Den här är ganska enkel, för mig..

Ja, jag har gjort saker som var fel. Sagt saker jag skäms en del över. Känt saker som jag troligen inte borde gjort. Jag har ljugit och huggit människor i ryggen. Svikit, syndat, snackat skit, sårat.. Allt detta och mer har jag gjort.. men de saker jag ångrar i livet är inte saker jag gjort, för vid det tillfället jag gjorde det var det EXAKT vad jag ville göra. Men de saker jag ville göra, men aldrig gjorde.. dom ångrar jag.. så in i helvete mycket.

Har typ inte många minnen av mina födelsedagar. Men kan väll skriva en rad om dem jag minns något ifrån. Och utnämna en favorit utefter det. :P

5 år - minns inte födelsedagen i sig. Men minns att pappa dök upp några dagar efteråt och tog mig till grannkommunens leksaksaffär där jag fick välja något jag ville ha. Valde en violett häst med ryttare (lite Lady Lovely Locks-style). Har den fortfarande kvar, såklart. Dock har den brytit ena benet. Den döptes senare till Anastasia. Detta var även den sista födelsedag jag firade med pappa i livet.

11/12 år (?) - minns jag av två anledningar. Dels för att jag fick en kamera vilken jag tjatat om hur länge som helst (fick den i en tigerväska). Och dels för att det var den första födelsedagen sen jag var jätteliten som jag fick ha "kalas" - eller "tjejmiddag" som jag döpte om det till. Min storasyster (4 år äldre) hade nämligen haft detta ett par gånger och så när mamma sa att jag fick ta dit lite kompisar och vara "FF" under kvällen på min födelsedag så bestämde jag mig för att döpa om det till "Tjejmiddag". LOL. Därefter hette ALLA kalas bland mina jämnåriga just "Tjejmiddag". XD

13 år - vart minnesvärd eftersom jag var säker på att jag inte skulle få något på grund av vår taskiga ekonomi vid tidpunkten. Men ändå fich jag dels ett rosa nattlinne jag fluktat efter och dessutom "Bubbles" CD-skivan. Min lycka var gjord. Haha.

17 år - minns jag eftersom jag fick min scanner då. :P

18 år - satt jag i bilen precis hela dagen.. då jag valde att istället för att få en present, att få tillbaks min dåvarande pojkvän till min stad. Han hade tagit sitt pick och pack och dragit innan.. men vi hade bestämt oss för att föröska igen.

19 år - var första och enda födelsedagen som jag druckit på.. tror jag, i alla fall. Provade legenden om att dricka grädde och sen sprit, för att sen hoppa runt när man druckit rejält. Jag däckade rätt omedelbart, kan jag meddela.

21 år - fick jag en kommentar om att jag såg tjock ut (vilket kändes "jävligt bra", då det var den första dagen på länge som jag hade vågat ta på mig bar-ärmat och lite snävt och dessutom fick kommentaren EFTER tårtbitar och ett glas läsk). Kvällen avslutades ändå med lite lösgodis och en Beck-film. :P

Så ja.. pest eller kolera. Men väljer väll den där 11/12 års dagen då.

Det sorgliga med de bästa minnena man har är att det ofta är dom som följs av dem största besvikelserna i ens liv. Jag vill inte låta versta negativ.. men det är bara min egen erfarenhet som talar. Jag tror att det beror på att det är när du är som sårbarast och skörast som de minsta saker kan värma så himla mycket.. men också då alla smällar (stora som små) tar som allra värst. Jag tror att det kanske finns en 50/50 procent chans att du som läser det här inte blir särskilt förvånad.. men många utav mina favoritminnen angår Konstantine och egentligen kanske dom inte är så märkvärdiga i sig.. men jag kommer ALDRIG att glömma hur dom fick mig att känna det just då. Och utifrån detta är dessa fyra utav mina starkaste kandidater:

1. Den där första julen fick han en julklapp av någon släkting - en sån slinga med rödlysande hjärtan och den fick sitta på väggen vid hans säng (vi hjälptes åt att sätta upp den). Annandag jul vart jag,, ja, dumpad. Men några månader senare hördes vi av igen. Jag fick LOV att ta chansen (såklart) och åkte tillbaks för att försöka lappa ihop. Han visade redan i detta skede en enorm misstänksamhet och avståndstagande från mig och det tog mig något oerhört hårt. Jag försökte att visa att jag skulle stanna om han bara gav mig chansen, men det var OMÖJLIGT att bryta igenom. Men när vi var själva där den andra natten så låg vi i hans säng och sa inte så mycket. Så går han ut och gör något och när han kommer tillbaks tänder han dom där hjärtana och lägger sig igen, vartefter han berättar att han inte haft dem tända sen jag var där senast. Jag vet inte om han menade så mycket med det som jag läste in.. men jag vart så himla varm och glad. Som ett blåögt litet barn som tror att allting ska bli bra nu bara för att det är julafton idag.

