What's wrong with this picture?
Har kollat igenom en del gamla dagböcker och anteckningar och hittade en väldigt - VÄLDIGT - personlig text som jag skrev inte långt efter att något väldigt, väldigt tragiskt hänt en väldigt, väldigt ung och naiv flicka på 15 år. Vet inte om jag kommer vilja ha den uppe särskilt länge. Kommer troligtvis att ändra mig och ta bort den. Men i glödens hetta träffade den mig väldigt hårt med ett knytnävslag rakt i bröstet. Något jag förträngt. Något jag gått vidare ifrån. Något som aldrig hände. Men om den texten kan hjälpa någon enda person som har varit med om samma sak, känt samma sak.. och kan finna tröst i att det finns någon annan.. då har jag gjort något bra genom att publicera detta inlägg idag.
Bild: Jag (2003)
2003-2004
Har du någonsin vaknat upp mitt i natten med någon,
någon som du inte kände så bra som du trodde att du gjorde?
Visste du inte riktigt om du drömde när du insåg att personen höll på att göra saker,
saker som du hade berättat att du inte var redo att göra?
Och gjorde han dom sakerna även fast du, väldigt försiktigt först, talade om för honom
att det var en dålig ide, att du inte ville bli gravid och att risken fanns att du skulle bli det?
Har du någonsin genom skrik talat om för den personen att du inte ville att det skulle hända
eller gjorde du illa honom för att han gjorde illa dej, utan att han ens lyssnade på dina skrik
eller reagerade på dina slag och dina naglar som grävde sej in i hans hud?
Fick sakerna han gjorde dej att känna att du hellre skulle dö
än att någonsin behöva genomgå den smärtan och förudmjukelsen igen?
Och gjorde han saker mot dej som du inte skulle våga berätta för någon.
Inte ens för några av dina vänner som du trodde att du kunde lita på,
men som inte förstod ett enda ord av det du faktiskt berättade för dom?
Har du någonsin vaknat på morgonen och kikat dej över axeln
för att se att han låg bredvid dej och log som att inget hade hänt?
Kysste han dej och frågade om du ville ta en dusch men honom
och låtsades han att ni var dom två lyckligaste människorna i världen?
Och sa du ”nej” och gick han in i duschen ensam,
muttrandes saker som du låtsades, och fortfarande låtsas, att du inte kunde höra.
Lämnade han dej där, utan någonting som kunde berätta för dej om du bara drömt allting.
Inget.. utom smärtan du kände bara av att röra dej?
Samma smärta som du, helt säkert, kände i ditt krossade hjärta
och som aldrig skulle släppa taget om dej,
så som han gjorde bara en timme senare
då han fick dej att ångra att du någonsin sagt ”nej”.
Har du någonsin, långt senare, vaknat upp med någon som du helt säkert verkligen älskade
och känt honom krama dej hårt och berätta för dej att du bara haft en mardröm igen.
Fick han dej att lätta på ditt hjärta och lät han dej gråta ut i hans armar?
Och började han, bara en sekund senare, att kyssa dej hårdare
och fick dej att inse att han inte lyssnat på ett ord du just sagt.
Grät du fortfarande mot hans axel när den välkända smärtan var tillbaka ännu en gång
och duschade du senare på morgonen med honom, viskandes i hans öra
”Snälla, lämna mej aldrig.” fast besluten att aldrig mer säga ”nej”.
Placebo - This Picture
>THIS< is not pain. >THAT< is pain..
