Efter timmar av extrem frustration inatt, fick jag tillslut lov att gå ut, mitt i natten, och planlöst vandra runt på området, för det kändes som jag skulle kvävas inne i lägenheten och sova kunde jag bara inte - särskilt eftersom jag natten innan hade haft en mardröm som gjort mig så galet paranoid och uppjagad att jag inte kunde släppa den under hela dagen. När jag kom tillbaks - vart inhämtad - kunde jag heller inte somna, så låg vaken till imorse då jag tillslut kunde somna för en stund, mitt i en film. Vaknade och har fortsatt vara frustrerad. Matade bl a en stor orm (höll i den) med feta paddor (som jag höll fram ormen mot) i min senaste dröm (något jag tenderar att då och då göra i mina drömmar) och när jag försöker tyda denna symbolik lyckas jag ändå inte komma fram till något som känns relevant, eftersom jag inte får symbolerna att gå ihop på ett vettigt sätt alls. Behöver väll knappast nämna att just grodor och paddor är en utav mina största fobier i vaket tillstånd, tror dock inte att min fobi spelar in riktigt i drömvärlden, även om jag är något medveten om denna fobi (känner ett enormt äckel inför dessa) även där.



Alltså.. jag vet inte vad jag ska göra med mig själv och särkilt inte ETT problem som jag känner är väldigt fokus i mina tankar sen en lång tid tillbaks. Tillbaks till den eviga inre striden att välja mellan att göra det rätta och må skit i processen, eller att helt enkelt klampa över allt som är rättskaffens, för en större chans till lite egen inre frid.

Har fortsatt att suga lite på möjligheterna: en RIKTIGT LÅNG "blogg-break" eller att helt gå vidare från detta med bloggande. Men kommer ingen vart då jag inte vet om för- eller nackdelar väger tyngs riktigt. Hatar att göra saker halvdant, så mest därför detta med bloggen stjäl mycket utav min tankeverksamhet och energi när jag bara låter den vara, såhär, och skriver något inlägg i månaden. Får krypningar varje gång jag tänker på hur mycket jag försummar den.. rätt töntigt av mig, faktiskt. Beslutade mig dock för att göra i alla fall ett litet inlägg nu i Januari månad.. efter många om och men.

Håller annars på lite med att utveckla min "Innan jag dör"-lista. Den börjar bli ganska lång nu (med tanke på att jag trodde det kanske skulle finnas.. tre punkter.. till att börja med), så det känns bra. Finns tydligen ändå ganska mycket jag vill prova på i livet.. även om en del saker är väldigt simpla och jag skulle kunna utföra dom med typ en tia i fickan vid rätt tillfälle. Tror det kan vara bra motivation för mig själv..



Har märkt att eventuella yttranden om detta koncept har ett ganska negativt inverkan på många människor - vågar jag tillägga: här i Sverige (?) - och tror det kan bero lite på översättningen. Att ta ordet döden eller andra former av det i munnen är ofta ganska fy-fy! Men jag, kanske framför allt i egenskap av någon (och jag är säker på att jag inte är ensam - inte det jag säger nu) som inte alls har dödsångest eller andra jobbiga känslor inför ämnet kvar sen länge, tycker mer den känns som ett fint och positivt koncept - oavsett vad man väljer att kalla den. Säger inte att negativiteten inte kan bero på andra saker och heller inte att mitt sätt är det enda sättet att se positivt på en sån lista, för det är det uppenbarligen INTE. Men har själv mött förvånande mycket negativitet just när det kommer till att diskutera detta och oftast just lite med inställningen: "Men GUD! Sånt ska inte du tänka på ÄN. Du är ung och har hela livet framför dig. 'Stackars' lilla emo-tjej". I det här fallet innebär "stackars" samma sak som "patetiska - DU LJUGER" och "emo" samma sak som att "tycka synd om sig själv och att ha en önskan att andra ska göra detsamma". Ursäkta men.. bara för att DU har en, enligt min uppfattning, vanlig känsla över något behöver det inte betyda att den som inte delar känslan med dig varken passar en stereotyp över vad du fått för dig innebär att man söker andras uppmärksamhet genom sympati, eller att den ljuger för den delen.

Jag är faktiskt relativt stolt över att ha överkommit ännu ett exempel på mina tidigare väldigt ångestladdade rädslor för det jag inte VET något om. Samma typ av rädsla som tanken på en evighet bakom den blå himlen och de vita molnen, eller när du flyter på ytan med meter efter meter utav mörkt vatten mellan dina fötter och botten. Eller, särskilt, för min del.. tanken på att ligga ensam och avklädd i ett mörkt, tyst och kallt rum (fan, till och med att ens stoppa ut en enda kroppsdel från under täcket i samma rum). Jag har utmanat, accepterat och till slut kommit över samtliga av dessa, oftast bara genom ett slutgiltigt accepterande av att de är något jag bara inte kan eller vill göra något åt, och därigenom är det heller inte något som längre innebär en "stor deal" för mig, och jag anser inte att det är ett problem, egentligen? Visst, alla är berättigade en åsikt och detta kanske VERKAR väldigt laddat med negativitet, bitterhet eller självömkan, men det behöver faktiskt inte betyda att detta ÄR den egentliga känslan och avsikten. Jag vet att jag är ganska öppen om och återkommer till ämnet döden i diskussion och text.. men jag försöker att göra det med en glimt i ögat, helt enkelt för att jag tycker det blir lite bajsnödigt när något aldrig får vara ett "helt ok" ämne att ta upp utan att folk ska läsa in underliggande meningar.



Jag säger INTE att jag inte kommer uppleva dödsångest i det ögonblick det är dags att lägga livet bakom mig eller att jag inte gråtande skulle be för mitt liv i en situation som jag uppfattade som livshotande.. däremot anser jag inte att döden är ett otroligt känsloladdat och "hemskt" ämne och jag har därav heller inte sen länge levt med en ständig rädsla eller oro inför den och tidpunkten för dens inträffande. Är ganska säker på att alla dör och vad som händer därefter vet jag inte, även om jag har både misstankar och förhoppningar. Därför anser jag att vägen dit är en viktigare fokus.. att försöka så gott man kan att göra besväret det ofta innebär att ta sig till "slutstationen" lite mer värt mödan. Och detta är även min tolkning av "Bucket Listans" mening.