2. Ett par månader senare (efter ännu ett långt uppbrott där mina känslor av att vilja få honom att förstå hur jag kände och att det var honom och ingen annan på jorden jag ville ha vuxit, om möjligt, ännu mer) träffades vi igen. Precis innan han några veckor senare skulle flytta utomlands. Jag måste säga att det var som svårighetsgrader Diablo style dom här tre gångerna. Normal, Nightmare.. och nu HELL! Inte bara ville han inte släppa in mig, utan verkade (ur min synvinkel sätt) vilja "tortera mig till vansinne på alla sätt han kunde tänkas komma på". Och jag antog ändå den här utmaningen och tänkte att jag ska TA MIG FAN visa vad jag och min kärlek till honom gick för. Framför allt verkade han tycka om att dra till med att jag inte gjorde någonting för honom, såfort jag tvekade. Så mitt mission no.1 vart någonstans att driva mig själv igenom att göra ALLT - till och med de saker jag absolut, absolut, absolut INTE ville.. ja, bara för att han skulle se att jag gjorde VAD SOM HELST för hans skull (vilket jag gjorde). En kväll nådde jag verkligen toppen på detta uppoffrande. Och det var då det kom.. efteråt. Jag hade inte en enda gång under den här tiden haft i åtanke att få honom att ändra sig angående sin flytt och jag visste att han inte heller skulle göra det.. han var dock väldigt misstänksam och beskyllande att det skulle vara min sjuka lilla sadistiska baktanke. Men jag hade ändå en liten dröm och det var att han någonstans skulle visa att han inte ville skiljas ifrån mig. Så när vi låg där, på ett scengolv, och han verkade så jävla GLAD igen (något jag inte sett på länge) och han bad mig att följa med honom - det var ett utav dom där minnena som förvandlade snölandskap till gröna ängar och blå sommarhimmel på en sekund. Trots att jag egentligen inte tog honom seriöst när han sa det.. inte alls. Det gjorde jag också rätt i, för dagen efter när vi vaknade på morgonen märkte jag att han var spänd och ville få något sagt. "Jag var så jävla full igår." och "Sa saker som inte var genomtänkta". Och eftersom jag väntat mig detta sa jag bara: "Jag vet. Ha det så kul i ......". Och då slappnade han av och somnade om. Och jag låg och stirrade i väggen och smärtan var SÅ JÄVLA tillbaka. Och jag kunde inte gråta, kunde inte skrika, kunde inte slåss, jag kunde inte ens resa mig, plocka ihop mina saker och tyst försvinna därifrån.. för fortfarande ville jag bara så in i helvete mycket mest av allt i världen vara där - eller var som helst - med honom.

3. Fyra år efter föregående händelse var Konstantine tillbaks i vårat land igen och de där fyra åren gav mig hårdare, tjockare hud och jag hade odlat fram Belial i min personlighet. Men trots det fanns det några gånger som pansaren försvann för några sekunder och jag stod där ensam och naken och famlande. Den första var den gången då han sa att "Jag har kommit fram till exakt vad jag vill göra i den sekunden, om världen faktiskt går under 2012.. och det jag har kommit fram till är att jag bara vill hålla om dig." för att inte ens Belial kan förneka att om han verkligen tänkt över det.. menade det.. då fanns det viss känsloverksamhet bakom. Vi båda vet att, om det stämmer, har det verkligen en väldigt mäktig innebörd.. också (eller kanske särskilt) för honom.

4. .. och den andra gången var då det här SMSet trillat in. "Vill bara du ska veta att jag tycker du är väldigt stark som klarat av att leva med Borderline så länge, och att jag hade fel för 4 år sen... Du var inte svag, det var ju Borderline. :/ tänker på dej, finaste du!" Till och med tårar hann börja komma innan jag tog mig samman från det igen.

Sånna små saker som de här.. de får mig att le för en sekund när jag känner enorm värme.. för att sen smärta mig som att någon kört en lång nål från fram till baksida av min kropp - rakt igenom hjärtat. Jag har sagt det förut: det är just dom här stunderna som gör mig ondast på något sätt.. för det är dom som gör det så svårt att förstå. Och samtidigt så, när man ser på den hela bilden, är det kanske ingen söt liten godnatt saga, men efter många om och men är jag BÅDE bitter över allt som jag förlorade, men också SÅ tacksam och kommer alltid vara att jag fått uppleva något så skört och vackert som stunder som dessa. Trots att dem tar mitt liv, så var det ändå väldigt värt det i meningen att jag fick en aning om hur dyrbart livet kan vara, jag hittade en saknad del av mig själv och jag fick veta att något så jävla fint och starkt som ÄKTA KÄRLEK faktiskt fanns inom mig.

