Jag försöker tänka klart, men jag kan inte. Försöker bestämma mig. Försöker veta mitt eget bästa. Men det är helt jävla omöjligt i den här situationen. Vet ingenting. Fan.. jag vet inte vad jag ska göra. En sida av mig vill vara hård och bestämd, brutal och obönhörlig. Men flashback efter flashback för mig tillbaks till en annan tjej. Hon den svaga.. minns du hur du alltid påminde henne om det? Hur svag hon var? Hur du blundade för hur ont det gjorde i henne varje gång du talade till henne på det viset och hur du steg för steg alltmer tog ifrån henne rätten att avgöra och uttrycka sina egna åsikter och känslor? Dom som inte fanns, dom som inte var äkta, för hon visste ju ingenting.. inte vad hon ville, inte vad hon kunde, inte vad hon tänkte och inte vad hon kände.



"Du är så jävla SVAG." med din äcklade, nedsättande ton som - ja, vad du än säger - tog hårdare än din kraftfulla näve rakt över tinningen den gången jag föll till golvet och skakade av förudmjukelse och dunkande smärta. Och samtidigt, för varenda gång jag sa nej, "Man SKA va svag för den man älskar. Men du älskar uppenbarligen inte mig för du gör ALDRIG någonting alls för min skull. Inte ens DET HÄR kan du göra för mig." vilket alltid ledde till att du fick precis som du ville, för att omedelbart glömma bort att det någonsin varit din önskan - din önskan och min lag.

Och att sedan tänka att det är dom här minnena som gör minst ont att tänka på.. att dom inte är NÅGONTING i skuggan av dom gånger då du var han som kom fram ibland- den ömma, underbara älskaren, den förälskade pojken med den där glimten i ögat som jag förälskade mig i, den saknade andra hälften, den vackraste varelsen på jorden. Smärtan av DET gör den andra smärtan obetydlig.

Melissa Etheridge - The Weakness In Me
(The L Word)

Jaha.. och så när man, som omväxling, tillslut beslutar sig för att lägga upp en NY bild på MSN och helt plötsligt ungefär ½ av ens kontakter för det första faktiskt skriver till en och för det andra skriver "Fin bild"..

.. det är då det passar sig att man börjar ransaka vad fan det var som var så jävla fel med den bilden. :S

Har bestämt mig för att göra det rätta och, även om jag är lite sur för att killen jag nämde att jag bråkade med inte gör minsta ansträngning för att göra saken bättre själv (men däremot gnäller som fan om det för alla som vill höra), vara den bättre personen och börja snacka igen. Han är.. oavsett om jag uppenbarligen inte betyder ett skit för honom.. viktig för mig och jag vill inte slänga bort honom och vår vänskap. Så jag tänker ge det en chans. Tycker det är rätt sak att göra, men jag vet inte? Kommer be om ursäkt för min del och jag förväntar mig inte att få en ursäkt tillbaks.. fast jag tycker att en kunde passa sig. Jag klarar inte av att gå runt och vara tjurig på någon på det här viset för länge. Jag kan vara långsint, det kan jag, men bråk tär väldigt mycket på mig.. särskilt om det är jag som på något sätt varit med och utlöst dom. Har liksom svårt att tänka på annat.

Bråkar även med Marcus. Rätt personligt bråk, så ska inte gå in på detaljer. Det där långsint jag nämde? Ibland försvinner saker för att bubbla upp igen lååångt senare, när jag får ett utbrott av något slag. Har lite den inställningen att försöka skjuta undan saker när jag är allmänt depp, men sen när jag inte kan styra känslorna längre blir det världens känsloexplossion. Så vart det igår, och visst, jag vart inte ARG.. det stod han för.. men jag började tänka och hade massor utav frågor och var ihärdig att få svar. Tycker jag förtjänar att veta ALLTING om detta, om jag nu ska vara med honom så länge som han avser.

