I förebyggande syfte
För ungefär en halvtimme sen hörde jag ett ljud utifrån vardagsrummet som i mina öron lät som ett baby-skratt, vilket sände kalla kårar uppför min ryggrad och kittlade kräkreflexerna i min hals. Hann t o m bli förbannad innan jag hann bli lugnad att det minsann inte fanns några ungar i våran del av byggnaden och jag kunde pusta ut.
[BILD KOMMER SÅ FORT JAG ÄR KLAR
MED MIN UPPDATERING AV PHOTOBUCKET]
Har dock inte kunnat slappna av efter detta, då det jagade upp mig och jag har börjat fundera på alternativa, förebyggande, lösningar som både fråntar människor den fräcka (för vad som för dom är sjävklara) rättigheten att vara välkomna att utan omsvep stiga på med dessa små vidunder i släptåg, och samtidigt besparar mig mödan att behöva upprepat höja rösten till den decibel dessa tillfällen med stor sannolikhet skulle kräva. Därav undrar jag vart man kan få tag i någon form av "No Children Allowed"-skylt. För, ta mig fan, om folk kan kräva att man lämnar hundar vid dörren och att, trots att de själva troligtvis skulle mosa de insekter som gjorde intrång i deras lägenheter under skosulan, jag inte har rätt att göra detsamma med de odjur som för mig ger samma sorts obehag som spindlar eller skalbaggar eller ormar eller fan vet vad, gör för andra och som i lika stor mån gör intrång i min lägenhet.. då kan JAG minsann kräva att DE åtminstone lämnar SIN ovälkomna avkomma UTANFÖR DÖRREN. Så det så. Och nej, jag skiter blanka fan i om detta, liksom för den genomsnittiga hundägaren, innebär att lämna någon olyckligt lottad att passa det lilla kräket för att alla parter ska vara någorlunda nöjda. Och ja, jag inser att detta förmodligen skulle orsaka ett eller annat ramaskri.. men hallå? Man tar inte in en hårspray och springer runt och sprayar med den i en astmatikers hem och heller tar man inte in en levande varelse i någon som är fobisk för dennes hem. Vett och etikett! Rätt ska va rätt! Dessutom tycker inte mina hundar om småbarn. Skulle vilja se den småbarnsförälder som tog in hundar i sitt hem om deras unge var rädd eller allergisk för dessa. Nä, minsann. Min poäng är bara, återigen, att jag tycker saker är fruktansvärt up-fuckade när samma saker sällan gäller för barn som dom gäller för djur.. när det oftast är Precis. Samma. Sak.
[BILD KOMMER SÅ FORT JAG ÄR KLAR
MED MIN UPPDATERING AV PHOTOBUCKET]
Har dock inte kunnat slappna av efter detta, då det jagade upp mig och jag har börjat fundera på alternativa, förebyggande, lösningar som både fråntar människor den fräcka (för vad som för dom är sjävklara) rättigheten att vara välkomna att utan omsvep stiga på med dessa små vidunder i släptåg, och samtidigt besparar mig mödan att behöva upprepat höja rösten till den decibel dessa tillfällen med stor sannolikhet skulle kräva. Därav undrar jag vart man kan få tag i någon form av "No Children Allowed"-skylt. För, ta mig fan, om folk kan kräva att man lämnar hundar vid dörren och att, trots att de själva troligtvis skulle mosa de insekter som gjorde intrång i deras lägenheter under skosulan, jag inte har rätt att göra detsamma med de odjur som för mig ger samma sorts obehag som spindlar eller skalbaggar eller ormar eller fan vet vad, gör för andra och som i lika stor mån gör intrång i min lägenhet.. då kan JAG minsann kräva att DE åtminstone lämnar SIN ovälkomna avkomma UTANFÖR DÖRREN. Så det så. Och nej, jag skiter blanka fan i om detta, liksom för den genomsnittiga hundägaren, innebär att lämna någon olyckligt lottad att passa det lilla kräket för att alla parter ska vara någorlunda nöjda. Och ja, jag inser att detta förmodligen skulle orsaka ett eller annat ramaskri.. men hallå? Man tar inte in en hårspray och springer runt och sprayar med den i en astmatikers hem och heller tar man inte in en levande varelse i någon som är fobisk för dennes hem. Vett och etikett! Rätt ska va rätt! Dessutom tycker inte mina hundar om småbarn. Skulle vilja se den småbarnsförälder som tog in hundar i sitt hem om deras unge var rädd eller allergisk för dessa. Nä, minsann. Min poäng är bara, återigen, att jag tycker saker är fruktansvärt up-fuckade när samma saker sällan gäller för barn som dom gäller för djur.. när det oftast är Precis. Samma. Sak.
Schysst.. hallisarna är tillbaks.
Kul att man sluppit hallisarna nästan helt under de senaste.. 2? 3? 4? månaderna. Trodde nästan jag höll på att bli av med dom, men sen ett par dagar verkar det som att de långsamt trappats upp igen. Kul att få påhälsning när man ligger i badet liksom. Alltså.. jag orkar inte. I detta nu kan jag ju upplysa att jag hör jävligt mycket ljud från ingenstans som kommer från överallt runt omkring mig. På köpet har även mardrömmarna, som också varit på den lugna sidan ungefär lika länge, kommit tillbaks med full kraft igen. Vaknade då jag kände att jag höll på att kissa på mig.. kissa i sängen.. senast jag sov.. för mer än ett dygn sedan. Ärligt talat: jag vill inte gå och lägga mig igen.. känner mig uppjagad, stissig, nervös och lättskrämd. Kommer lätt inte att bli roligt när sömnen väl tvingar sig på..
I ran away today. Ran from the noise. Ran away.
Jag tror jag är på väg att brista fly igen. Jag kan inte fatta att jag redan hade börjat känna mig så jävla oåtkomlig.. säker.. trygg. Jag hade totalt glömt bort hur världen.. och allt det du lagt bakom dig.. har det här sättet att plötsligt komma ikapp dig igen. Och så ramlar man tillbaks till någon slags första trappsteg och återigen är man så jävla freaked out och livrädd och jagad av samma jävla människa som man flydde från att vara.
Rovdjuret av ens förgångna springer med hest flämtande andedräkt, blodiga fötter och trevar med hungriga klor efter ens hälar igen.
