Har nu fått nog av El Senior Cujos destruktiva inställning till sina leksaker. Han ÄLSKAR sin pip och sina två bandybollar.. men nu är dem undanstoppade, då han domderar och är helt okontaktbar när han har dem. Han morrar inte (den dag kommer inte när Cujo morrar åt mig, det kan jag säga) och man får ta dem om man vill.. men om man har dem sitter han och skakar i hela kroppen tills man kastar dem.. det finns liksom inget annat i hela världen. Och DET gillas ICKE, då han annars är jätte lyhörd och duktig. Så nu ligger dem in min garderob. Ingen ville ju liksom (som vanligt när jag har några) följa mina instruktioner: att inte leka med leksakerna tillsammans med honom på länge, så att han kanske kunde börja sluta förvänta sig att man KOMMER att kasta dem bara för att han VILL att man ska göra det. Ja ja, jag är en elak matte.. men allt jag gör honom, gör jag av en anledning och jag sätter alltid hans intresse framför mitt eget. Vi har redan en EXTREMT dominant hanhund som vi helt enkelt inte klarar av att få bukt på.. och jag planerar inte att försätta mig i samma sits med en till.

Snart lär väll någon ta ifrån oss alla våra djurstackare, som vi håller på.


Man ser ju hur han lider, liksom: "Inte nu igen"! Och fråga mig inte vad fan det var för jävla musik som Jimmy satt och lyssnade på, egentligen. XD

Min hund tycker att läsk, till skillnad från toarullar och pipleksaker, är snuskigt.


Bara för att klara ut det: Jag ger honom i regel inte läsk heller. Hällde Cola Light i korken för att demonstrera. Trodde aldrig att han skulle dricka. Han tycker inte om kolsyran som sticks i nosen och brukar få tokryck när man håller fram de. På tal om det: tror jag måste sluta dricka skiten själv. Jag har märkt en skillnad på min syn sen jag började och jag skyller det på produkten, då jag reagerade på flera konstiga sätt av drycken i början.

Inuit "husky-talks". Jimmy (på skoj):      "Tyst du! Annars skär vi av dig tasken!" Inuit låter igen - lite mer osäkert. Belial (som hörde fel) entrar rummet.      "Haha! Nu blir du kassler!" Inuit skäller ut sin körda "morsa".

Uscha! Lägenheten måste städas. Verkligen. Blir så arg på mig själv! För att jag låter det bli så jävla odrägligt. Jag har alltid varit *bling* *bling* *bling* med mina rum. Men har verkligen börjat strunta i hur det ser ut runtomkring mig, sen jag flyttade från Dalarna. Det får liksom stå och förfalla allting. Skyller på hundarna.. yes, I do. Det är såklart inte deras FEL. Men dem tar ifrån mig så jävla mycket inspiration. Inuit ser ändå till så det är ett fint täcke hår över halva lägenheten (den halvan han har tillgång till) efter ett dygn igen. Och Cujo grisar ner och skvätter periodvis runt sitt snuskiga hanhunds-revirmärkande-kiss. USCH! Och nej, jag är dålig på att disciplinera just detta. Det verkar sitta djupt rotat i hans psyke att han MÅSTE spara kiss under promenaderna, så han kan lägga ett par droppar i varje jävla hörn (överdrift). Dessutom ligger det toalettrulle-bitar över halva lägenheten, eftersom Cujo trasar sönder dem såfort han kommer åt.


OCH det värsta.. jag vill så jävla gärna packa ner alla dessa jävla kartonger (som Jimmy ställt längst väggarna) i förrådet, men kan inte pga att Inuit då går på tapeterna och gör stora hål. Understimulans, ja! Kunde jag skulle jag ta ut honom jag också (det räcker uppenbarligen inte med Jimmys promenader). Men jag klarar det bara inte. Jag blir omkulldragen, uppskrapad, söndersliten och hunden har inte den minsta respekt för det jag säger (och hur fan skulle jag förlåta mig själv om jag tappade honom och något hände?). Så.. det är kört med den idén. Återigen: TÄNK EFTER då ni väljer ras!

