Nu föll lusten att skriva ett inlägg på och då tänker jag göra det, även om det tar mig emot att lägga ner energi på något som känns "stökigt" (bloggen det vill säga, efter detta med Photobucket-krånglet), då jag mest av allt bara vill ta tag i det innan jag fortsätter spotta ur mig inlägg (vilket jag sällan gör numera - utan det blir väll 2-4-6 inlägg per månad eller nått?). Men har slaviskt börjat följa Big Brother (och kikar även en del på "dygnet runt" tjänsten) och ja, jag har sugits in i dramat. Och BB är BB, så självklart är mycket ifrågasättbart med deltagarna och man hittar lätt både personligheter som man gillar mer och gillar mindre. Lovade mig själv att inte tillåta mig hakas upp på det hela (Även om jag måste erkänna att det inger mig en tillfredsställande känsla när jag läser saker av andra med samma uppfattningar som jag om deltagarna. Haha. Så töntigt.) och bröt mitt löfte då en sak redan nu efter Vecka 1 stuckit ut som mer störande än jobbiga deltagare och det är reaktionen som tittarna gett på Hanna Widerstedts behandling av Joe. För er som inte kollat så har det kommit in en deltagare som heter Joe, han är Norrlänning, med en röst som är.. svår att begripa ett ord av.. och jag har själv fått känslan att han eventuellt kanske har.. någon typ av "neuropsykiatrisk nedsättning" (?).. eller dylikt.. över sig (eller också är det bara för att jag just inte förstår vad han säger), men ansåg till att börja med att han var en utav husets intressantare personligheter. Hanna W låter sig pullas live av killen, verkar få en orgasm, puttar bort honom och börjar sen ignorera stackarn som lämnas som fallen från skyarna på en madrass i sovrummet - allt under den första fest båda är på. Dagen efter hävdar båda att dom inte minns något av detta (även om de ganska uppenbarligen verkar göra det båda två.. om man frågar mig om saken. Tycker faktiskt det är lite synd när människor typiskt ska köra på "jag minns inte"-kortet i tid och otid istället för att stå sina kast, men det är bara en personlig åsikt som egentligen inte hör till sammanhanget). Hanna fortsätter ignorera Joe, med undantag för ett par gånger när hon ändå visar klart ointresse. Nu, andra gången de serveras alkohol blir Joe på som fan och följer efter henne runt i huset.. och får diss på diss (och Hanna sköter detta exakt likadant som - om inte liite bättre än - den genomsnittige manlige playern). Hon upprepar gång på gång att hon bara är ute efter att ligga med killar en gång (per styck), att hon är på "Big Brother turné" och är klar med Norrland nu, att hon inte vill ha förhållanden, att hon aldrig blir kär, att hon bara vill vara hans vän, att hon inte är den typen av tjej som han vill ha etc. Han går fram och tillbaks mellan att bedyra sin kärlek till att säga att också han bara vill ha sex till att slutligen bryta ihop vid två-tre tillfällen och hela huset får trösta honom flertalet gånger under natten. "Hon är inte värd dig", "Hon är en jävla fitta", "Hon är dum i huvudet - vi har ju sagt det hela tiden" etc etc. Han gråter och försöker både genom sympati (och andra sätt) att trots avslag få sig något av Hanna under natten till idag. Och det är lite smärtsamt att se, helt klart, för den som själv varit med om obesvarad kärlek. Men..



Som, tråkigt nog, väntat blir det genast liv runtom i Sveriges stugor där BB diskuteras privatpersoner emellan, tonen går i stil med att Hanna är dels ännu mer elak, äcklig, "horig", "white trash" osv.. men framför allt - och det är också det jag stör mig så förbannat på - att hon "fan borde växa upp och TA SITT ANSVAR". WAIT! Pause! Stop it right there! Ursäkta, men VAD FAN ÄR DETTA nu plötsligt? Jag tycker faktiskt hon gjort mer än man kan kräva av henne att hon minsann MÅSTE GÖRA (med tanke på vad som krävs av andra - d v s ingenting - som kör exakt samma race). Hon har sagt åt killen hur hon vill ha det och han fortsätter (I natt började han även, när han dissades, säga att han inte visste vad han skulle göra och att han tänkte att han kanske bara borde pretty much ta för sig och börja ta henne på brösten och fittan. Man märkte då att hon vart väldigt obekväm och oroad inför detta. Hon har då redan sagt åt honom väldigt tydligt att hon ville bli lämnad ifred och jag fattar ärligt talat inte varför INGEN reagerade alls på detta?). Men som vanligt är det ju så att tjejer ska ta ansvar för killar och deras eventuella känslor och handlingar, medan samma sak klart inte gäller för killar i sin tur. Har aldrig hört talas om någon player-kille som blivit bemött av "ta ditt ansvar" (Snarare "Men shit vilken jävla stalker-brud du fått om halsen, kan hon inte bara fatta att hon blivit playad - haha - och dra? Vilket psycho."). Tycker synd om honom eftersom han verkar extremt förvirrad och ledsen.. MEN sen när var det playerns skyldighet att.. jag vet inte ens vad? Ge med sig och "pity fucka" sina gårdagsrester? Eller vad? Grejen är inte alls den att sympatin inte finns där från min sida, men varför är det så att när en tjej blir playad av en kille så ska hon ta ansvar för sig själv ("ta sig samman", "rycka upp sig", "skita i honom", "back off") när killen inte förväntas ta ett förbannat jävla dugg med ansvar, och sen när en tjej playar en kille så ska hon plötsligt ta ansvar för båda två och "vad hon gjort"?