Jag tror det va känslan av att vara så bekväm med hur saker började se ut, att jag bara glömde bort att vara på min vakt.. tillfreds med att ha allt och alla på ett behagligt och översiktligt avstånd och att ingen, utom Marcus till viss del, visste mer än ytskrap om mig. För ja, det är där jag är trygg.. där jag är i någon slags kontroll.. där jag stannar som anonym och privat.. en ytligt bekant.. en vän till en vän (även om längtan efter djupare gemenskap och uppskattning för sidor som man inte kan släppa igenom utan att ge bort för mycket, också finns där någonstans, som en tyst, ouppnåelig dröm). Och nu verkar det som allt det jag hittills lyckats bevara (med blod, ja. Med svett, ja. Med tårar, ja) bara rinner mig som sand genom fingrarna. Och jag kan bara inte ha det så. Jag kan inte ha att förflutna misstag, gammalt skit och fortfarande till viss del i tystnad verksamma hemligheter bubblar upp till ytan.. då hade jag kunnat stanna där jag varit, tusen gånger förr, när jag tillslut valde att packa ihop och försvinna vidare.. det finns så jävla mycket jag har gett upp bara för att få gå vidare, skaffa mig ännu ett nytt jävla liv och ännu en ny jävla identitet. Jag tänker inte stanna nu.. jag tänker inte se tillbaka nu..
Och i det här skedet jag nu plötsligt hamnat i skrämmer jag skiten ur och litar inte på mig själv.. jag befinner mig i det här sinnestillståndet som jag, efter alla dessa gånger, VET innebär att vad som helst kan hända om jag bara får ett infall. NOLL impuls-kontroll. Fan.. fan, fan, fan. Jag var ju påväg uppåt. Och nu bara faller jag rakt ner i famnen på det där förbannade jävla förflutna igen. Jag tror inte jag kan ta det.. inte den här gången. För om det hinner ikapp.. tar jag hellre den sista och slutgiltiga utvägen från det.
Alltid, alltid, alltid. Nya platser, nya människor, nya liv. Jag är så jävla trött på att försvinna från plats till plats och inte se tillbaks.. men jag har inte styrkan i mig att stanna kvar och slåss. Eller bara lägga mig platt och låta det blåsa över. Nej, det är inte så jag gör. Jag flyr. Och ja, jag är förbannat jävla less på det.
Men jag tror det återigen börjar bli oundvikligt.
Rovdjuret av ens förgångna springer med hest flämtande andedräkt, blodiga fötter och trevar med hungriga klor efter ens hälar igen.
Jag tror det va känslan av att vara så bekväm med hur saker började se ut, att jag bara glömde bort att vara på min vakt.. tillfreds med att ha allt och alla på ett behagligt och översiktligt avstånd och att ingen, utom Marcus till viss del, visste mer än ytskrap om mig. För ja, det är där jag är trygg.. där jag är i någon slags kontroll.. där jag stannar som anonym och privat.. en ytligt bekant.. en vän till en vän (även om längtan efter djupare gemenskap och uppskattning för sidor som man inte kan släppa igenom utan att ge bort för mycket, också finns där någonstans, som en tyst, ouppnåelig dröm). Och nu verkar det som allt det jag hittills lyckats bevara (med blod, ja. Med svett, ja. Med tårar, ja) bara rinner mig som sand genom fingrarna. Och jag kan bara inte ha det så. Jag kan inte ha att förflutna misstag, gammalt skit och fortfarande till viss del i tystnad verksamma hemligheter bubblar upp till ytan.. då hade jag kunnat stanna där jag varit, tusen gånger förr, när jag tillslut valde att packa ihop och försvinna vidare.. det finns så jävla mycket jag har gett upp bara för att få gå vidare, skaffa mig ännu ett nytt jävla liv och ännu en ny jävla identitet. Jag tänker inte stanna nu.. jag tänker inte se tillbaka nu..
Och i det här skedet jag nu plötsligt hamnat i skrämmer jag skiten ur och litar inte på mig själv.. jag befinner mig i det här sinnestillståndet som jag, efter alla dessa gånger, VET innebär att vad som helst kan hända om jag bara får ett infall. NOLL impuls-kontroll. Fan.. fan, fan, fan. Jag var ju påväg uppåt. Och nu bara faller jag rakt ner i famnen på det där förbannade jävla förflutna igen. Jag tror inte jag kan ta det.. inte den här gången. För om det hinner ikapp.. tar jag hellre den sista och slutgiltiga utvägen från det.
Alltid, alltid, alltid. Nya platser, nya människor, nya liv. Jag är så jävla trött på att försvinna från plats till plats och inte se tillbaks.. men jag har inte styrkan i mig att stanna kvar och slåss. Eller bara lägga mig platt och låta det blåsa över. Nej, det är inte så jag gör. Jag flyr. Och ja, jag är förbannat jävla less på det.
Men jag tror det återigen börjar bli oundvikligt.
Liten på jorden
Ibland kan jag känna mig så otroligt liten. Ja, jag är en rätt rejäl tjej rent fysiskt sett.. jag är definitivt ingen liten ballerina (I don't say).. men ibland känner jag mig som en liten, liten insekt i skuggan av någons långsamt annalkande skosula. Där.. bland flashbacks, ångestattacker och hallucinationer, utan mina mediciner, trygg ensamhet eller någon/något att "hålla min hand", i gryning- och skymningslandet mellan sömn och vakenhet, under hela världens - genom ett förstoringsglas - vakande, föraktfulla, oförstående och främmande men samtidigt så välbekanta, fruktansvärda öga..De där långa, hemska sekunderna när kvarlevor av CKS fumlar - som ett drunknande barn som sträcker vita, döende fingrar upp mot ytan - efter Belial. Rädslan.. nakenheten.. paniken. Sen, tillslut, klarnar det.. men då har jag redan hunnit vara död.
Fergie - Big Girls Don't Cry
I've become so numb
Det finns en del av mig jag finner så fruktansvärd och omöjlig att hantera.. Inte den delen där jag är hon som gråter. Inte den delen där jag är hon som skriker. Inte den delen där jag skrattar i okontrollbar eufori. Inte den delen där jag är hon som hotar dom som står mig närmast. Inte den delen där jag är hon som slår sönder saker. Inte dom delar där jag är hon som hatar, älskar, hånar, trånar, leker med döden på skoj, hon med en ihärdig längtan att det är över snart. Nej, inte någon av dom..
Men den delen jag lever med till väldigt stor del och som växer och krymper fram och tillbaks.. men som oftare och oftare, varar längre och längre. Samma del som inte känner något alls.. inte kropp, själ eller hjärtats slag, inga känslor, inga tankar.. det är som att hon inte finns och det enda som fyller hennes existens är frånvarande, gapande tomhet. Henne är jag rädd för. Hon som saknar rösterna i sitt huvud, hon som vill bli hånad, utnyttjad, misshandlad.. hon som önskar och ber hallucinationerna att dom aldrig någonsin ska lämna henne.. allt för att vara säker på att hon inte lämnas helt ensam kvar i sin egen o-existens och tomhet. Allt för minsta antydan om att hon inte slutat vara någonsans på vägen. Jag antar också.. att det är den delen som kallas galenskap.