Bild: Jag (2005)
Men anyways.. jag har inte varit ensam på länge.. det var 3 år sen jag var helt ensam i en bostad senast och kan inte heller sova i ett eget rum, vilket har hänt vid något tillfälle, men då har jag alltid haft dörren öppen och någon annan i rummet bredvid. Vid det senaste tillfället jag var ENSAM satt jag i en lägenhet i Dalarna under en veckas tid. Jag låg under en filt och bara väntade ut tiden. Läste de första 2 dagarna Harry Potter och Halvblodsprinsen och lyckades vid ett tillfälle få i mig en halv skål soppa. Tillslut åkte skolans kurator och skolsköterskan hem till mig. Jag minns bara ringklockan på dörren.. den måste ha ringt flera gånger, för jag var säker på att jag hört den tränga igenom min dvala.. eller var det telefonen? Jag upptäckte senare att telefonen ringt flera gånger. Jag öppnade ögonen, tog mig upp på benen, hörde någon prata där ute och öppnade ytterdörren, rufsig och knappt påklädd - jag hade en mörkrosa morgonrock. De ville veta hur allt var med mig. De var uppskärrade, hade varit övertygade att jag tagit självmord och hade varit nära att ringa polis för att få dörren uppbruten. Det hade gått två dygn sen soppan - jag trodde att det fortfarande var onsdag, att jag sovit i någon timme bara. Men det var fredag. Det var januari. Det var dagen innan min 18e födelsedag. Det var solig morgon. Och det var fem dagar sedan han sa att han aldrig någonsin ville se mig igen..
Oh - thinkin' about all our younger years
Bild: Bästis (2000)
Långt senare, ett par år eller så, pratade några vänner med honom över telefon (då jag självklart satt bredvid, vilket han såklart inte kände till). Dom undrade vad han tyckte om mig egentligen. Fick då veta att jag var alldeles för opålitlig att ha som flickvän. Hade han inte sett mig behandla mina tidigare pojkvänner som skit hade det varit en helt annan historia.. men inte som det var då. Tror jag först då verkligen gav upp min förälskelse i honom - efter att ha varit förälskad i honom genom hela mellanstadiet. Haha.. mellanstadiet, liksom! Jag och Bästis sov även över hos honom en gång något år innan tältningen. Vi upptäckte till vår förskräckelse att han sov naken och detta har vi än idag inte kunnat släppa chocken från helt. Jag såg aldrig hans SNABEL den gången.. det kom lååångt (ja ännu längre fram än vid tidpunkten då han dissade mig i telefon) senare. Men vi ansåg att han, då kanske 10 år, helt klart var en sinnessjuk våldtäcktsman i princip. Mer perverst om den natten var att vi tre såg Det nya Landet, vilket jag och Bästis såklart, som att vi under tvång tvingats titta, skyllde helt och hållet på den stackars pojken. Under tältningen såg vi sedan Grottbjörnens Folk och kunde konstatera att vi alltid haft rätt i våra misstankar ang honom: Han VAR en snuskhummer! Och inte nog med det drogs han till porrfilmer.. helt enkelt fruktansvärt! Dagen efter tältningen, då båda pojkarna (eller som vi förmodligen strängt rättat mig, dåförtiden: "killarna") hade dragit hem till sitt igen, hoppade jag och min allra bästa vän hinder (i form av låga staket) på gräsmattan utanför.. och vuxenlivet var fortfarande något slags avlägset skämt.
En oväntad Flashback
34 kvar nu. +1 iof, men det är ju bara för att en har 2 bloggar. Aja, nu är det duscha dags. Känner mig jävligt kreativ, men vet inte vad jag ska hitta på. Känns som jag har 1000 saker som jag vill ta tag i och vissa känns jätte lockande, men det är alltid dem som är lägst prioriterade.. varför är det så? Tänk om jag dör imorgon, liksom? Vart fan tog all den här tiden vägen då? Weird. Fick precis värsta flashbacken från ingenstans. Tur, för jag hade ingen jävla aning vad jag annars egentligen skulle skriva om: Varm morgon sol värmer huden och jag är påväg, med en pärm i armarna (vet att mina bildarbeten ligger däri), till Jimmy för att rita lite eller.. bara se vad dagen för med sig. Måste vara 16år. Håret är ljust (solblekt), mellanlångt och jag har på mig jeans, ett linne och en svart jacka knuten runt höfterna. Känner mig lite osäker. Kanske ska ta på mig jackan? Hör ljudet av bilar och mopeder. Jag genar över rondellen.
You, little Heartbroken Thirteen year old Me
Bilden nedan knäpptes en dag i slutet av sexan, när jag stannade hemma pga sjukdom. Detta, som säkert kommer märkas, var den sista termin då jag ansåg mig själv behöva en anledning att skita i mina lektioner. Bilden knäpptes alltså några månader innan utdraget av text (med ett rätt omständligt sommarlov emellan).
Bild: Mamma (2001)
2001-11-24