Bästis og Jeg hittade ett ur-gammalt ex (från Småland) på FB och så utbytte dom MSN, varvid han frågade efter min. Känns konstigt eftersom jag inte pratat med honom sen jag var typ 16 och inte träffat honom sen jag var 14. Har blivit en hel del nostalgi-snack mao. Nämnde honom i ett gammalt inlägg, där jag liknade honom vid Jonathan Rhys Meyers. Det verkar i alla fall som att han vill ses någon gång igen (hans förslag). Det skulle kännas weird. Har alltid haft en svag punkt för det vi två (under en kort perriod) hade ihop. Men det skummaste av allt är: Fick veta att han gått och blivit farsa. Helt galet, ju. :D



I övrigt har jag - på något sätt - lyckats skada nacken. Min gissning är att jag fått en smäll av Marcus när vi sovit (han är både bra på att trängas, slåss och vara väldigt ombytlig i sovställning när han sussar), hans gissning är att jag gjorde illa den när jag sov på soffan igår. Har börjat ta mina piller, så omställningen gör mig övertrött och skev.

Trodde inte det fanns NÅGOT sätt han inte utforskat redan för att komma åt mig..

Facebook, till syster, innan nyår:


MSN-"Anteckningar", Idag:


Jag hade fel. *facepalm* DOH! Och man kunde så lätt tro att han är ironisk.

LEAVE BELIAL ALONE!

Thus spoke: SaraMadeleine

UPDATE! Älskar dig också. Samma sak gäller dig: Säg till om jag ska ta bort. <3

På ett sätt tror jag inte det är hälsosamt att ha sån pass koll på läget som jag och Bästis råkar ha. Tror inte det hänt nått "smarrigt nog att vara med" sen senast (November). Passar på att ursäkta en kass handstil. God Jul slampor! :)

Man tror att man känner människor, att de bryr sig om och förstår en. Man kanske också tror att man skulle ha rätten att förvänta sig det efter 6 år. Sen bevisar dem att de inte fattar någonting av allt man någonsin sagt, känt och visat. Man trodde så jävla fel.

Ännu en Idolfinal har kommit och gått. Detta är nog (utöver själva TV-lyssna-rösta-någonåkerut-grejen) ganska intetsägande för de flesta. För mig innebär det dock något utöver det: FYRA ÅR har gått. Fyra långa år sen jag lämnade en tjej som på många sätt var så långt mycket bättre än jag bakom mig. Fyra långa år sen jag lade min hand på ditt bröst, sen jag kände hårt bankande hjärtslag därinne.. fyra år sedan bara tunt tyg och hud.. mellan mina fingertoppar och ditt hjärta. Fyra år sen jag förstod min mening, mitt syfte. Åh, alla de saker som hänt de här fyra åren!

Gjorde internationellt prov i Engelska idag. Skrev en 600 ord lång text om ett brev till en vän om 10 år. Du var med däri. Föreställde mig ön och huset och jobbet och stan och barnen och djuren och vattnet och vinden och livet.. och dig.. och dig.. och dig.. föralltid. *STALKAH*