Men den delen jag lever med till väldigt stor del och som växer och krymper fram och tillbaks.. men som oftare och oftare, varar längre och längre. Samma del som inte känner något alls.. inte kropp, själ eller hjärtats slag, inga känslor, inga tankar.. det är som att hon inte finns och det enda som fyller hennes existens är frånvarande, gapande tomhet. Henne är jag rädd för. Hon som saknar rösterna i sitt huvud, hon som vill bli hånad, utnyttjad, misshandlad.. hon som önskar och ber hallucinationerna att dom aldrig någonsin ska lämna henne.. allt för att vara säker på att hon inte lämnas helt ensam kvar i sin egen o-existens och tomhet. Allt för minsta antydan om att hon inte slutat vara någonsans på vägen. Jag antar också.. att det är den delen som kallas galenskap.
Abstinensbesvär
Det här är fan inte kul alltså. Längtar till min nästa psykolog-tid så jag kan få bukt med det här, för jag kan inte ha det på vet här viset. Jag vaknar om nätterna och är helt genomsvettig och har krypningar och domningar i hela kroppen. Plus att jag är så jävla överspänd i axlarna, även när jag sover (förutom att jag som vanligt ständigt går runt och är det när jag är vaken), och har så jävla livliga och jobbiga mardrömmar. Men har inte börjat slakta mig själv igen, åtminstone - för några år sen, knöt jag nävarna så hårt när jag drömde mardrömmar att jag vaknade och blödde i handflatorna på grund av att mina naglar, som också var helt blodiga såklart, trängt igenom huden. Usch! Funderar på att skita i att ta dom jävla pillren alls tills nästa gång, för jag vill kunna sova en hel natt utan att det blir på det här viset. Antingen hoppas jag på att få nya sömnpiller eller också att dom höjer min dos eller något så jag klarar mig genom ett helt dygn på det jag har - igen.
Aja.. litar på att dom vet vad jag ska göra. Men NÅGOT måste göras. Har i alla fall inte alls lika påtaglig ångest längre och det är jätteskönt. Har en del småläskiga vakendrömmar dock, men det säger dom ska gå över med tiden och jag får faktiskt erkänna att dom har börjat avta. Yay! Inga mer händer, flashbacks och annat som vill åt mig! :)
Lugn! Andas!
Okej, jag har världens panik typ.. nytt är alltid lika läskigt och imorgon blir det av. Flyttar härifrån.. lämnar denna stad som varit hemma i 3 års tid. Det blir säkert bra tillslut, men just nu kan jag inte hjälpa att jag håller på att freaka ur en aning.
Finns så mycket att oroa sig för också. Måste hinna sova ut (lägga mig strax), måste plocka ner det sista smågrejerna som jag behöver använda fram till imorgon, måste städa ur chinchillaburen, komma ihåg allt. Kommer allt få plats? Kommer allting flyta på? Komma upp i tid.. säga hej då till fyra utav pojkarna.. och DET är den jobbigaste biten. Usch.. hjärtat brister av tanken på att jag inte ska bo ihop med Jimmy, Inuit och degu-grabbarna från och med imorgon.. fy fan vad jag kommer att sakna dem. Det är för jobbigt att tänka på.. kan inte ens föreställa mig ångesten jag kommer att känna imorgon kväll. Jag älskar er så jävla mycket, alla fyra.. lämnar en stor bit av hjärtat kvar efter mig imorgon. </3
Finns så mycket att oroa sig för också. Måste hinna sova ut (lägga mig strax), måste plocka ner det sista smågrejerna som jag behöver använda fram till imorgon, måste städa ur chinchillaburen, komma ihåg allt. Kommer allt få plats? Kommer allting flyta på? Komma upp i tid.. säga hej då till fyra utav pojkarna.. och DET är den jobbigaste biten. Usch.. hjärtat brister av tanken på att jag inte ska bo ihop med Jimmy, Inuit och degu-grabbarna från och med imorgon.. fy fan vad jag kommer att sakna dem. Det är för jobbigt att tänka på.. kan inte ens föreställa mig ångesten jag kommer att känna imorgon kväll. Jag älskar er så jävla mycket, alla fyra.. lämnar en stor bit av hjärtat kvar efter mig imorgon. </3
Medical issues?
Huvudvärk. Prata i telefon. Jobba. Dricka saft. Det är typ.. allt just nu.
Och nu börjar jag bli trött igen. Har sovit och sovit och sovit varje ledig stund i några dagar nu. Något känns fel liksom.. konstigt. Funderar på att ta det med en läkare. Men någon slags sjukhus skräck har smugit sig på mig de senaste åren. Fick lov att åka in för några veckor sen - akut. Hade slut på min astma medicin och det vart panik (huskyn började fälla som fan några dagar efter det). Träffade tre supertrevliga sköterskor.. men annars var hela besöket väldigt jobbigt. Övervägde varenda sekund att göra en skenmanöver och sen bara rå-kuta mot utgången. Jag tycker framför allt inte om att stå utan kläder inför främmande människor och det blev inte bättre av att doktorn menade att "jag verkade väldigt spänd". Nähä, menar du? Jag har liksom bara haft svårt att andas i några dygn och det var som värst en halvtimme tidigare. Dessutom ska man ju tydligen promt ta av sig kläderna inför 100 människor, liksom. Jag är en sån person som t ex bara går till gyn när det är ytterst nödvändigt. Får jämt för mig att jag säkert kommer ha varenda bokstav i hela alfabetet mellan benen.. men har faktiskt aldrig haft en enda könssjukdom.
Från en sak till en annan har jag ju funderat på en flytt ett tag nu också. Det jobbiga är bara att vissa saker strular. Målet är annars Dalarna och då staden där min storasyster (och snart också min lillebror) bor. Planen är att börja plugga distans i så fall. Hoppas det går igenom.. och det ganska snart. Hatar när allt ska ta för mycket tid när man har dåligt med just det.. tid. Hitta en lägenhet, börja plugga, komma närmare syskon, Bästis och.. andra, såklart.. hade varit skönt känner jag. Har lite svårt för att slå mig ner och trivas ypperligt på ett ställe. Inget känns som "hem" riktigt. Men jag kanske bara behövde vara från Dalarna för ett tag, så jag skulle få lite hemlängtan.. vem vet?
