Det händer så jävla mycket just nu. Många förändringar, och jag ifrågasätter relationer, och värderingar, och mig själv. Det jobbigaste är biten att jag börjat ifrågasätta just mig själv. Men jag bara undrar vem fan jag är? Jag vet det inte längre.. för jag förändrats ständigt så jävla mycket. Och saken är den att det känns som att fler delar försvinner innan det kommer nya och jag bara.. faller bort. Det finns ingenting som jag känner är hemma.. ingenting jag känner är mitt.. och jag vet inte ens vad jag vill längre. Som att det inte finns ett skit utav alla önskningar jag haft, som jag vill ha längre. Och jag är varken ledsen eller glad, utan känner bara ingenting alls. Som att det inte spelar någon roll.



Jag har tråkigt på ett sätt som jag sällan i mitt liv har tillåtit mig själv att ha, utan att skapa rörelse, drama och förändra det faktumet.. men håller tillbaks eftersom jag INTE VET. Jag är orolig inför ett test som kan komma att förändra min syn om mig själv, som närmar sig med jättesteg. Jag känner det som att jag återigen har skaffat mig en egen liten "fanclub" och även fast man förmodligen ska ta sånt som en komplimang så har olika typer av kopierande av min personlighet och mina intressen ALLTID bara irriterat skiten ur mig.. och det är där individualisten inom mig och den andra känslan, att det faktiskt visst spelar roll, kommer fram. För vill jag tappa bort allt som är jag, i denna likgiltighet? Nej, självklart vill jag inte det. Jag har alltid känt enorm stolthet över att vara den UNIKA individ som jag är. Och just nu känns det som att stora delar av mig själv håller på att försvinna.. och det är min stora rädsla. Att vara "en till".. att jämföras.. att vara ERSÄTTBAR.