Detta var dock ett av det jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit. Jag tror aldrig jag blottat den jag var till den här graden förut. Vart inte bättre att jag drog på en nostalgisk och jävligt känslosam playlist. "Hallå tårögdhet för första gången sen jag minns inte när".

1. Första puss med icke familjemedlem: var förmodligen den där allra första pojkvännen. Har inget klart minne av detta, men skulle gissa på det då jag minns att vi pussades i alla fall. LOL. Mellan 4-6 år gamla borde vi båda varit, ungefär.

2. Första lite mer "Kyss"-aktiga pussen: gick till den där tredje pojkvännen. Haha.. med tanke på hur galet bra jag ansåg honom vara då, vågar jag inte gissa how good of a kisser han är nuförtiden. Minns att han smakade gott och hade mjuka och intensiva och lekfulla läppar. Och då var jag ändå bara typ.. 7 år? Shit.. hur kan en annan sjuåring ha gjort ett sånt intryck? XD Kan tillägga att vi senare försökte "hångla" - vilket var en jävla flopp.

3. Första "Helt klart en kyss"-en: var med någon. Och det är pretty much hur säker jag är på den. Det enda jag kan göra är att sortera ner det till en utav 4-5 (?) utav pojkarna som var grannar med Bästis. Var själv vid tillfället 10-11 år ungefär och de var året yngre.

4. Första kyss french-style: var något jag vid det tillfället och ett bra tag efteråt skämdes otroligt mycket för att erkänna, då jag trodde att ALLA på hela jorden redan hade gjort det typ hundra år tidigare än mig, ungefär. Och jag var livrädd för att jag skulle vara värdelös när det väl hände, så de 4-5 (tror jag?) killar som försökte göra detta därinnan fick genast nobben och fattade troligtvis ingenting. Men sen skulle jag "äntligen" träffa en kille som en kompis dejtat innan (vilket jag då efterlängtat att själv få göra i flera månader). De två hade en hångel-historia som hette duga och detta verkade viktigt för honom. Jag var EXTREMT kär i den här killen (av någon jävla anledning) och ville för allt i världen inte göra bort mig. När vi väl gick på vår lilla "date" eller whatever.. så försökte han ideligen börja hångla och jag avbröt gång på gång. Tillslut stod vi utanför ONOFF och han hade trängt in mig i ett hörn, varvid jag insåg att jag inte längre hade någonstans att fly och jag hade hjärtat i halsgropen när började kyssa mig. Kände hans tunga komma krypande och jag lovar att jag kunde känna tårar bränna bakom ögonlocken på mig. Men sen kom det sjuka.. den där tungan.. den verkade inte ha något jävla slut och den smög sig närmare och närmare min jävla hals (det var inte för inte som han senare fick smeknamnet "Myrsloken"). Hans tunga hann ta sig en tango med mina halsmandlar (jag svär!) innan det katastrofala händer och någon reflex får mig att slå ihop tänderna och BITA HONOM I TUNGAN. Vi umgicks resten av dagen ut.. men han försökte inte ge sig in på att hångla upp mig igen och det var sista gången vi träffades eye to eye (Av någon anledning var jag förvånad). Jag var då just 14 år fyllda. Saken hör till den att jag aldrig riktigt lärt mig att tycka om det där efter det heller. Jag får starka känslor av obehag och för mig känns hångel långt mera intimt än många andra saker.. där sex, bland andra, är inräknat.

"Eww", "eww", "eww" och "eww". XD

1. På natten: drömmer jag, som alla, om olika situationer där jag själv figurerar. Ibland flyttar jag in i spökhus på kyrkogårdar (i förrgår), ibland blir jag skjuten på grund av att jag snott glödlampor och torterad i Saw-fällor av de jag älskar mest medan konstiga ungar sitter bredvid och leker med Pokémon-kort (igår), ibland är jag infekterad av sjukdomar, ibland gungar jag i lekparker, ibland springer jag genom folkmassor och ibland skriker eller gråter jag på marken medan jag slår nävarna blodiga mot vassa asfalt-stenar. En sak är dock beständig och har så varit i fem års tid. Varje natt, varenda eftermiddagsblund.. så är det där. Mer eller mindre konkret. Men alltid där. Som en skugga, som det där "något" jag jagar, som det jag desperat försöker att ta mig till. Först där och sen borta.. utom räckhåll. Ibland är det en slags befrielse att vakna och ibland har jag önskat att jag kunnat frysa i ett utav drömmens ögonblick och aldrig vakna upp. Men jag vaknar alltid upp - och till en stigande känsla av enorm tomhet. Ibland när jag skriker hans namn, ibland genomsvettig, ibland genom ett flämtande andetag eller av att mina utsträckta händer får mina fingrar att ta emot en kall vägg i det vi kallar verkligheten. FEM års tid.