Och nu börjar jag bli trött igen. Har sovit och sovit och sovit varje ledig stund i några dagar nu. Något känns fel liksom.. konstigt. Funderar på att ta det med en läkare. Men någon slags sjukhus skräck har smugit sig på mig de senaste åren. Fick lov att åka in för några veckor sen - akut. Hade slut på min astma medicin och det vart panik (huskyn började fälla som fan några dagar efter det). Träffade tre supertrevliga sköterskor.. men annars var hela besöket väldigt jobbigt. Övervägde varenda sekund att göra en skenmanöver och sen bara rå-kuta mot utgången. Jag tycker framför allt inte om att stå utan kläder inför främmande människor och det blev inte bättre av att doktorn menade att "jag verkade väldigt spänd". Nähä, menar du? Jag har liksom bara haft svårt att andas i några dygn och det var som värst en halvtimme tidigare. Dessutom ska man ju tydligen promt ta av sig kläderna inför 100 människor, liksom. Jag är en sån person som t ex bara går till gyn när det är ytterst nödvändigt. Får jämt för mig att jag säkert kommer ha varenda bokstav i hela alfabetet mellan benen.. men har faktiskt aldrig haft en enda könssjukdom.
Från en sak till en annan har jag ju funderat på en flytt ett tag nu också. Det jobbiga är bara att vissa saker strular. Målet är annars Dalarna och då staden där min storasyster (och snart också min lillebror) bor. Planen är att börja plugga distans i så fall. Hoppas det går igenom.. och det ganska snart. Hatar när allt ska ta för mycket tid när man har dåligt med just det.. tid. Hitta en lägenhet, börja plugga, komma närmare syskon, Bästis och.. andra, såklart.. hade varit skönt känner jag. Har lite svårt för att slå mig ner och trivas ypperligt på ett ställe. Inget känns som "hem" riktigt. Men jag kanske bara behövde vara från Dalarna för ett tag, så jag skulle få lite hemlängtan.. vem vet?
Protect your own heart. No one else will.
2009-04-12
Jag hatar att blotta min egen strupe såhär. Hatar att jag redan börjat visa min sårbarhet. Hatar att jag inte kan sova om nätterna för jag är så jävla livrädd för det som komma skall. Hatar att jag inte kan vara vaken utan att tänka och tänka och tänka. Mår illa.. tror jag dör nu. Beslutsångest. Borde jag bara säga: "Nej"? Jag har haft det på tungan hela tiden.. men jag lyckas inte pressa fram det. Hjärnan säger: "Gör det! Gör det! Få det överstökat!" (överlevnadsinstinkt?) men jag klarar det bara inte.. har jag blivit FÖR ärlig? Ibland kanske jag borde tillåta mig själv att ljuga igen. Bara för en gång.. bara för ett nej? Jag har stöd såklart. Jag blir lugnad och allt.. men det hjälper inte. JAG VET hur det kommer att bli.. oavsett om det blir på grund av min pansarvägg som jag visar här nu eller av någon annan anledning. Snälla, snälla såra mig inte.. han har redan lyckats och jag tror inte ens han vet om det själv.Varför ska det behöva va såhär?
Bild av: Rebecca Parkes (LoveTheVoid)
Case of human-surviving-1-high-altitude-fall-after-another
Hur fan skriver man ett sånt här inlägg. Ja, HUR I HELA HELVETE gör man det egentligen!? Man får väll börja i början och sluta i slutet som vanligt. Jag har mått väldigt bra i några dagar, blandat med tillfällen då jag mått som jag mådde igår kväll och som mår idag. Bara så jävla osäker.. bara så fruktansvärt livrädd. Hur fan vågar man prova på igen, när man känner i varenda centimeter av ens existens att man inte klarar av processen igen. Inte klarar av att bli besviken igen. Bara: Snälla, sluta känn hoppet rusa i dessa förbannade jävla lättlurade vener som är mina! Prova utan att känna..! Var det inte så jag själv sa att jag skulle göra.. var det inte så jag själv ville göra.. prova.. inte vara ett par.. "kan vi inte säga att vi PROVAR bara, ok?".Han är verkligen en underbar person.. no doubt about it. Men när jag faller handlöst för att han borde finnas där och ta emot för att jag TRODDE att det var det han sa att han skulle göra och han istället vänder och går.. och jag slår i marken under och ligger groteskt utsmetad och förkrossad och han inte ens kan begripa det.. när jag inte ens kan få förståelse eller en förklaring..
Hur många fall klarar människokroppen?
Halloween
Fredag (31 Oktober)
Belial drar till Dalarna och åker först hem till föräldrarna. Bästis ska inte sluta jobba än på några timmar. Moster är där. Eller "din prutt-moster" som Jimmy kallar henne efter en incident för 5 år sedan, under första veckan jag kände honom (nej, inte det minsta lustig). Dricker lite likör och jag vågar efter lång tvekan mig på att smaka lite paj (jag har nämligen fått för mig att jag är allergisk för något i paj, då jag alltid får kväljningar och sedan kliar halsen. Den här gången slapp jag både och). Sedan ska jag dra till Bästis. Får en kvarting 80% (som jag sedan ska erfara nog inte var så utblandad som jag trodde), så jag ska slippa gå på systemet. Men när jag kommer dit ska dem som redan är där ändå på systemet, så jag hakar på och bestämmer mig för lite alkoläsk. Blir rådd att även köpa något mer, så köper en kvarting till (Höhö. Vilken jag fortfarande har kvar oöppnad "till nästa gång"). Jag köper en juice och sen drar vi hem till Bästis. Där sitter vi och sminkar oss ett tag. Jag kommer aldrig igång med sminkningen och blir till slut tvångssminkad. Men det vart faktiskt jättebra. Spöke med skotthål i pannan och blodiga ögonvrår. Sen drar jag och Bästis på oss våra lakan och leker Jesus (haha). Vi drar och käkar hamburgare (utom jag, som fortfarande kände mig uppsvälld efter pajen). Efter det bättrar vi på sminket och sen drar vi till festen. Vi som är där i början (5-6 pers?) drar igång med massa drinking games. Jag har en mugg att blanda i och ser inte ett skit hur starkt jag blandar. Jag minns att Psycho och Sashas syster ringer och undrar om dom får komma. Jag tvärvägrar att ha Psycho där, detta framför jag till Bästis, som framför det till Sasha, som framför det till sin syster. Jag minns att det ramlar in folk. Jag minns att en tjej var utklädd till clown och att jag freakade totalt. Jag minns att jag och Bästis var på toa och höll på att dö av skratt. Jag minns en katt med konstiga öron utanför. Jag minns att Bästis kastade något på Psychos fönster och skrek "MAAAGEEEN!" (vårat, tydligen, nya smeknamn på honom). Jag minns att Bästis kissade i en rabatt för att jag inte skulle behöva skämmas över den gången jag kissade mitt på byn, en liten bit därifrån, för 2 år sedan. Och jag minns att jag plötsligt sitter på Bästis soffa, är helt hysterisk och inte får luft samtidigt som jag tror att mitt hjärta ska stanna. Jag minns att en ambulans kommer. Jag minns att dem tar puls och grejer och jag minns hur jävla svårt det är att minnas någonting om mig själv eller kvällen. Jag minns att jag sitter bak med en ambulanspersonal som verkar fått sin beskärda del fyllon för en livstid (och verkar rätt trött på det) och jag minns sen bara att ligga och spy hemma på vår soffa, att dem tvättar av mitt smink med en kall och skön trasa och att jag hör något om Idol och att hänga löst och något om Lars framträdande. Minns att mamma hjälper mig av med kläderna inne i bäddsoffan, inne hos brorsan. Snip snap snut.. där var kvällen slut.
