Under det senaste halvåret har jag knappt druckit alkohol alls. Och på flera sätt tycker jag, handen på hjärtat, att det har blivit extremt mycket tråkigare på det sättet. För jag tycker att det hör lite helgen till att ta något glas vin en utav dagarna och festa medium till hårt den andra. Varför jag slutade var väll dels att det har varit lite svårt att verkligen hitta ett sug för det, många gånger - antingen är det inga riktiga fester eller utgångar som man känner kommer leda till något storslaget eller också är man bara inte sugen på att dricka. Men också, till viss del, för att jag märkte att jag började få lite sneda blickar.. eller pikar kanske snarare.. från flera människor i min omgivning och lät mig sålunda kuvas (återkommer till detta) till att tänka: TÄNK OM jag får eller faktiskt redan har alkoholproblem? Vilket egentligen är ganska skrattretande. Under perioden jag var 16 till 20 drack jag i princip ALDRIG. Kanske ett fyrtal gånger per år.. HÖGST. Hade heller ALDRIG kul (och i princip 0 socialt umgänge) under den perioden och satt mest hemma och kände mig tråkig, ensam och bortglömd. För dels var min dåvarande pojkvän grymt mycket emot alkohol och dels hade gamla vänner, som jag förstått det, helt enkelt vid någon tidpunkt bestämt sig för att jag inte var välkommen att hänga på. Sen började jag dricka lite oftare efter att jag fyllt 20, men fortfarande ganska sällan. Någon gång per månad på sin höjd. Sen det här senaste året, innan i somras, så drack jag ungefär 1-2 gånger i veckan. Men, och rätta mig om jag har fel, är inte det ganska normalt för någon som är 23 år? Jag är en ung tjej som är intresserad av att komma ut och träffa folk. Jag skulle till och med vilja kalla det ganska (ve mig!) sunt. Men nej.. genast tycker de människor som faktiskt inte ens är med att man "dricker lite för mycket". För det första har jag aldrig druckit med lika stor kontroll över mängd och när jag ska sluta som jag gjorde under den här perioden. Och för det andra så tror jag att skon klämmer i att folk helt enkelt blir BITTRA, inte för att dom bryr sig ett skit om hur man mår varken fysiskt eller psykiskt, men helt enkelt för att dom inte kan unna en att man har roligt.. och att man har det utan dom (genom sig själv känner man andra och jag VET, som jag skrev, hur det känns när man blir "bortglömd" medan ens bekanta verkar leva livet och man själv sitter där med pojkvännen och chipsskålen och TV-tablån. Då blir det jävligt lätt att peka finger och både intala sig själv och predika om hur man ändå inte VILL vara som dom eller att den och den personen dricker alldeles för mycket). Och ja, detta säger jag ett halvår EFTER att jag drack som jag gjorde då. Poängen är den.. gnäller någon någonsin på någon annans festande så länge dom också tar del av samma kaka? Svaret är avgjort och absolut: Nej, det gör dom inte. Men missta inte MISSUNSAMHET för OMTÄNKSAMHET. Problemet är inte och har aldrig varit omfattningen utav någon annans strikt fest och sällskaps-förknippade alkoholintag. Problemet är att någon annan har jävligt roligt medan du ännu en gång sitter där med pojkvännen, chipsskålen och fredagens TV-program.