2. När jag är vaken: är jag och har alltid varit en drömmare likväl. Har man aldrig riktigt känt sig hemma någonstans tror jag att man alltid fortsätter att drömma sig iväg. Och när man väl hittat någonting som får en att känna att man kommit rätt, och förlorar det.. då kommer man på något plan alltid drömma sig tillbaks dit.

Rent framtidsmässigt är jag annars värdelös på att drömma. Det har väll sina orsaker det också, som inte är alltför svårbegripliga om man känner till ett och annat.

.. undrar om skillnaden på dröm och verklighet faktiskt är så stor egentligen.

Haha.. tycker sånt här är så pinsamt. Men aja.. inga konstigheter. Drog på mig något vit tröja med en leopard på (fick den av mamma 2007 eller nått), en kofta (ett år gammal) och svarta leggings (köpta i somras). Strumpor var också nödvändigt då det blir jävligt kallt om fötterna annars. LOL. Men nåja.. gårdagens outfit såg i alla fall ut såhär:

Den här veckan (utöver det alldagligaste):



Måndagen i helhet var ett möte med MFU. De måste fan ha världens läskigaste hiss upp dit. Där ska dem hjälpa ungdommar med olika psykiska problem och dylikt. Och så kan man inte ta trapporna hela vägen upp OCH så 1. Dunkar hissen och man hör dem där "repen" rulla och gnissla som gamla rostiga gångjärn på vägen upp. 2. Låter som att den går snabbare och snabbare påväg ner.. precis som att den har släppt. Haha. Helt sjukt. Sen gick vi på donken där hela crewet var manliga.. vilket vi också tyckte var extremt suspekt. På MFU tyckte dem dessutom att jag skulle börja schema-lägga min fritid.. så det kom ju ganska passande att det var måndagens tema. Och ja.. ska börja trappa ner på Cymbalta och Zyprexa stegvis och sen ska jag få prova med något annat. Och så ska jag få Atarax(?) utskrivna på prov att ta vid behov ifall ångesten ökar under nedtrappningen.

Min väska innehåller för närvarande:
- Vattenflaska (försöker att alltid ha färskt vatten med mig).

- Parfym (Lacoste - Touch of Pink. "Min doft". Flera som känner mig brukar säga att "det luktar Cilla" när dem känner den här doften. Inte konstigt. Använt den sen 2004, då jag föll för reklamen. Älskar den något enormt).

- Armband (som det står "Belial" på. Fick det av Bästis på vår senaste boat-trip. Legat i väskan sen igår typ.. men har det helst runt handleden såklart).

- Solglasögon (för att jag inte hittat något bättre ställe att ha dem på än. LOL).

- Bricanyl (for obvious reasons. Id est: jag har astma).

- Liten panda-nalle (som jag fick av just Panda för typ ett år sen.. mest bara för att. Den säger "I love you" när man trycker den på magen, dock allt mer lågmält).

- Sminkväskan (ibland står den, liksom parfymen, i sminkskåpet.. men oftast är det praktiskare att bara ha den med sig).

- Pappersnäsdukar (eftersom det är vinter och kyligt.. och ifall jag skulle bli plötsligt emo.. har dock inga rakhyvlar i väskan.. men det kanske vore en idé? Haha).

- Deodorant (hänger också mest bara med ifall att jag skulle ledas av en stinkande odör och raka vägen in i min egen armhåla).

- Lipsyl (för att jag hatar när det dyker upp munsår)?

- 5 "Jätte Salta" (som nog åkt ur sin påse vid något tillfälle.. mmm.. gott). :D

- Hårsnoddar och spännen (från något fest-tillfälle skulle jag gissa).

- Bafucin (sen jag var sjuk och hade halsont).

- Extra kajal och läppglans (ALLTID bra att ha, ifall man glömmer sminkväskan).

- Örhängen (svarta med stjärn-mönster. Tillhör Ms.Cat).