Fredag (1 November)
Belial vaknar. Försöker lokalisera mig. Aha.. där är ju lillebror min. Låg han där igår också? Nää? Joo? Den första tanken från gårdagen som når mitt medvetande är det där sista om Idol. Ett moment av panik: "HÄNGDE LARS LÖST"!!? Går och hämtar mig ett gott glas vatten och måste sedan lägga mig igen. Är yr, men har ingen huvudvärk (återigen: Jag blir fan aldrig bakfull). Somnar om och vaknar senare igen. Får i mig ett litet ägg till frukost.. men mår efter det inte så bra igen. Ligger en stund till. Får sen besök på rummet av en morbror och en kusin (som jag inte har sett på flera år, någon utav dem). Inte det roligaste när man fortfarande ser ut som något ett djur släpat in efter gårdagen (och när man har ränder av fake-blod kvar i fejset). Men får faktiskt mest bara uppmuntran. Kusinen förstår. Känns bättre. Även om jag verkligen inte vill ha sympati.. sånt tycker jag speciellt inte om då jag inte förtjänar't. Får efter det höra det mesta om dagen innan. Inget att skämmas för utanför hemmets väggar åtmonstone. Skönt det i alla fall. Det självklara är att jag måste fått en panikångest attack. Den var inte alls som någon annan sådan jag fått tidigare, men så hade jag ju även druckit. Mamma refererar till när hon vart drogad och det mesta hon säger om det stämmer också. Men jag kan inte tänka mig en enda person som jag kommer ihåg var där som skulle gjort det, så det går fetbort. Det enda som talar för det är väll hur jag betedde mig och hur jag mått efteråt (fortfarande mår). Aja.. Psycho hör av sig på BDB och jag lägger till honom som hastigast på MSN. Han är där skitsur för att han inte fick komma på festen dagen innan och jag säger åt honom att skylla sig själv och att jag inte alls tycker att jag var taskig som satte den gränsen. Sedan blockar jag honom igen, eftersom han ändå i slutänden inte hade något vettigt att säga. Bästis och Allan (en tjej som även var med dagen innan) dyker upp med snacks och läsk för att muntra upp mig efter föregående dag. Dem berättar mer om kvällen och jag förstår att jag faktiskt inte missat något alls (som Bästis uttrycker det). Jag bestämmer mig för att följa med dem ner på byn istället. Sedan sitter vi hos Bästis i några timmar och snackar. Vi bestämmer oss för att äta tacos. SÅ GOTT! Jag, tre kompisar från forna tider och min äppeljuice (som alla andra tycker är skitäckligt). Jättemysigt. Sen hittar vi på lite annat. Som avslut drar vi till kyrkogården. Det är massa ljus och fint. Hälsar inte på pappa. Liite osäker på varför, men känner mig jämt bara som en sån jädrans hycklare när jag är vid hans grav. Sen är det dags att dra hem. Snackar med Jimmy i telefon hela vägen, kommer precis innan lillebror drar för persiennerna och så slocknar jag direkt.
Söndag (2 November)
Belial kan inte låta bli att känna att detta var ganska bortkastat. Främst då inhandlandet av ytterligare sprit till min nästan orörda samling (hela översta hyllan i kylskåpet är full av liggande flaskor som jag nu börjat få lov att stapla på varandra. Och varken jag eller roomien dricker särskilt ofta) och en kväll som jag inte kan minnas något utav. Äter en mysig frukost med familjen och spenderar sedan dagen framför TVn. Jag och styvpappan kollar på någon film om en störd psykolog, men kan inte minnas vad den hette och sen ser jag och mamma på Vem vet mest? tills jag ska åka. Vi drar och käkar en pizza först och sen hamnar jag på tåget. Börjar må lite dåligt: känns som jag får för dåligt med luft. Det är jättekvavt och varmt i hela vagnen. Vill nästan hoppa av, men kämpar emot den impulsen. Blir hämtad på vägen av Jimmys mamma och när jag kommer in somnar jag nästan direkt. Det är sällan som att ligga i min egen säng känts så underbart.
Slit och Släng
Söndag (6 Juli)
Belial vaknar av att Lilla Grannen knackas (hårt) i ryggen. Jag slår panikslaget upp ögonen och sätter mig rakt upp. Han säger att mina kompisar knackat på fönstret. Jag blir irriterad och muttrar som fan, samtidigt som jag tar på mig kläder. NÅDE DEN som har mage att väcka mademoiselle. Jag går ut och där ute är mycket riktigt Bästis. Hon säger att hon vaknat av hur Sasha och Finnen höll på. Jag ser förskräckt hur bilen gungar åt alla håll och kanter. Jösses! Vi sätter oss utanför. Bästis börjar plocka ner tältet. Jag och Lilla Grannen pratar om musik och jag blir helt lycklig över när han gissar rätt på vad för musik jag gillar. ÄNTLIGEN någon som pays någon typ av attention. Han imponerar även med att ha och känna till en hel del musik som jag gillar, själv. Men så är "exet" snart uppe på benen igen. Bara någon timme innan det är dags att dra. Jag vill få prata ut om några grejer med honom.. vilket nu såklart är något bortom rimliga gränser för vad jag kan göra och just då tycker jag faktiskt att hon är överflödig. Väldigt överflödig! Jimmy ringer mig och jag förklarar hur dem ska åka för att hämta mig. Ett tag vill Lilla Grannen ge en vägbeskrivning och Bästis nästan ger honom telefonen, men jag förhindrar't. Skulle, av någon sjuk anledning, bara kännas fel. Det gör inte min morgon bättre att Lilla Grannen bestämmer sig för att han istället hellre går och lägger sig igen (innan vi drar). Känns som mycket grejer vart osagt och tror han missuppfattade en jävla massa grejer. Och detta stör mig som fan, fortfarande. Kontroll freaket inom som mig talar, antar jag.
