små hemligheter" nerkörda någonstans i innerfickan:

Ni som tror att depression är ett val, tänk efter för en sekund: Hur skulle det kännas FÖR DIG att vakna upp en morgon och inte ha emotionell styrka kvar att träffa andra människor? Att känna att tiden flyger förbi utan någon mening eller orsak? Att alltid känna dig ensam - till och med i ett rum fullt med människor? Att ständigt få påtvingning utifrån att, för vad som egentligen är deras skull, fake:a att du mår bra och att också lära dig göra detta bara för att slippa deras föraktfulla frågor och avvisanden, samt ännu mer känslor av främlingskap och besvikelse? Att förlora vänner eftersom du inte kan finna styrka inom dig att faktiskt LEVA och för att det är fysiskt omöjligt för dig att vara lycklig. Att ständigt gråta dig själv till sömns och hoppas på att inte vakna. Men att vakna likt förbannat och vara utmattad på grund av kvällen innan. Och så börjar det om. Tänk att ständigt gömma dig och ta avstånd från människor för att ingen ska märka detta som av samhället har blivit så "fult" och "skam"-stämplat och om du skulle nämna något, dyker något oerfaret, ignorant pucko upp och antyder att du bara är en attention whore som VALT detta. Nu: SNÄLLA, berätta för mig varför NÅGON skulle välja det? Depression är en sjukdom, inte ett val.

Under det senaste halvåret har jag knappt druckit alkohol alls. Och på flera sätt tycker jag, handen på hjärtat, att det har blivit extremt mycket tråkigare på det sättet. För jag tycker att det hör lite helgen till att ta något glas vin en utav dagarna och festa medium till hårt den andra. Varför jag slutade var väll dels att det har varit lite svårt att verkligen hitta ett sug för det, många gånger - antingen är det inga riktiga fester eller utgångar som man känner kommer leda till något storslaget eller också är man bara inte sugen på att dricka. Men också, till viss del, för att jag märkte att jag började få lite sneda blickar.. eller pikar kanske snarare.. från flera människor i min omgivning och lät mig sålunda kuvas (återkommer till detta) till att tänka: TÄNK OM jag får eller faktiskt redan har alkoholproblem? Vilket egentligen är ganska skrattretande. Under perioden jag var 16 till 20 drack jag i princip ALDRIG. Kanske ett fyrtal gånger per år.. HÖGST. Hade heller ALDRIG kul (och i princip 0 socialt umgänge) under den perioden och satt mest hemma och kände mig tråkig, ensam och bortglömd. För dels var min dåvarande pojkvän grymt mycket emot alkohol och dels hade gamla vänner, som jag förstått det, helt enkelt vid någon tidpunkt bestämt sig för att jag inte var välkommen att hänga på. Sen började jag dricka lite oftare efter att jag fyllt 20, men fortfarande ganska sällan. Någon gång per månad på sin höjd. Sen det här senaste året, innan i somras, så drack jag ungefär 1-2 gånger i veckan. Men, och rätta mig om jag har fel, är inte det ganska normalt för någon som är 23 år? Jag är en ung tjej som är intresserad av att komma ut och träffa folk. Jag skulle till och med vilja kalla det ganska (ve mig!) sunt. Men nej.. genast tycker de människor som faktiskt inte ens är med att man "dricker lite för mycket". För det första har jag aldrig druckit med lika stor kontroll över mängd och när jag ska sluta som jag gjorde under den här perioden. Och för det andra så tror jag att skon klämmer i att folk helt enkelt blir BITTRA, inte för att dom bryr sig ett skit om hur man mår varken fysiskt eller psykiskt, men helt enkelt för att dom inte kan unna en att man har roligt.. och att man har det utan dom (genom sig själv känner man andra och jag VET, som jag skrev, hur det känns när man blir "bortglömd" medan ens bekanta verkar leva livet och man själv sitter där med pojkvännen och chipsskålen och TV-tablån. Då blir det jävligt lätt att peka finger och både intala sig själv och predika om hur man ändå inte VILL vara som dom eller att den och den personen dricker alldeles för mycket). Och ja, detta säger jag ett halvår EFTER att jag drack som jag gjorde då. Poängen är den.. gnäller någon någonsin på någon annans festande så länge dom också tar del av samma kaka? Svaret är avgjort och absolut: Nej, det gör dom inte. Men missta inte MISSUNSAMHET för OMTÄNKSAMHET. Problemet är inte och har aldrig varit omfattningen utav någon annans strikt fest och sällskaps-förknippade alkoholintag. Problemet är att någon annan har jävligt roligt medan du ännu en gång sitter där med pojkvännen, chipsskålen och fredagens TV-program.