- Mobil (Sony Ericsson Satio som lyckas försvinna och dyka upp igen titt som tätt).

- Tamponger (en till alltid-bra-att-ha sak).

- Plånbok (med Tigger som jag haft sedan 2004 också.. dags att byta snart).

- Tändare (för att jag röker som en skorsten).

Om du förväntade dig något intressant måste jag alltså göra dig besviken.

Nu vart det genast lite krångligt. Men gör det uppenbara och antar att jag ska skriva någon rad om de människor jag delar en eller två föräldrar med?

Min pappa fick en son cirka 13 år innan han fick mig. En människa jag inte kan påstå att jag har eller någonsin haft någon relation till över huvud taget. Det jag vet är väll i princip att han fick en dotter för något år sedan nu.. och ja.. det är typ allt. Mina föräldrar träffades och fick en dotter 4 år innan mig. Min förebild som barn, men sen gled jag någonstans på vägen ifrån henne på det där starka känslomässiga planet folk snackar om när man talar om familjetillhörighet (och detta var aldrig alls på ett personligt plan, för min del.. snarare tvärt om ett extremt opersonligt plan, blandat med den växande vetskapen om något jag uppfattat om en ihärdig missunsamhet från hennes sida, när det kommer till mig) och idag har vi sen.. någon månad(?).. inte längre kontakt på hennes initiativ. Men jag säger som jag sa angående något annat igår: "Om någon är villig att släppa dig.. låt dom gå. Det är så man sorterar ut de viktiga från dem man inte behöver. Jag lovar att det snarare är en befrielse". 1 år efter min födsel fick mina föräldrar en son. Hade ett rätt starkt band till honom som liten och en del av detta finns fortfarande kvar även om vi båda är annorlunda personer nu från då. Jag anser fortfarande att han är en av få som det är väldigt lätt och okrystat att umgås med och vi delar flera smaklikheter, tankar, synpunkter och en del intressen. Detta är troligen också det som håller oss samman på ett fortsatt någorlunda personligt plan. Och när jag var 9 år fick min mamma en till dotter. Det är ju en ganska stor åldersskillnad här också och vi har ju aldrig varit på samma plats i livet vid samma tidpunkt direkt, men jag bryr mig verkligen extremt mycket om henne, tror mig veta att hon är en av dessa få människor jag faktiskt förstår mig på lite mer än jag förstår andra och skulle gladeligen umgås mer med henne än jag gör om jag kunde det.

Eftersom jag uppmärksammade att den som gjort den här 30 dagars grejen tagit med en del teman två gånger, valde jag att göra om den lite. Därför valde jag att den här dagen ta dagens smink istället för kläder. Nästa gång blir det alltså kläderna. Men idag kör jag på make:n. Körde vanligt svart, svart, svart (kajal, ögonskugga, mascara) och röda läppar (penna, stift) - men kameran vägrade ta en bild som inte vart typ.. vit.. på detta. Och ögonbrynen har inte sett en noppning på någon vecka. Men kort: Inga konstigheter.

När jag var liten trodde min mamma och mormor att jag skulle bli kristen. Jag var extremt fascinerad av kyrkan och bibeln. Jag tror det gick över någon gång när jag hörde talas om (och direkt fastnade för) mytologi och jag lämnade hela kristendom-grejen bakom mig och har än idag egentligen ingen tro i den religiösa bemärkelsen av ordet.. skulle jag åtminstone inte själv vilja påstå. Men jag tror starkt på att tro i sig är något väldigt mäktigt. Att den som tror har ett väldigt starkt övertag på många sätt. Och det spelar absolut ingen roll vilken tro det är.. bara just tron i sig är stark nog.

Jag var under så gott som hela min uppväxt (och jag kan inte direkt säga när eller OM det slutat) övertygad om enhörningars existens här på jorden och jag har fortfarande kvar de flesta utav alla mina högt skattade saker - tavlor som jag spikade upp på helgedoms-liknande sätt, smycken jag bar när jag behövde extra styrka i min vardag, för att inte nämna min svank-tatuering. Och de har och har alltid haft enorm symbolisk kraft för mig personligen. Enhörningen symboliserar oskuldsfullhet, renhet i hjärtat och helande krafter. Genom mycket.. skit rent ut sagt.. har jag på något väldigt underligt sätt behållit dessa särdrag i min karaktär.. folks första intryck av mig är oftast att jag är en oskuldsfull person och hela orsaken till att jag valde att gå från att följa mitt hjärta till min hjärna var hur mycket den ihärdiga välviljan och oförståelsen inför allt ont som hände smärtade mig.. och genom saker som jag verkligen med handen på hjärtat tvivlar att många skulle läka ifrån, har jag lyckats resa mig upp och det är en av de få saker jag är extremt stolt över när det kommer till mig själv. Och ja, någonstans är det den här tron som har tagit mig igenom det. Min tro på ett band till den här.. symbolen. Som stjärnan på sheriffens bröst, som den där kaninfoten, hästskon över dörren, marinens tatuering eller löftet från en vän som man litar på. En trygghet. Något att vila och stötta sig emot i de svåraste av tider.

