Belial (eller kanske Cecilia) vaknar. Marcus är på jobbet och jag sitter framför datorn. Loggar in på bloggen och ser ett par kommentarer som tar som hårda örfilar i ansiktet. Loggar ut på MSN för att vidare prata med Konstantine och försöka reda ut något som känns som ett misstag. Det var inte alls så jag menade. Det var inte alls så han skulle ta det. När vi långsamt påbörjar vår konversation kommer Sugar och Spice på besök. De märker att jag beter mig konstigt och låter mig sitta och göra det jag ber om att få göra klart. Jag förstår ingenting. Ännu flera hårda ord. Jag som varit så säker.. fått höra allt vad han sagt. Det värker i mig. Skär som vassa rakblad genom min hud och in till benen och djupare. Inte igen. Inte igen. Inte igen. Nej, nej, nej. Fan. Jag går ner till nedre våningen. Flyr.. försöker hitta en luftficka där jag kan andas. Hittar den inne i det lilla rummet. Tårarna börjar komma i djupa andetag som låter som dom av ett döende djur. Hesa visslingar in och smärtsamma, ljudlösa stötar när luften går ur. Jag klarar inte mer. Sugar och Spice ropar utifrån köket, jag torkar snabbt tårarna och går, fortfarande rödflammig och söndergråten, ut i köket. De ska åka. Jag nickar, säger hej då. Går direkt efteråt upp på rummet, drar ut lådan där jag har alla mina piller - vartenda ett som jag kan hitta i hela huset, vid tidpunkten. Tar dom med mig ner i det lilla rummet igen. Tar ett glas vatten med mig på vägen. Stirrar in i spegelbilden som jag hatar för ett par sekunder. Sätter mig på sängen och börjar trycka ut kapslarna ur deras förpackning. Gör samma sak med tabletterna, men trycker ut dom i ett separat, torrt glas. Sedan börjar jag ta dom. En för en. En för mamma. En för pappa. En för storasyster. En för lillebror.. och så vidare (i lite mer färgglada versioner). När alla kapslarna är svalda, tar jag upp glaset med tabletterna. .. och en för Konstantine.. och fyller munnen med dom innan jag tar glas 2 och sveper ner dom med en klunk vatten. Sitter kvar en stund och känner efter i undran över hur min kropp ska reagera på detta. Jag tycker mig inte känna någonting. Kommer då på att jag borde ta ut hundarna, då det ännu kommer dröja några timmar innan Marcus kommer tillbaks. Tar ut dom.. börjar känna någon slags dimma komma över mig och sätter mig på trappan. Sitter där länge och väntar. Börjar tro att ingenting kommer att hända och störs över hur tiden verkar flyga fram. En titt på klockan. Redan kvart över. Titta bort. Titta dit. Halv. Och så vidare. Jag tror jag nästan somnar där ute på trappan, när plötsligt bilen kommer tillbaks. Redan? Hans läppar rör sig och jag tror jag gissar på frågorna och kommer med svar. Han försvinner in i huset och kommer tillbaks och skriker åt mig. Någonstans här börjar jag få kramper och ryckningar. Outhärdliga. Det känns som att jag har tusentals krypande insekter innanför min hud och jag bestämmer mig för att vara medgörlig. Marcus ringer akuten. Jag har korta minnen av att sitta i trappan upp mot övervåningen och kana ner på mattan nedanför där jag lägger mig och sprattlar som en onackad fisk på land. Han tar ut mig på trappan igen och jag har ryckningar i ben och får för mig att det står människor överallt runtomkring mig som skrattar och pekar på mig och viskar. Blir arg, men märker att min tunga inte vill fungera när jag ska ryta åt dom att ge sig iväg. Tillslut svänger en ambulans upp och jag får lägga mig därbak. Det tycks som att vårdarna är arga och hånfulla de också och därav bestämmer jag mig för att göra mig omedgörlig, vilket jag inte har något minne av om jag följde eller inte. Har dock en känsla av att det knappast spelar någon roll då Marcus självklart