Sådär.. nu har min röda vecka äntligen anlänt. Har försökt att hota omgivningen med att ifall det inte blir ändring angående fimpar överallt utom i askkoppen, och även den andra skit här i lägenheten vilken JAG anser bara är FÖR äcklig (och som det inte görs något åt oavsett hur felfritt jag väljer att sköta mina delar eller inte sköta mina delar när jag känner att det inte finns någon mening med det) och som de av hankön faktiskt står för helt själva, men som ingen annan än jag verkar anse är just SUPERÄCKLIGA.. då skulle även jag börja dra mitt strå till snuskeri-stacken och till exempel.. låt se, hur var det nu jag sa.. "missa" soppåsen i badrummet med mina små blodiga mästerverk, inte orka göra något åt ifall det även kom lite stänk här eller där osv. osv. nästa gång detta lilla blodbad behagade att besöka. Och har det blivit ändring, tror du? Så nu.. let the revenge begin!



Och nej (lugna ner dig, för) jag tror inte att jag faktiskt under denna livstid skulle kunna tvinga mig själv att genomföra detta.. även om jag tycker att det vore det rätta att göra till 100%. Och även om jag i grund och botten tycker att det är EXAKT SAMMA SAK (eller ja.. PERSONLIGEN tycker JAG sjävklart inte att det är lika äckligt, liksom dom inte tycker deras del är lika äcklig. Men detta utgör ju bara en till sak att lägga till saker som gör att det vore den perfekta, rättvisa hämnden). Dom blöder inte - jag röker inte. Dom slarvar och latar sig, av ren bekvämlighet - jag har full förmåga att slarva och lata mig lika mycket (och ja, det är extremt mycket bekvämare - på ett fysiskt energisnålt plan - att bara skita i att hålla snyggt efter mig själv, även för mig). Dom tycker att blodiga tamponger är vedervärdiga - jag tycker inte cigarettfimpar och andra otrevligheter är så mysigt heller.

Alltså.. det är egentligen syndigt hur mycket jag VILL göra detta.. bara för att förtydliga min poäng.. särskilt som jag vet att ingen tror att jag faktiskt skulle kunna göra det. Men, nåja, tyvärr är det så att jag faktiskt bryr mig om allas trevnad och om nu människor i allmänhet tycker att mensblod är så förbannat äckligt.. då tänker jag göra mitt bästa för att se till att inte orsaka varken de jag bor med eller våra gäster den förtretlighet det tydligen skulle innebära för dom att behöva beskåda en New O.B. Pro Comfort Mini som fått äran stifta bekantskap med mitt inre under månadens mest lata, bittra, arga, själviska, lättstötta, bekvämliga och hämndlystna 5 dagar, för att sedan bli ivägskjuten med en snärt för att fastna på en vit badrumsklinkers.. ÄVEN OM de vars vägnar jag planerar att slopa denna briljanta hämndidé inte bryr sig ett jävla piss om varken min trevnad eller den förtret andra saker, som i mitt tycke är hundra gånger värre, faktiskt orsakar mig.

Så, för den här gången, väljer jag att inte bekämpa eld med eld. Nästa gång.. vem vet.