Men lite kortfattat. Jag TROR:
- Att alla har en själ. Bästis tog även upp detta i sitt inlägg och jag håller helt och fullt med. Själen är där våran personlighet och våra känslor sitter och kroppen är bara ett skal vi har för att uträtta vår uppgift. Jag tror också att var själ har en slags.. individuell "substans" eller "färg" eller "aura" - osynlig för blotta ögat. Vart den tar vägen efteråt vet jag inte riktigt, jag har en del teorier. Men jag är fullt övertygad om att det finns "spöken"..

- .. dessa "spöken" tror jag hur som helst inte behöver vara kvarlevande människors andar. Utan ofta väldigt starka känslor i ett liv som lämnat kvar avtryck och, för den personen, viktiga minnen av händelser eller intervaller. Jag tror också att dessa kan väckas lättare om en person som erfarar eller erfarat dessa minnen kommer till en särskild plats.

- Att allt levande styrs av en slag balans genom t ex element och motpoler (id est "gott vs ont" etc). Allt måste va någorlunda balanserat annars går allt åt helvete.

- Alltså på "onda och goda" krafter i världen. Änglar och demoner? Himmel och helvete? Möjligtvis. Jag tror helt klart på möjligheten att bli besatt av ljusa och mörka krafter från en eller flera "andra sidor" - genom till exempel avtal eller pakter. Och jag tror absolut INTE att det har någonting med religion att göra.

- Att olika människor har olika stark kontakt med sina clairvoyanta förmågor, men att ALLA besitter sådanna mer eller mindre.. och jag tror att detta har att göra med vårat känslomässiga/själsliga band till andra människor, djur och jorden runtomkring oss. Jag tror också mycket genom detta på teorier om "tankeöverföring" - t ex att när vi drömmer om en viss person så har den tänkt på oss medan den själv somnade, eller att om vi inte kan sova är det för att vi redan befinner oss i någon annans dröm och att det vi drömmer om är symboler som vårt undermedvetna "sänder oss".

- Att alla har ett öde. Jag tror också att när du t ex får en déjà vu så är det en förutbestämd händelse i ditt liv.. en punkt du kommit till oavsett ett särskilt eller flera val du gjort samma dag eller tidigare. Jag tror också att folk med starka claivoyanta förmågor eller förmågan att effektivt använda spådom på ett eller annat sätt kan se eller förana vad som ska hända en individ, mänskligheten, jorden eller universum i ett senare skede.

- Att våran personlighet och öde till viss del bestäms av vår födelse och universum runtomkring oss vid den tidpunkten och ja, speciellt vårat solsystems planeters position och våra "stjärnteckens" inflytande på våran karaktär och våran fysiska tid på jorden.

- Jag tror heller inte att vi är själva i universum. Och jag tror att om det någon gång kommer till den punkten att det blir något slags "krig" mellan "två världar".. då är det dom giriga människorna med mest makt som öppnar eld och utgör hotet.. som vanligt. Tale as old as time. Om någon art från andra planeter redan håller koll på oss vet jag inte.. men om de valt att hålla det hemligt har dem min FULLA förståelse.

- Som sagt på kraften av symbolism. Och jag tror på totems. Skyddsandar.. eller "skyddsänglar" om du så vill. Jag tror att de, återigen, står i samband med varje persons själ. Ett totem kommer i formen av en människas sätt eller önskan att vara och jag tror att den som tror på och står i samfund med sin skyddsande kan få vägledning och beskydd av dessa. Jag tror också starkt på att man kan ärva en skyddsande från en död person och att en död och en levande genom dessa kan kommunicera efter den avlidnes död.

- Att det finns mer.. mycket mer.. än det vi ser.