Vi börjar gå därifrån. Då får jag syn på dem.. jättesniglarna!!! Ett skrik tränger upp genom min strupe. Sann skräck.. kunde inte sluta. Seriöst! Förvånar mig inte om folk trodde att jag antingen hittat ett lik eller var på väg att ofrivilligt bli ett själv, som jag skrek. Det var samtidigt jävligt skönt, på ett fucked up sätt. Att få skrika och skrika och skrika. Sedan fortsätter vi till Statoil och sätter oss utanför och väntar på respektive skjutsar. Blir själv senare hämtad än överenskommet. Nå, får då tid att tänka i min ensamhet. Har ångest, vill duscha. Innan dem går försvinner Sasha och Finnen in bakom baja-maja. Får senare veta att detta skedde p g a att Finnen tyckte jag var läskig. Tror jag vart kallad allt denna helgen, så vart väll inte direkt chockad. Förstod dock inte varför, riktigt. Tror det var något med hur jag tittade ("Att jag tittade för mycket". Jag undrade då om jag ens tittat på honom och vart förvånad. Men då sa Bästis att det var mer i allmänhet hur jag tittade). Jag fattar fortfarande inte vad som menas. Fick när vi pratade om detta i veckan höra att flickorna, å andra sidan, menar att mina ögon är så jävla oskuldsfulla och att Finnen nog inte menade (som jag valde att skämta om det) att jag hade en "hem-och-plocka-fram-fågelfötterna-altaret-korsen-nålarna-och-voodoo-dockorna typ av läskighet". Typiskt min otur. Jag är läskig - utan att samtidigt lyckas vara sådär mystiskt spännande.
Kommer hem, äter mat och sover bort resten av dagen.
Vi börjar gå därifrån. Då får jag syn på dem.. jättesniglarna!!! Ett skrik tränger upp genom min strupe. Sann skräck.. kunde inte sluta. Seriöst! Förvånar mig inte om folk trodde att jag antingen hittat ett lik eller var på väg att ofrivilligt bli ett själv, som jag skrek. Det var samtidigt jävligt skönt, på ett fucked up sätt. Att få skrika och skrika och skrika. Sedan fortsätter vi till Statoil och sätter oss utanför och väntar på respektive skjutsar. Blir själv senare hämtad än överenskommet. Nå, får då tid att tänka i min ensamhet. Har ångest, vill duscha. Innan dem går försvinner Sasha och Finnen in bakom baja-maja. Får senare veta att detta skedde p g a att Finnen tyckte jag var läskig. Tror jag vart kallad allt denna helgen, så vart väll inte direkt chockad. Förstod dock inte varför, riktigt. Tror det var något med hur jag tittade ("Att jag tittade för mycket". Jag undrade då om jag ens tittat på honom och vart förvånad. Men då sa Bästis att det var mer i allmänhet hur jag tittade). Jag fattar fortfarande inte vad som menas. Fick när vi pratade om detta i veckan höra att flickorna, å andra sidan, menar att mina ögon är så jävla oskuldsfulla och att Finnen nog inte menade (som jag valde att skämta om det) att jag hade en "hem-och-plocka-fram-fågelfötterna-altaret-korsen-nålarna-och-voodoo-dockorna typ av läskighet". Typiskt min otur. Jag är läskig - utan att samtidigt lyckas vara sådär mystiskt spännande.
Kommer hem, äter mat och sover bort resten av dagen.
.. and is never shaken.
Lördag (21 Juni)
Belial vill egentligen bara ligga kvar hela dagen. Men kan inte.. trots att jag kanske högst sovit i två - tre timmar. Försöker gå igenom gårdagen i huvudet ett par gånger. Oh heck! Snubben drog.. jag stod kvar som ett fån en stund. Osäker på om det var för att min förmåga att gå ännu inte återgått (lol.. erm) till sitt vanliga, stabila jag eller för att jag inte visste vad fan jag kunde göra åt saken (känslan av att återigen vara helt utlämnad till den välbekanta maktlösheten). Minns att jag för ett par timmar sen satt rakt upp i sängen en bra stund innan jag kom på att jag borde lägga mig ner. Kan ha varit 10 minuter.. kan ha varit 1 timme.. och allt där emellan. Minnet börjar komma tillbaks mer och mer, ju längre dagen går. Jag bestämmer mig för att Lejonet säkert redan har åkt när jag vaknar. Och även om det inte är så, kommer det inte tjäna något till att snacka mer med människan. Vad fan skulle jag säga? Han ångrar förmodligen alla dumheter dubbelt så mycket som jag (det vill inte säga lite). Tar mp3n och går ner för att lägga mig i solen en stund istället. Halva dagen ligger jag därnere och försöker att hålla mig neutral. Känner mig stundtals tom, stundtals panikslagen och stundtals lite.. ledsen. Men ångesten kommer först på kvällen. Ringer Jimmy och ylar i telefonen. Han påminner mig om att jag har tabletter. Jag tar en och paniken lägger sig långsamt, långsamt. Går över till grannarna och äter en stund senare. Börjar då domna bort i kroppen. Inget känns särskilt viktigt längre. SKÖNT så in i helvete. Går och lägger mig efteråt. Sminkar av mig för första gången på ett par dagar. Får ge med mig nu.. tabletter är nice stuff. Man glömmer att man hört, sagt, sett och känt för mycket. Och man kan tänka sig att fortsätta lite till.
Söndag (22 Juni)
Belial sover länge. Vaknar utvilad och nöjd. Mamma säger att vädret är fint, så tar på mig bikini (ja jävlar), går ner till vattnet, blöter ner mig en gång och ligger sedan och solar hela morgonen. Börjar läsa på boken jag lånat av mamma (den var jäkligt bra. Läste ut den på måndagen. ÖNSKAR att den hade en fortsättning, dock. Gökungen av Bernard Taylor. Mamma har tjatat om den i flera år och nu har hon äntligen fått tag på den själv). Till slut är det dags att dra. Vi åker hem och sen skjutsar dem mig och lillasyster (som ska till Uppsala) till bussen. Får panik när jag ska på bussen och det är helt smockfullt. Tror jag ser Panda när jag kliver på.. men kan ha fel. Ska fråga honom när tillfälle ges. Jag och lillasyster sitter inte så länge tillsammans på tåget. Är ju fullbokat, så hon måste flytta till den obokade vagnen efter ett tag. Kommer slutligen hem. Hämtas på vägen av Jimmy och hans mamma. Somnar nästan direkt efter att jag kommit hem.