Fram till jag var 15år var jag inget katt-fan. Tyckte dem var lömska och egoistiska djur som man varken kunde räkna med eller få hälften så mycket kärlek av som från en hund. Det hjälpte ju heller inte att jag är katt allergiker. Ständigt när jag träffade "någon potentiell" hade den såklart katt och jag utstod med knapphet det hela. Så träffade jag Jimmy och därmed också fyra änglar som skulle förändra min syn på katter föralltid..

Filip och Ozzy hette Jimmys två kattpojkar som han hade ägt i ett år när vi träffades. Ett halvår senare, i November 2003 försvann båda ur hans lägenhet. Vi vart väldigt ledsna. Filip var expert på att ta sig ut på taket (det hände tre gånger när Jimmy var oförsiktig och glömde stänga fönstret) och min gissning är att dem måste kommit ut och antingen på något sätt tagit sig ner eller också att dem tog sig in i en annan lägenhet. Ozzy var en framåt och gosig Black Silver Mackerel Tabby. Hans bror Filip bar färgen Brown Ticked Tabby and White och var mer försiktig och tillbakadragen. Man fick passa sig när bröderna terror var i farten.. något dom älskade var att trasa sönder allt som blev kvarglömt i soffor och på bord. Undrar fortfarande vart det blev av dom här två underbara killarna. Vart dem förvildade? Kom dem till ett nytt hem och fick nya namn? Blev dem åtskilda? Dödade? Det är det här som gör det skönare att veta.. hur hård sanningen än är ibland.

I September 2004 omplacerades föregåendes kullsyskon, Sniper (aka Tjockis) och Madonna (aka Donna). 2006 fick jag veta att dem efter det dödades. Dessa två tillhörde Jimmys mamma och precis som sina syskon var dem hur underbara som helst. Sniper var en totalt galet kelig Brown Mackerel Tabby and White. Om en katt och en människa kan ha en speciell connection, så var nog jag och Tjockis ett utmärkt exempel (han fick under min arm följa överallt och protesterade aldrig någonsin). Donna bar färgen Blue Classic Tabby and White. Jämförd med bröderna var hon så att säga mer "kattig". Självständig och helt egen vilja. Men självklart hade hon sina keliga och busiga stunder. Och det hände ALDRIG att hon fällde ut klorna det allra minsta när hon busade. Väldigt försiktig bara "boxade" hon lite på ens händer med sina mjuka tassar. Tjockis var väldigt tålig och älskade alla som hade uppmärksamhet att ge, medan Donna var försiktig och tog tid och arbete att lära känna. Jag var en av få, eller den enda, utanför familjen som lyckades.

Det finns så många fina minnen. Och många jobbiga sådana. Jag var så ledsen när jag fick veta om Sniper och Donna. Varför kunde jag inte bara struntat i allergin? Varför kunde vi inte bara tagit med dem när vi flyttat till vår egen lägenhet (tror dock det redan var försent då)? Jag var så fruktansvärt arg på mig själv. Samtidigt måste jag förstå att det inte funkat.. jag minns den natten då jag vaknade och var säker på att jag skulle dö av andnöden. Hur jag stundtals vart blå av att inte få ner luften. Hur jag satt på balkongen hela natten och sen på morgonen fick gå akut till doktorn och för första gången på flera år få en bricanyl utskriven. Jag önskar jag kunnat göra saker annorlunda. Göra mycket mer. Men jag kan bara tacka dessa underbara.. för att dom bevisade att jag hade SÅ fel.

Once upon a time.. there was this ugly dog toy.


Och så hittade en liten Belial den i byns djuraffär. Hon köpte den i julklapp åt sin första hund. Hunden älskade sin leksak, men för att göra en lång historia kort va den hunden en tik med starka moderskänslor som periodvis gjorde henne.. nå, lite grinig. Ett par år senare hittade Belials mamma den igen och gav den till deras nya hund som vart förtjust i den. Hursomhelst, det var ännu en tik och just den här leksaken ställde till trubbel igen. Belial fick ta hem den till sin hane.. och så levde dem lyckliga i alla sina dagar.