And I might just be bat-shit crazy.. but really.. who'd be surprised? ;)

Förstår inte riktigt dagens tema. Antar att jag ska berätta om ett ögonblick i mitt liv? I så fall kan jag berätta om mötet med min första egna lilla bebis. Efter en lång resa ner till småland, hämtade en man upp mig och vi åkte till hans familjs hus. Jag hann knappt ta av mig skorna innan han kom bärande på en überliten krullig hårboll. "Det här är din valp". Jag tog emot honom med mina händer och för mig var det som att jag precis fött fram mitt eget barn. Han tittade upp på mig från min famn och började vifta på sin vita lilla knorrsvans, grävde sig in i mitt svarta hår och viftade ännu snabbare på svansen. "Oj.. haha.. kolla vad glad han vart. Han ville nog verkligen komma till dig." Och då vart jag så stolt och glad och varm som vilken nybliven mamma som helst. Efter det släppte jag ner honom i lekhagen med sina syskon och han började genast skapa kaos bland sina sovande bröder och systrar. Efter det fick jag hålla i två 2-veckors gamla valpar och sen släppte dom in resten av pudel-flocken i huset. Det var rena himlen för en pudelälskare. Och den natten sov jag ute i deras gäststuga med min lilla valp och dagen därefter åkte jag hela den långa vägen hem igen. Idag har det gått 3½ år sen dess.. och jag älskar honom och hans "lillasyster" mer och mer för varje dag. Världens bästa hundar har jag. <3

Min bästa vän - SummerZpyrO. Den bästa vän man kan ha, kort och gott och som jag haft turen att känna så gott som hela mitt liv (eller dagis-åren om man ska vara petig). Och jag säger som henne: den här historien kan göras bra jävla lång med alla tusentals historier. Kanske för att vi har och alltid haft en tendens att dra till oss trubbel när vi umgås.. om inte konstiga människor som verkar dras till oss som flugor till koskit, så jävligt weirda situationer som vi alltid på något vänster lyckas försätta oss i. Men det bästa med oss är att vi sällan har långt till skratt.. på både våran egen, andras och varandras bekostnad. Skulle däremot någon annan ha fräckheten att komma och skratta åt oss på ett personligt plan.. då kan dom räkna med att dom inte sett slutet på den sagan förrän vi gett igen.. tre dubbelt, minst. Det är sällan som andra riktigt fattar någonting när vi väl hamnar på samma plats och dom flesta har en åsikt om vårat sätt att vara på när vi umgås.. oavsett om de är roade eller har extremt torr humor och tycker dem kan sätta sig över oss. Vi kan verkligen skämta om ALLT och det finns ingenting som heter ett för lågt eller barnsligt skämt. Det finns heller inte mycket seriösa snack som vi inte kan ta tillsammans. Vi skvallrar, skrattar, konspirerar, öppnar våra hjärtan, gråter och/eller bara "är". Det finns inte någon annan person som allt känns så naturligt och självklart med. Som man kan vara sig själv med utan minsta tillgjordhet. Jag älskar den här tjejen.. grymmaste, snyggaste. snällaste, roligaste och bästa bruden i världen utan konkurrens. <3

Alltså gårdagen. Hände inte mycket utöver det vanliga förrän på kvällen. Hade grym huvudvärk hela dagen, så jag tackade först nej till att haka på när Marcus med vänner skulle iväg och vänta på Cataclysm-släppet. Men sen kom de förbi och jag hakade på i alla fall. Åkte med Marcus, hans brorsa och en kompis och käkade först och sen drog vi dit och väntade i någon timme. Två vänner till joinade oss där. Sen släpptes vi in och fick handla våra grejer. Så drog vi hem igen. Kort och gott. Somnade typ direkt. Så intressant var den dagen/kvällen. Men nu har jag collectors edition (expansionen, soundtrack, behind the scenes dvd, artbook, min söta lilla musmatta, kort, pet), en nörd-tröja (nedan) och affisch. LOL. Men aja.. bättre än att jag bara suttit här hela kvällen. :P

För mig, är ÄKTA kärlek en fruktansvärd sjukdom som förstör ditt sinne och får dig att göra en jävla massa CRAZY SHIT. Det gör ont och förvirrar förnuftet ur dig. Och när du väl träffas av "the real thing" kommer ingen tid i världen att läka såren och dom såren fortsätter att skada dig till vansinne och bortom det. Men det har också rätt så jävla underbara och vackra och fantastiska och himmelska biverkningar..




Coheen and Cambria - Wake Up <3

I'll do anything for you
Kill anyone for you

Eftersom jag ligger efter så blir det alltså gårdagens krubb (det var ju då den skulle dykt upp). Så: Igår gjorde Marcus lasagne. Var jättegott. Som alltid. Tack älskling. Och jag kom på först efter jag börjat käka att jag skulle ta kort. Så det vart som det vart. ^^ Och åt med sked som ett litet barn, såklart. Och med äppeljuice och lite grönt.