åkte med. Jag tror jag faller i något sömnliknande här och minns bara att jag slår upp ögonen då personen bredvid mig kommer med frågor ibland och när han uppmanar föraren att slå på sirenerna. Har sedan absolut inget minne av något innan jag ligger inne i en sjukhussal och hör hur någon: "Cecilia hit och Cecilia dit"ar över än det ena, än det andra. Får redan här lust att ge människan en rak höger, men även om jag verkligen, verkligen ville gå igenom med det så tror jag inte jag kunnat hitta mina egna armmuskler i hela röran som just då är livet. Detta fortsätter. Jag sover och vaknar av att någon väcker mig för att fråga frågor som jag inte uppfattar. En gång minns jag att jag får starka kramper vilka får mig att plötsligt sätta mig upp för att fly, blir förvirrad över att något tar emot från min arm samt att folk ropar och försöker trycka mig tillbaks ner, varvid jag tittar ner på min arm och ser ett dropp, blir förvånad över detta och än mer förvånad över att jag verkar befinna mig i ett vitt, upplyst rum med massor utav människor runtomkring mig. Vartefter jag återigen lägger mig ner och tvärslocknar. Kramper och spasmer fortsätter. Börjar hata en människa med hela min existens, vilken upprepat väcker mig utan att verka ha någon vidare mening med detta, och dessutom försöker trycka i mig ett glas med svartflytande innehåll (kol). Kan inte minnas någon smak eller så.. men minns en vilja att kräkas upp det bara vid känslan av att få det i munnen. Tillslut lyckas jag dock få i mig skiten, varvid hon fyller en stor mugg till och tvingar i mig även denna (tror jag försöker fejk-snyfta mig ur situationen utan framgång). Men inte ens efter detta vill de här människorna lämna mig ifred och jag börjar undra vad dem vill mig. Marcus väcker mig och frågar om jag inte kan snacka med psykiatriern. Jag kopplar detta till den här sköterskan jag stört mig så på och jag ska tydligen ha svarat: "Men hämta den där jävla horan då!" (Vad fan kom DET ifrån?). Kan dock inte minnas något sånt samtal alls (dock är det denna psykiatriker som jag nu träffar och som skriver ut mina mediciner) och efter detta är det någon gång Marcus som dyker upp igen och vill att jag ska följa med honom. Jag har något minne av något som känns som en lång korridor och sen att jag sitter på en toalett och tror att jag suttit där länge. Här har jag fått höra av Marcus att jag ska ha sagt att jag var färdig massor utav gånger, och han hade försökt förklara för mig att de skulle märka om jag ljög, men jag hade minsann hävdat bestämt att jag visst kissat - vilket jag inte hade. Jag minns inte vägen tillbaks. Jag minns faktiskt ingenting utom en stickande känsla i mitt underliv (detta var alltså troligtvis då hon förde in katetern). Mitt sista minne är då jag och Marcus sitter ute i väntsalen.

Belial vaknar uppe i gröna rummet. Jag häver mig upp med armarna och kan inte sätta fingret på en märklig känsla jag har av att det är nått jag glömt. Jag hinner se sjukhusarmbandet och de klammrar där slangar suttit fast långt innan jag kopplar. Marcus kommer in. Jag skäms något otroligt för hans skull. Vet inte vad jag ska säga. Han tar med mig ner i köket och ser till att jag äter en taco från dagen innan, då han hade filmkväll med våra vänner. Också hela den här dagen är som i ett töcken och det dröjer innan jag inser att jag faktiskt lyckats med mitt företag. De närmaste dagarna blir jag piggare och piggare. För att sedan möta nästa mardröm i form av abstinensen från helvetet. Men åtminstone är det ett helvete jag möter som Belial ensam. Utan Cilla. Cecilia Kristin Stenberg. CKS. Cilla - den enda jag faktiskt dödade de kvarlevande bitarna av den där dagen.