Det har aldrig hänt!
Fredag (2 Maj)
Belial vaknar och är från sekund 1 ganska trött på denne Romeo, som verkar tjurig över det lilla intaget av alkohol dagen innan. Förstår ganska snabbt att den här killen inte kommer att vara särskilt pratglad den här morgonen heller. Gillar det inte, av den simpla anledningen att det påminner mig om "fjortis tiderna". Dessutom tycker jag det är så jävla tråkigt att enbart sitta och lyssna på problem som har med bilar och ex att göra. Jag drar över till oss och käkar frukost. Vädret är dåligt.. riktigt dåligt. Romeo, visar det sig, har dragit iväg på marknad. Jag drar in i den stuga där det var tänkt att jag skulle spendera helgen med Lillasyster (som nu dragit sin kos med bussen). Jag läser min bok och så ringer plötsligt Bästis. Hon och Sasha vill att jag kommer till dem och hittar på något. Jag gör klart att jag iaf inte tänker dricka en droppe och att jag inte tänker gå på någon jävla marknad och verka vara mer stalker av denna Romeo, än det förmodligen redan måste verka som. Jag drar in och spelar kort en stund med familjen (jag vinner båda omgångarna). Sen ringer dem och vill att jag går ut till vägen. Tar med mig Cujo (känner mig denna vecka som världens sämsta hundägare kan tilläggas.. det tycker nog även Cujo som dissade mig hårt tidigare på morgonen. Jag har nämligen ALDRIG tidigare sovit utan honom. Inte en enda dag sen jag hämtade honom, då han var ungefär 2 månader). Påväg uppför backen till vägen ropar Romeo (som tydligen är tillbaks) efter mig och jag snäser av honom ganska hårt. Hoppar in i bilen, där vissa druckit och andra inte.
Vi hamnar i Sashas lägenhet. Träffar någon utav deras vänner.. en väldigt trevlig sådan, med ett helt sjukt karismatiskt leende (ännu en 89:a som jag trodde var MYCKET äldre. Alla tror tydligen dock att jag är yngre också, så). Sen får vi då tag i den där jädrans Pandan på telefonen och det blir någon slags förvirring där. Tror han tror att Bästis pratar när det är jag och tvärt om. Eller inte tvärt om, kanske? Aja.. så jag blir rätt fundersam över ett par grejer. Sen vill dem gå iväg och köpa godis till filmen. Så, när vi är ute på hembyn och går, kommer paniken plötsligt krypande (exakta anledningen till varför jag undviker att hälsa på i hembyn och särskilt att vara ute och röra mig på just byn. Vi gick förbi han gamla lägenhet och så var det kört). Försöker att inte visa något (men till slut måste jag ta ångestdämpande). Av någon anledning blir jag ännu värre och även ganska bitsk. Har kommit på att det förmodligen berodde på att jag trots allt druckit en skvätt (Aja-baja blanda den allra minsta gnutta alkohol och antidepressiva). Mamma ringer och undrar om jag ska hämtas och säger att Romeo ställer upp och fixar skjuts, om det är så. Jag känner att jag redan förpestat allas tid med min närvaro som det är, så tar erbjudandet. Dem kommer och hämtar upp mig, men i bilen blir det värre. Romeo är full som en kastrull och SÅ JÄVLA UPPKÄFTIG! Och han kallar mig typ ALLT utom det jag heter och han som skjutsar kör på korsförhör-metoden. När jag kommer fram får jag bryt och morrar som en ilsken jämthund. Stormar upp till Lillebror och lämnar Cujo där. Sen, eftersom Mamma och Styvpappan slagit sig till ro och jag inte tänker väcka dem en gång till, som den fulla Romeo nyss gjorde för ingenting, hamnar jag i Romeos stuga igen. Jag försöker sova, men han är hyper och mitt dåliga humör för honom till massa antaganden. ALLT som INTE stämmer. Utom just att jag var extra "depressiv" (t o m för att vara jag) som han sa. Snälla, varför kan man inte bara få bli lämnad ifred? Romeo tror att det hänt mig något och vad jag än säger kan han inte förstå annat. Det slutar med att JAG tröstar HONOM. Jesus! Senare hyperventilerar jag mig till sömns, genom en dimma av hallucinationer (som under onsdagen). Herregud! Det har aldrig hänt! Det har aldrig hänt! Det har aldrig hänt! Så varför ser jag dessa bilder? Varför händer det här?
If you were me and I were you?
Ja, jag vet att det är svårt och det kan inte förväntas av någon gång att den ALDRIG någonsin ska trampa snett i sammanhanget. Det här med att alltid handla mot andra som man själv vill bli behandlad.. hela tiden.. i alla situationer. Jag har själv en ängels tålamod, när det gäller hur andra uppträder mot mig. Utåt. Är väldigt lättsårad, men försöker alltid dölja det. Har alltid låtit kompisars ord och handlingar hållas. Inte sagt emot eller satt ner foten. Gett dem sårade blickar på sin höjd. Och ja, utan att tänka på det har jag sjävklart förmodligen själv många gånger behandlat andra på ett sätt som jag inte skulle uppskatta att bli behandlad på själv. Men ibland undrar man om vissa över huvud taget ens besitter förmågan att tänka utanför sin egen bubbla? När dålig taktkänsla inte längre kan skyllas över på lite klumpighet, men helt enkelt är ren ignorant själviskhet.
Tänk dig något som hände dig för 5 år sedan och som du lagt bakom dig och flera gånger gjort klart för dina nära, så tydligt du kunnat utan att riva upp såren på sig själv, att du inte vill beblanda dig mer med, och du har flertalet gånger uttryckt din vilja att folk ska hålla sig utanför. När det hände, tog du extremt mycket hänsyn till att vissa inte förstod och andra till och med, trots löften, bröt sina ord om att inte prata bredvid munnen om det (vilket bl a ledde till - ännu fler - rykten och antaganden om dig) och du tillät t o m på något sätt att ett par personer hotade att ta saken i egna händer, eftersom du intalade dig själv att det bara var ord, även om du djupt inne i dig fasade för att ord en dag kanske skulle bli handling. Ett par år senare, av vad du förstått, händer något snarlikt (förmodligen något helt annorlunda, men det går fortfarande under gemensamt samlingsnamn) någon annan och det blir länge helt lugnt från den personens sida angående det som hände dig. Personen reagerar likt du själv gjorde. Vill lämna det bakom sig, inte prata om det och absolut inte att någon annan ska konfrontera det åt den. Du accepterar och tänker att du vet hur det känns. Men så en dag får du höra att personen verkar gjort slag i sina hot att rota i ditt förflutna och gjort något drasktiskt och obetänksamt på första givna tillfälle.