Hamnade efter några dagar på detta på grund av migrän. Har fått väldigt ont i huvudet såfort jag ansträngt mina ögon dom senaste dagarna. Kanske dags att skaffa läsglasögon?

Och jag vet inte vad jag ska säga? Växte upp med min mor i byn där hon bor kvar än idag tillsammans med sin man. De har, som jag, två pudlar. Hon jobbar som lokalvårdare. De egenskaper jag ärvt från henne är min blyghet och det är från hennes sida familjen intresset för att teckna (och skriva) kommer. Hennes morfar var konstnär och hans dotter och hennes dotter (mamma) har också denna egenskap för sig. Utseendemässigt har jag fått mammas sidas haka, käke, leende och näsa framför allt.

Min pappa dog 93, när jag var fem år. Har rätt få minnen av honom.. men ett par åtminstone. Det jag verkar ärvt därifrån är den bit temperament jag faktiskt har och även ett stort stänk fantasi härifrån. Jag har pappas ögon (fast annan färg) och hade hans ögonbryn (innan jag började noppa dom) har jag hört.

Tycker det här är ett jättesvårt ämne. För, för mig, kommer kärlek i många olika former och grader av styrka. Men vi gör det opersonligt och tar väll första "så kallade pojkvännen". En ett år yngre herre som vid tillfället bodde på samma hyresområde som jag. Vi gick vid tillfället på dagis, så jag har snarare små minnesfragment av detta lilla "förhållande". Utöver ett par fruktansvärda reminders jag fått från andra.. men tills motsatsen är bevisad tänker jag låtsas om att detta bara är påhitt.

Som med de flesta andra "pojkvänner" jag haft i mitt liv har jag blivit flickvän i brist på gensvar från det EGENTLIGA kärleksintresset (om inte en annan tjej, så deras enorma förkärlek till sig själva). Så vad jag minns bestod vårat förhållande mycket av att jag fick lyssna på hans utläggningar om den här tjejen i fråga.. måste dock påpeka att det knappast var sista gången det hände i ett förhållande. Är jävligt sick of it, om det inte framgått ännu. Utöver detta lekte vi mest Biker Mice from Mars, Sonic the Hedgehog, Swat Cats och dylikt med min lillebror. Och två minnen jag har av honom är dels då vi näckade tillsammans bakom ett förrådshus och ett när vi tillsammans med min familj såg Lejon Kungen för första gången och scenen då Nala och Simba återförenas dyker upp och Nala slickar Simba på kinden och den här killen i fråga kläcker ur sig att det var vi två. Jag minns detta eftersom jag tyckte det var extremt pinsamt, då min mamma befann sig i rummet. Haha.. (gick vid tillfället på lekis/förskola).

Vi kilade stadigt (tss) genom lekis och tills jag började ettan (trots att jag vill minnas små utomäktenskapliga affärer.. haha.. till höger och vänster.. från min sida), då jag bestämde mig för att göra slut. Han tog det väldigt bra.. och slängde en stor iskoka i huvudet på mig där jag satt på en utav hyresområdets gungor. Inte långt därefter dök nästa lille pojkvän upp (som bodde på området bredvid, gick i min klass och var kär i en annan tjej däri). Denna tog det vidare slut med eftersom jag en dag bestämde mig för att låta mig kyssas av hans bästa kompis (min bänkkamrat, bästa killkompis och många tjejers drömkille vid tillfället fick jag veta efteråt, som själv var kär i en tjej i våran klass vilken inte var kär i honom och vilken tackade nej då jag frågade chans på henne åt honom) efter att vi slutat skolan en fredageftermiddag, på skolgården. Jag hade då varit kär i honom under de senaste månaderna och min dåvarande "pojkvän" fick reda på detta innan jag hann klämma fram med nyheten att jag ville göra slut med honom likväl. Förhållandet med min egentliga kärlek höll väll knappast längre än ett par veckor.. sen skulle han flytta och det var min tur att bli dumpad.. den dagen han kom tillbaks två år senare var han drastiskt förändrad och vi drog, för att säga det minsta, inte alls jämt längre. I dagsläget vet jag ingenting om kille no.2 och det jag vet om kille no.3 är att han blivit förälder för ett tag sen.. och fortfarande är sig rätt lik utseendemässigt.

Tillbaks till min FÖRSTA "pojkvän", så vet jag i nuläget inte mycket om honom. Jag tror, ironsikt nog, att han dragit på sig en hårdrockar stil.. åtminstone senast jag såg en bild av honom. Pratat med honom har jag nog inte gjort sen jag gick i tvåan sisådär.

Bara för att alla redan har gjort den.