Har aldrig tidigare orkat.. eller ens kommit på tanken.. att söka upp mer info om hallucinationer (jag har nog med dom jag tvingas ha i mitt liv i alla fall, tack), men nu när jag väl gjorde det, hamnade jag under "Psykos", vilket Säter samt några utav mina psykologer i Köping också valde att kalla det jag antagit syftat till hallucinationerna, på Wikipedia. Vart helt förskräckt efter bara ett par stycken. VAD I HELVETE? Det känns som att de exakta saker som skrivs har skrivits från saker jag själv varit med om.. typ som att det skulle varit någon på Säter eller psykiatrin i Köping som tagit anteckningar och lagt ut. En jävligt nojig röst inom mig säger också: Varför inte? .. Those bitches.




Hallucinationer:
- "Personer med psykoser upplever vanligtvis sina hallucinationer som väldigt hemska. Hallucinationerna kan föregås av att den sjuke börjar svettas ymnigt och eventuellt får stela muskelrörelser. Det kallas för predelirium och om det förekommer så brukar det hålla i sig genom hela hallucinationen."
- "Den helt klart vanligaste är hörselhallucinationen. Patienten hör till exempel röster, musik, knäppningar eller andra ljud och upplever det som om ljuden kommer antingen från huvudet eller från någon annanstans. När det gäller röster är det vanligt att den psykotiska personen upplever det som om de kommer bakifrån sitt eget huvud ungefär som om någon stod bakom och viskade i öronen på honom/henne."
- "Synhallucinationer är en annan form av förekommande hallucinationer. De är inte särskilt vanliga. Den psykotiska personen ser saker som inte finns eller upplever att någonting som faktiskt finns förändras. Synhallucinationerna brukar inte vara särskilt klara och den psykotiska personen kan ofta inte exakt förklara vad han/hon sett. Om det förekommer väldigt tydliga synhallucinationer så brukar man överväga om det inte kan röra sig om en hjärnskada istället för en psykos. En vanlig typ av synhallucination är att den egna spegelbilden förändras på något vis, vanligtvis till något hemskt som upplevs som ett monster eller något som liknar en varulv etc."

Vanföreställningar:
- "Vanföreställningar är ett vanligt symptom. Det innebär att den psykotiske kan få för sig att vara övervakad (förföljelsemani), att få hemliga meddelanden via TV, radio eller internet, den psykotiska personen kan tro sig ha ett datorchip installerat i sitt huvud eller att någon annan kan kontrollera hans eller hennes tankar och handlingar och så vidare. Man kan även misstolka andra människors signaler, och till exempel tolka in en vänlig gest som något negativt, som till exempel att "de är snälla mot mig bara för att de vill döda mig". Ibland händer det att ofrivilliga självmord äger rum på grund av dessa meddelanden och tolkningar som hjärnan skapar helt själv, och om en person utöver sina vanföreställningar uttrycker självmordhot bör sjukvård kontaktas."

Tankestörningar:
- "Psykotiska personer kan känna att huvudet är alldeles fullt med tankar som avbryter varandra utan sammanhang med varandra, så att denne inte kan tänka ordentligt. Detta kallas tanke- eller idéflykt, och beror på en överaktiv ideation. Tankeflykt är särskilt vanligt vid manier och schizofreni. Vid svåra fall kan detta ta sig uttryck i osammanhängande tal, så kallat associationsbesvär. Psykotiska personer kan också känna motsatsen, d v s att huvudet är alldeles tomt och att de inte kan tänka över huvud taget. Det senare kan eventuellt räknas som ett negativt symptom."

"NEGATIVA SYMPTOM är nedsatt emotionell reaktion, passivitet och känslomässigt tillbakadragande, problem med abstrakt tänkande, ett kyligt, avvisande eller oengagerat bemötande, frånvaro av spontanitet och flyt i konversationen, samt stereotypt tänkande. Negativa symptom innebär att känslor och känslomässiga reaktioner som friska människor upplever, saknas i den psykotiska personens upplevelseliv. Exempel på det är att personen är mindre öppen, tillbakadragen, saknar engagemang och intresse för olika aktiviteter, apati, glädjelöshet och har koncentrationssvårigheter. Psykotiska människor kan sakna ansiktsuttryck eller kroppsspråk, alternativt forcera sådana, där den allvarligaste formen är ett slags stenansikte som aldrig ändrar uttryck. Inte heller är den psykotiska personen intresserad av omgivningen och att kommunicera med andra, utan visar drag av tanklöshet inför andras behov. I sitt samtal med andra är personen empatilös och svår att få en känslomässig kontakt med, eller artificiell i sitt bemötande, eller föredrar att hålla sig till intellektuella ämnen i stället för känslomässiga. Svar på frågor tenderar att vara kortfattade och kommunkationen haltande, som en del av en mer omfattande psykomotorisk hämning. Det sociala livet blir lidande av detta, eftersom personen heller inte söker sig till sociala sammanhang, vilket kan övergå i apati. Den mentala förmågan är nedsatt, vilket utmärker sig genom problem med generaliseringar och via abstrakt tänkande, samt i ett konkret tänkande som ofta refererar till personen själv och dess erfarenheter. När personen själv tar initiativ till samtal handlar samtalen nästan uteslutande om samma saker, saker som handlar om psykosens fixeringar, och personen kan upprepa sig okontrollerat på ett sådant sätt att det inte går att samtala med denne.