Back off bitches, den manliga stoltheten är sårad. Och det är uppenbarligen (?) hundra resor värre än när en kvinnas stolthet blir exakt lika sårad. För det SKA hon JU kunna ta.. eller? Detta, among other things, får mig faktiskt att fråga mig själv om många människor ens inser att den (kvinnlig stolthet) ö h t existerar? Eller om den bara är oviktig.

Har nog aldrig tidigare varit på så dålig kant med världen. Väntar och väntar på att vår nya Internetleverantör ska behaga koppla upp oss (sitter just nu med "Veckosurf" - expensive shit) och min mobil vägrar funka (tänkte ta någon ny bild på det som är jag, eftersom jag använt samma gamla trötta bild överallt i mer än ett halvår, eftersom jag varit för lat för att fixa en ny och nu börjar den kännas mer än överdrivet uttjatad). Sen insåg jag att jag inte ens kunde få igång webcamen på lilla laptopen (jaja, webcam bilder är skit, men bättre än inget, right?). Så det blev helt enkelt, här på bloggen, ingen update av just kategorin "Webcam", som jag planerat. Dock ser jag väll typ ut som jag gjorde senast.. plus sisådär en decimeter utväxt. (Ta mig fan, nu måste jag verkligen skaffa hårfärg igen snart. Längtar så jävla mycket tillbaks till mitt röööda hår. Känner mig så jävla "tråkig dassråtta" i hårfärgen jag har just nu. Så det här får jag göra nått åt). Har också spanat in en bokhylla (eller ja.. tre-fyra), som jag vill lägga vantarna på och täcka upp ena väggen i sovrummet med så jag äntligen får upp DVDs, Böcker och övrigt Randomness ur de lådor som fortfarande står packade inne i min garderob. Hade varit skönt att få dom ur vägen och eventuellt skaffa en byrå till mina byxor, strumpor och underkläder i deras ställe.



Inte nog med allt detta så har jag inte kunnat komma åt min andra hårddisk på flera månader. Och idag, strax efter att jag skrev ovanstående, råkade jag göra ett HUGE jävla misstag som orsakade ett 3 timmars TANTRUM. Satt och försökte fixa klart med Photobucket (var på slutspurten) och råkade då klicka "Delete" på fel ställe, vilket resulterade i att.. TADA! Alla bilder jag någonstin laddat upp i mina blogg-inlägg raderades från Internets yta. Jag har seriöst spenderat de senaste tre timmarna åt att skrika och klättra på väggarna som en jävla schimpans (med mera). Insåg snabbt att det bara är att acceptera faktumet att jag inte kommer kunna komma åt större delen av mina bilder innan jag på något sätt har tillgång till min andra hårddisk. Känns extremt, EXTREMT jobbigt, oförtjänt och har aldrig varit så nära att klicka Mitt konto > Belial: Ta bort blogg. Och det hade jag fan också gjort om det inte hade varit för att jag inte sparat alla bilder jag använt, I (pretty much absolut värsta tänkbara) FALL ATT. Detta var verkligen som sista spiken i kistan, efter alla tusen andra saker som bara går fel just nu, så Marcus har fått trösta och pusha (även om jag inte tror att han kan förstå och absolut inte har en aning om vad "dramat" egentigen handlar om - för "Det var väll bara bilder"? Ja, och timmar efter timmar av jobb med bloggen som jag hade kunnat ödsla på något jag INTE REDAN GJORT!) hela dagen för att jag tillslut skulle lyckas ta mig någotsånär samman.

Men en positiv (?) sak kom i alla fall ut av detta, till den som förvirrats/undrat över detta om jag ska ta bort bloggen permanent eller inte: Om DET HÄR inte fick mig att lägga ner den för gott.. då finns det fan inget som kan göra det.