HUR tänker man egentligen då? Att andras känslor och viljor inte spelar lika stor roll som dom egna? Tror man inte att andra kan bli lika sårade som man själv kan? FÖRSTÅR MAN INTE vad andra säger? Och vad andra önskar? Eller spelar det helt enkelt inte någon roll? Vad får man ut av att förstöra? Vad får man ut av att gräva upp något som någon annan så jävla länge försökt att komma vidare ifrån och förtränga?
Kan ni, snälla, sluta våldta mig!
Jag är inte särsklit glad idag. Vaknade med massa jobbiga tankar och när jag inte kan göra något åt saker blir jag så jävla panikslagen. Har appropå det för första gången på ÅR ett stökigt rum. Vad kan jag säga.. jag gillar att ha kontroll. På allt! Var sak har sin plats i min värld och där ska dem stå. Ta gärna ner den där saken från hyllan.. men ställ tillbaks den lika igen. Så visst, lite utav ett pedantiskt kontrollfreak är jag definitivt.Aja.. detta har inte med den typen av tvångstankar att göra. Utan de om foton! Jag undviker för mitt liv att hamna på kort. Ofta undrar jag om det inte är en stor del utav anledningen till att jag håller mig så jävla mycket för mig själv och periodvis undviker allt umgänge.
Jag VÄGRAR låta folk använda bilder på mig hur som helst. Och för det mesta får jag dem, efter evigt tjat om att ta bort alla bilder, att åtminstone lova att inte visa dem för någon. Saken är den.. jag litar inte en sekund på att dem håller sitt ord. Vafan skulle dem då välja att ha kvar dom för, liksom? Och ja, detta gör att jag känner mig våldtagen! Att mina nära och kära våldtar min jävla vilja!
Tänk dig att du har en stor och varig böld utanför dina trånga gångar och att någon drog upp din kjol och tog en bild.. eller att du hade en missbildad patte som gång på gång fotades. Senare slängdes dessa bilder upp på en sida och där stod klart och tydligt ditt namn. Kränkande, eller hur? PRECIS SÅ känns det för mig varenda jävla gång någon lägger ut en bild på mig. JAG HATAR DET! Och jag hatar att behöva säga nej.. att få höra hur löjlig jag är och märka hur dem jag så gärna vill lita på ignorerar mig, höjer sina ögonbryn eller ger varandra blickar som säger allt jag behöver veta..
Tänk dig att du har en stor och varig böld utanför dina trånga gångar och att någon drog upp din kjol och tog en bild.. eller att du hade en missbildad patte som gång på gång fotades. Senare slängdes dessa bilder upp på en sida och där stod klart och tydligt ditt namn. Kränkande, eller hur? PRECIS SÅ känns det för mig varenda jävla gång någon lägger ut en bild på mig. JAG HATAR DET! Och jag hatar att behöva säga nej.. att få höra hur löjlig jag är och märka hur dem jag så gärna vill lita på ignorerar mig, höjer sina ögonbryn eller ger varandra blickar som säger allt jag behöver veta..
Jag vill få ha mina gränser, jag vill kunna känna tillit, jag vill bli respekterad och jag vill att ni, som säger att ni älskar mig, ska kunna ta ett jävla NEJ!
Don't know how to live with myself..
Har fått massor med ännu outnyttjat skrivmaterial på senaste tiden. Har saker att klaga om, roliga saker, jobbiga saker och kanske även lite hemligheter. Problemet är bara att jag är sjukt up-fuckad i huvudet. Så, tycker det är lika bra att börja där, så har jag det av mig sen och kanske kan gå vidare till det som är mer intressant läsning.
Igår kväll var jag själv här hemma och fick den värsta ångesten på jävligt länge.. kanske en av dom värsta jag haft. Det upphörde lite efter en stund och jag rusade iväg på jakt efter tabletterna som Jimmy gömde i söndags (då jag kom hem och mådde dåligt som fan. Han trodde först att jag bara var ute efter drama och uppmärksamhet, vilket - kanske - gjorde situationen ännu värre. När han fatta att jag seriöst hade ett jävla breakdown vart det först den kanske mest oglamorösa fighten om en tablettburk någonsin och efter det fick jag lugnas ner om och om igen i timmar). Jag fick (igår) lov att ge upp jakten om tabletterna, eftersom jag inte kunde röra mig normalt och knappt såg något. Gick och la mig på sängen. Låg där - vet inte hur länge - utan att få luft och skakade i hela kroppen. Bröst och huvud värkte bara jag öppnade ögonen eller rörde mig. Började rinna saliv ur munnen helt hejdlöst och det kändes som att någon hade ett jävla stryptag runt min hals. Sen minns jag bara att Jimmy stod över mig och efter en stund var allt ok igen.
Igår kväll var jag själv här hemma och fick den värsta ångesten på jävligt länge.. kanske en av dom värsta jag haft. Det upphörde lite efter en stund och jag rusade iväg på jakt efter tabletterna som Jimmy gömde i söndags (då jag kom hem och mådde dåligt som fan. Han trodde först att jag bara var ute efter drama och uppmärksamhet, vilket - kanske - gjorde situationen ännu värre. När han fatta att jag seriöst hade ett jävla breakdown vart det först den kanske mest oglamorösa fighten om en tablettburk någonsin och efter det fick jag lugnas ner om och om igen i timmar). Jag fick (igår) lov att ge upp jakten om tabletterna, eftersom jag inte kunde röra mig normalt och knappt såg något. Gick och la mig på sängen. Låg där - vet inte hur länge - utan att få luft och skakade i hela kroppen. Bröst och huvud värkte bara jag öppnade ögonen eller rörde mig. Började rinna saliv ur munnen helt hejdlöst och det kändes som att någon hade ett jävla stryptag runt min hals. Sen minns jag bara att Jimmy stod över mig och efter en stund var allt ok igen.
Anledning är väl bland annat känslan att jag sa för mycket i helgen.. fast jag inte sa typ någonting. Vissa märkte dock på mig att det är något som är jävligt fel och fast jag blånekade, har jag ångest som fan över att dem ens kunde se igenom mitt falska jävla leende. Fast alla var jävligt fulla, så kanske att dem inte kommer ihåg det. Förhoppningsvis..