Till de allmänna symptomen hör obefogad oro för kroppslig hälsa, ångest, skuldkänslor, spänningar, överdrivna och tillgjorda kroppsrörelser, nedsatt motorisk förmåga, ovanligt tankeinnehåll, nedsatt omdöme, och aktivt undvikande av sociala sammanhang."

Genom hela Wiki-texten förekommer Bipolär sjukdom upprepade gånger. Ska ju iväg till doktorn vid något tillfälle snart och lämna prover, eftersom psykiatritanterna sagt att jag eventuellt efter det, om resultatet kommer ut negativt, bör påbörja en Bipolär utredning. De ville först bara vara säkra så det inte är.. framför allt sköldkörteln, tror jag det var dom sa? Vet bara inte när och hur jag ska ta mig dit. Den där provtagningstiden har legat och väntat rätt länge nu. Ärligt talat, jag skiter i VAD det är.. sålänge det går att behandla.

Red Jumpsuit Apparatus - Grim Goodbye
(The Uninvited)

Borderline. Första gången jag tog detta ord i min mun var 2005. En dåvarande familjemedlem hade läst om det på internet och kommit att tänka på mig.. skickat länken vidare inom familjen och snart var detta en diskussion som pågick runtomkring mig utom min vetskap. Den som faktiskt berättade det för mig hade fått veta det genom min pojkvän, hade känt mig någon knapp månad och var den enda uppriktig nog att inte smyga med det en sekund längre än nödvändigt. Jag gick upp i atomer, men eftersom jag redan var beskylld för att ha förstört "hela den julen" (men BUHU!) höll jag det inom mig så gott det gick. Efteråt pratade vi med BUP och kurrator och skolsköterska.. de höll med om att det vore en bra utredning att ta, men den första läkare jag träffade sa att jag var för ung för att göra den utredningen ännu (17 år). Att det troligen var fråga om tonårs-hormoner och liknande.. en barnslig fas som skulle gå över med lite tid. Tre år senare bestämde en annan läkare sig för att jag trots allt fick lov att utredas och jag fick tillslut Borderline som en sekundär diagnos (efter Fobisk Personlighetsstörning).

Men exakt vad gav den diagnosen mig i slutänden? Jag fick ett namn på mina känslor.. på varför jag var som jag var.. varför jag gjorde som jag gjorde.. kände som jag kände. Jag kunde söka på ordet och få reda på mer.. känna det som att jag äntligen förstod mig själv på många sätt jag aldrig tidigare hade gjort. Men saken är den att du måste ha känt det, varit i det.. för att förstå dom där orden. Och genom detta är det så att ett av de största och kanske mest smärtsamma problemet kvarstår: jag kan fortfarande inte förmedla mina känslor till någon annan. Få vänner och familj att förstå. Dom där orden betyder så jävla mycket.. har sån jävla stor innebörd.. FÖR MIG.. men dom är totalt obegripliga för någon som inte verkligen VET. Det är som kinesiska eller något. För det första måste man VILJA förstå.. vilket bara det visat sig vara extremt mycket begärt.. och för det andra kommer inte den förståelsen bara av att läsa om det.. för ja, man måste ha KÄNT det. Borderline är känslor.. instabila och fula och föränderliga och äckliga och förintande och påträngande känslor som man inte har kontroll över och som ja, FÖRSTÖR ENS LIV.