Sara Bareilles - Between The Lines

2009-10-17

Jag anade att det var kört.. jag visste att du var borta.. när du petade ner det vi hade till det sjaskiga "attraktion" som slog mig ur balans, tillintetgjorde marken under mina fötter. Nu säger du att själen inte finns.. att "jaget" inte är något utom minnen och erfarenheter som bor i vår kropp.. att det är enbart i vårt huvud personligheten sitter. Du utgör reglerna och sanningen i min värld, för att du ÄR min värld - men om det här är sanningen, klarade jag mig bättre utan den. Och det låter väll naivt, men jag hade hellre önskat att vara hjärta än hjärna ensamt. Vad du än säger, är allt vackert i den här världen borta med den tanken. Ändå låter det bara alltför rimligt att allt jag skulle vara är mina minnen.. de är ju de som haft sitt stränga grepp om mig sekund efter sekund, år efter år. Är det då minnena som utgör den vitala punkt i min bröst som smärtar så? Är det då minnena som håller mig kvar? Är det då minnena som binder mig till dig? I krampaktiga minneskedjor.. fucking FULA kedjor av minnen, med de få små guldlänkar som jag gjort mitt bästa för att ständigt förtränga. Om detta är sant, vore det inte bara så enkelt som att orsaka en minnesförlust för att hela en trasig icke-själ, bota ett krossat icke-hjärta? Minnen.. det är allt jag är.. och det är så jävla rimligt. Men låt dem försvinna.. låt dem dö.. som den person jag lärde känna som bad mig med tiggande ögon att lyssna till mitt hjärta. Låt DEM ha dött med honom.. för aldrig har jag fullt kunnat förstå den slutgiltiga övergivenhet han lämnade mig i, som jag gör med den vetskap som kommer med de ord han nu skadskjuter mig med.. låt MIG ha dött med honom.

Something Corporate - Konstantine

"Psycho" (om någon minns.. finns att läsa om lite varstans i bloggen) även i mina kretsar känd som "min privata lilla stalker" har äntligen fattat vinken. Efter att ha lagt till mig 9 gånger (cirka 5 den senaste månaden?) från olika användare:



Antingen har han väll hört det ryktesvägen, eller så har han kommit till insikt. Första steget är medvetenhet. Andra steget är accepterande.. bra där, Psycho.

Natten till i fredags drömde jag att jag rakade en tjej från min hembys mustasch, inatt drömde jag att jag var nere på campingen och hon var där och skulle minsann spöa upp mig.. antar att hon saknade sin musche.. förlåt då, liksom. En annan anlendning kan ha varit någonting hon sa om att jag gjort anspråk på något som var hennes. Kände iof inte igen cykeln jag kom dit på. Hur som haver hörde jag inte ett ord hon sa p g a att jag hypnotiserades av fjunen på hennes överläpp som (bara cirka 48 timmar senare) tydligen hunnit växa ut ett par goda millimetrar igen. Hua.. hur ska jag våga sova numera.. vad gör de där hårstråna inatt? Smyger in under min sovrumsdörr och kväver mig? INTE ok!



Förövrigt, HUR ska man någonsin kunna förstå någonting alls angående en människa som inte verkar förstå någonting utav det själv, eller också inte VILL att man ska kunna förstå det? Om jag bara visste att det var vad du verkligen ville.. tror jag att jag kunde klara av det igen. OM jag verkligen VISSTE.. men du ger mig inga klara svar. Och jag fattar inte hur någon kan vara så grym i sitt spel att den begär någonting så jävla svårt av någon för att den ("den starka utav de två") inte klarar av det själv (som det tydligen kallas?). Om DET hela tiden varit allt du velat.. slippa göra det själv.. av en princip-sak.. varför har du slösat min tid? Varför har du hållit mig kvar här? Jag vet så väl att DU VET, du vet..

JoJo - Too Little Too Late

Fan, vi har ännu inte börjat kolla på filmen igen. Han fick ett telefonsamtal, så jag läste igenom alla mina inlägg från 2009 här i bloggen. Jag lyckades komma till någon slags insikt angående mig själv och är faktiskt rätt.. förvånad vore fel ordval, men jag liksom.. har aldrig sett på det ur det här ljuset tidigare. Hade ett "AHA"-moment liksom.



Jag har insett att om något liksom verkar FÖR BRA har jag dragit på mig själv en dålig tendens att ganska omgående slänga det åt skogen, utan att ge det en ärlig chans.. men om något verkar osäkert.. skakigt.. VÄLDIGT tveksamt.. då kastar jag mig själv över det med all kraft och bara inväntar fallet som utan tvekan komma skall. Och vad fan säger det om mig egentligen? Är för jävla trött för att analysera det. Är för jävla trött för att tänka på det. Är för jävla trött för att acceptera det ENORMA misstag jag gjort p g a feghet.

Savage Garden - Affirmation