Uhm.. jaa.. för det är det ju. Typ. Och med detta menar jag inte att måla ut alla singlar som bittra, eller alla bittra som singlar heller för den delen. Dock kan jag tycka singlar på Alla Hjärtans Dag gått lite väl långt när så pass många (men inte bara och inte ALLA) singlar jämt och ständigt ska gnälla på/förespråka bojkottning av dagen. Kom igen, det finns dagar för mammor och pappor och semlor och kanelbullar.. och vet fan allt.. varför ska det inte finnas en de kärlekskranka då också? Och självklart ska man visa att man älskar varandra ALLA dagar, men det är väll inte direkt vad det handlar om? Hör ingen som gnäller på föräldradagarna, trots att DOM inte är föräldrar själva? Och let's face it: alla dessa tre dagar handlar om att uppmärksamma någon som man kanske lätt kan försumma i all stress och press som livet ger. Tycker själv inte att det viktiga med dagen är att ge och få hjärtprydd merchandise, choklad och blommor (vilket jag säkert poängterat varenda år jag haft bloggen). Däremot påminner den om att man, även med ett fullspäckat schema, kanske kan se till att uppmärksamma, få lite ensamtid med och mysa tillsammans med "that special someone".. bara som par.. åtminstone EN dag per år. För ska jag vara ärlig tror jag inte grundidén baserades till förmån för 14-åringar med 52 veckolånga försök till partnerskap per år, utan för "riktiga" PAR med "riktiga" FÖRHÅLLANDEN (även om företagen som säljer skitsaker som smör i solsken under denna tid på året SÄKERT inte har något emot omsättningen som också de yngre målgrupperna utgör).



Sen tycker jag absolut att en dag mer inriktad till de ensamma självständiga kanske kunde vara något? Eller varför inte "Alla Bästa Vänners Dag" (dock är jag den som anser att man lika gärna kan fira även sin bästa vän eller ett älskat syskon eller någon som behöver muntras upp på Alla Hjärtans Dag. Hjärtan och kärlek hör väll inte bara partnerskap till?). Sen ska jag inte sticka under stolen med att singelliv är något jag personligen har absolut 0 koll på. Det längsta jag verkligen varit singel (som i complete and utter, total fuckin' MOL ALENA) är kanske någon månad, alltsedan jag var 15 år gammal. Sällan som jag har fått vara ensam någon längre period utan att något gått över till ett förhållande eller att någon (som jag då dejtat) varit där och petat mig i fläsket i hopp om att jag ska fatta ett beslut angående ett förhållande. Så jag har alltid fått en "förhållande-typ" stämpel på mig, även om jag anser till 100% att det är en väldigt felaktig bild av vem jag är som person. Jag tror själv att jag är en singel-människa som helt enkelt "råkar" glida in på det ena förhållandet efter det andra. Uttrycket att vara kär i kärleken stämmer väldigt bra in på mig, för jag ÄLSKAR det första halvåret (oftast lite längre än så också, men satte ett minimum) av förhållanden, men sen när det blir rutinmässigt partnerskap (vari Alla Hjärtans Dag ofta visar sig utgöra en dag som blir som en liten påminnelse att bryta rutinen) börjar jag ofta snabbt känna mig "fångad" eller "instängd". Okej, nu kanske det (om man inte vet hur jag funkar som person) verkar som att jag skryter eller att jag försöker överdramatisera världens jävla i-landsproblem, men jag TYCKER VERKLIGEN att förhållanden kan vara överskattade. Visst, jag har t ex ALDRIG fått plats att ställa mig själv "de vanliga singelfrågorna" och känna "den ökända singelosäkerhet", men det har däremot oupphörligt i mitt liv bubblat relationsproblem under ytan och ändå så har detta ständiga "vi"-ande (vilket jag är en stark motståndare till, då det ger mig en kvävande känsla och gör mig kräkfärdig) förföljt mig från ett förhållande till nästa som en skugga.

Det är alltid tjat om att vara/känna sig patetisk hit och dit som singel, men kom igen: Är det inte jävligt patetiskt att ALDRIG få känna lite jävla självständighet och få tid att hitta SIG SJÄLV som person? Seriöst: Jag flög rakt ut ur fågelboet och in i nästa (där man förväntas kläcka ungar tills man är helt sladdrig därnere och inte nog med att jag för det första är totalt ointresserad av att skaffa barn, men dessutom).. vad finns det för mening om man inte ens får KÄMPA LITE för att hitta den rätta? Jag har hittat MÅNGA "den rätta" (har dock hittat övervägande många rövhål också). Men tror att, eftersom jag har haft flera pojkvänner som dyrkat mig och behandlat mig som en riktig jävla liten prinsessa, så har jag inte alls lärt mig att uppskatta det lika mycket som de som faktiskt fått känna på lite ensamhet gör när de hittar något värt att hålla fast vid.

Vad jag menar är att: Det kanske inte spelar någon roll om man är "Forever Alone" eller "Forever With Someone", i slutänden förtjänar väll ALLA att se till att unna sig åtminsotne en dag per år då man lägger de negativa tankarna över sin situation åt sidan och omfamnar de aspekter som finns att uppskatta med den istället?