Att vara jag innebär att FÖR DET MESTA känna sig ledsen, rädd, arg, hopplös, ensam, FULL AV SMÄRTA och framför allt annat TOM. Och för det mesta flera kombinationer utav dom samtidigt. Man får ständigt frågor som "hur mår du idag?" eller "är du inte GLAD?" eller "varför mår du på det här sättet?" och det är svårt att inte uppleva dom här frågorna som.. om inte annat.. en pain in the ass. För allt du kan göra är att dikta ihop ett tillfredsställande svar till den frågande. Ja, det händer att jag är glad.. såklart.. men det är en sällan hållbar eller stabil glädje. Jag förstår minst av allt mig själv.. mindre än jag förstår er andra och mindre än ni förstår mig. Och för det mesta går jag runt med en mask som täcker mitt egentliga jag och mina verkliga känslor. Detta är något jag lärt mig med tiden.. utifrån uppfattningen och de bevis jag fått att personen därunder är frånstötande. Så jag sårar alla innan dom får en chans att såra mig, lämnar människor innan dom får en chans att lämna mig, stänger världen ute för att inte själv bli utestängd. Om någon kunde se inuti mig så skulle dom se helvetet.. om de kunde känna vad jag känner skulle dom känna det som att dom var DÖENDE. Och de här känslorna kommer bara ut när jag är själv.. eller med den person som lever närmast inpå mig.. den som är kvar när jag jagat in mig själv i ett hörn och inte kan springa undan längre. Därför, bland många anledningar, hatar jag också den här älskade personen samtidigt och varje förhållande som verkligen betyder något är så grymt skört. Jag klarar mig inte utan det. Jag dör hellre än att vara utan det. Och jag får fruktansvärda utbrott på dem jag älskar mest.. men med åren lär jag mig mer och mer att kontrollera min ilska. Till priset av att dessa känslor av ilska och rädsla och hopplöshet och smärta som jag håller inne istället blir till depression. Och det enda jag kan göra mot den här smärtan är att lägga mig ner och sova.. och jag kämpar en inre strid VARJE JÄVLA DAG för att inte skada mig själv fysiskt. Jag är också masochistisk på ett psykiskt plan. En borderline person har oftast en bild av sig själv som en dålig och/eller ond och/eller värdelös individ.. sålunda lyckas jag alltid förstöra allt för mig själv och sätta käppar i mina egna hjul. Typiskt för störningen är också en svårighet att upprätthålla EN identitet eller hålla fast vid ETT beslut (livsavgörande som bagateller). Borderlines vet sällan vad dom verkligen vill eller ens vilka dom egentligen är.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än såhär. Men vill du läsa mer är en sida som hjälpte mig att förstå och gav mig den största "Aha"-upplevelsen, för ett par år sen nu, den här. Och flera personer som jag känner - främst pojkvänner, ex och dylikt - tycks känna igen relationen med mig mycket i den här texten.

Jag uppfyller, i min mening, inte detta, då mina tvångstankar och handlingar helt enkelt inte utgör en så stor del av mitt vakna liv och jag sällan längre lider eller störs av dessa. Förr kunde jag känna att dessa tankar var väldigt påträngande och jag kunde känna enorm ångest över att inte kunna kontrollera vissa impulser och irritation över hur "att saker skulle vara/kännas rätt" ibland gick före produktivitet. Så en sak som kunde tagit 10 minuter tog 1 tim bara på grund av att jag skulle göra väldigt onödiga detaljer utöver det som FICK LOV att utföras. Gällande allt från att skriva en "kom ihåg"-lapp till en skol-läxa.

Inte Asperger, ADD eller ADHD. Och eventuellt inte heller Borderline? Ptja, snart vet jag. Det finns oftast tre olika anledningar till varför en diagnos kan vara viktig, sa han: För den egna självkännedomen, för att veta vad för hjälp som är lämplig eller för att man blir pressad av t ex myndigheter. I mitt fall är det väll främst det andra, men också det första. Självklart vill jag veta vad och varför, men mest vore inte lite effektiv hjälp direkt helt fel.



Detta vet jag än så länge: jag är ingen GLASKLAR Borderline, då det första man märker med mig är att jag är väldigt blyg/tyst. Så jag är i så fall alltså (tills vidare?) Borderline + blyg (om inte även en sekundär diagnos ställs utöver det, via den utredning vi gjort). Han sa att om jag vågade agera ut mer vore förmodligen en Borderline-diagnos mer uppenbar (eller lätt att avslå). Egentligen kommer jag vid vårat nästa möte att vara klar där, men om inget fastställs så kanske fler utredningar blir aktuella snart. Jag överväger om jag kommer vilja det, eftersom jag ändå är grymt skeptisk till allt detta och tror att det bara skulle vara slöseri med hans så dyrbara tid - har inget varit uppenbart än fattar jag inte varför det plötsligt skulle bli det? Annars är det ju tal om att det bara blir just det sista mötet, mellan mig och utredaren. Hans jobb är inte långa kontakter och det är vad han tror att jag behöver. Så nu ska jag alltså träffa en ny snart. Det är så det är..

Jag har inte Aspegers. Testerna var klara idag när jag kom till utredaren och det var fastspikat att jag trots allt inte har Aspergers. Nu kommer han att höra av sig till mamma och sen ska vi dra igång något annat, eftersom testerna ändå visade tecken på något.

Enligt Aspergertestet, som i stort tydligen är något i IQ-test väg, lär jag enligt utredaren ligga någonstans på "medel intelligens" (poängen var 116, vilket bara är något högre än genomsnittsintelligens). Har lägre poäng än den genomsnittiga personen när det gäller korttidsminne (ingen överraskning). Jag är även alldeles för försiktig och noggran (det låter väll bra.. men det blir mer som ett handikapp via en rädsla att göra fel osv). Det jag har högre poäng än medel i är ordförråd (om jag inte vore just så pass försiktig och vågade gissa ibland och inte tog tillbaks det jag sagt hade jag fått ännu högre där). Dock hade jag MYCKET HÖGRE än genomsnitt i Mönster/Pussel.



Dem jag berättat resultatet för till hittills har inte blivit förvånade alls. Varken Jimmy eller mamma trodde för ett ögonblick att jag hade Aspergers. Själv är jag helt ok med detta resultat, även om ett mer fullständigt svar på exakt vad mer det är jag har, redan nu, hade känts mer än underbart så vi kan gå vidare ifrån det och börja förbättra min situation.