Cujo älskar toalettrullar..


Tyvärr, får jag väll säga. Dem går åt som smör i solsken här. Såfort han lämnas ensam hemma kan man räkna med att komma hem till en TP-ad lägenhet. Igår hittade han alltså en toalettrulle PÅ VÄGGEN.. vilket såklart gjorde den ännu mera åtråvärd.

Chinchilla (Vänster: Min chinchilla Silwa gosar ner sig i Jimmys händer) möter Chinchillapäls (Höger: Madonna & hennes 60 chinchilliga £35,000 päls).

Chinchillor har två fantastiska egenskaper: en extremt älskvärd natur och djurrikets härligaste päls. Tyvärr är det också dessa två egenskaper som blivit deras fall och gjort dem till ett utav jordens mest tacksamma pälsfarmsdjur. Dessa charmerande gnagare lever i cirka femton år, dom är nattdjur och håller sig naturligt till en partner hela livet. Dom må kräva en hel del utrymme, en vanare hand, stimulans och mycket strikt kost. Men dom är helt klart det ultimata husdjuret för en djurälskande nattuggla. En genomsnittig chinchilla kostar under tusenlappen. [DAGENS YES]

Chinchillapäls industin har en lång historia. Vanligen föds djuren upp till en ålder av 8 månader. Dom bor i väldigt små utrymmen och trängs med väldigt många djur. Medan hanarna kan förflytta sig genom rör mellan honornas burar, är honorna fastbunda med plasthalsband. Detta rubbar deras monogama natur. På grund av den fredliga naturen är dom lätta att hantera för pälsfarmarna och dom överlever relativt bra också under fångenskapen. Nå, deras levnadsvillkor må inte vara i närheten av så ohyggliga som på många minkfarmar, men slaktprocessen är likväl smärtsam. Djuren blir oftast dödade genom elektriska stötar, ihjäl gasade eller nackade (fast den senare metoden är förbjuden i Europa - där, hur som helst, pälsindustrin inte är i närheten av lika stor som på andra ställen, där det inte finns några lagar eller bestämmelser alls som täcker chinchilla pälsfarmer). Det krävs 120 chinchillor för en enda pälskappa. Priset för en genomsnittig päls skiftar. Många länder upplever prisfall på industrin, pälsar säljs för hälften av vad dom gjort och farmarna minskar. MEN detta betyder inte att chinchillaslakten försvinner, utan snarare att leverantörer hellre förskaffar pälsen från andra, billigare, källor. [DAGENS NO]

Ett år sen Sassa lämnade oss

Cujo är piggare idag. Möttes av hans vanliga morgon-attack med pussar och brottning.


Men han haltar fortfarande.. =(

Jimmy, Inuit och Cujo lekte igår och då ramlade Cujo i golvet med en kullerbytta och nu haltar han och är så eländig. Har ringt till djurkliniken och dom sa att jag skulle avvakta. Han måste vila och får bara gå precis utanför dörren och kissa. Inget bus. Om det blir väldigt svullet eller verkar göra väldigt ont ska jag ta in honom på röntgen.

Det är jobbigt för en höns-mamma med sånt här. Imorse vart jag jätteledsen och började tänka sånna där tankar som man inte får tänka, om alla möjliga mardröms scenarion. Jag vet seriöst inte hur jag skulle klara av dagarna utan honom nu. :(

Jag utnämner mig härmed till världens bästa matte. Lillebror tror att jag hatar unghunden och Jimmy blir nästan rörd till tårar när jag ger vovven en kram. Jag ska inte "försvara mig", men kort och gott har vi två haft enorma svårigheter att knyta några band till varandra (som inte utvecklats till baserande på agressioner eller försök till utmattande, psykande dominans). Synd, väldigt synd. Men jag jobbar på det. Det största problemet är att jag inte litar på honom till 100% (vilket bland annat beror på att jag har blivit biten ordentligt 3 gånger), så jag har inte alltid guts att arbeta på relationen med honom som jag borde. Men innerst inne älskar jag den jobbiga byrackan.

Min toy Cujo som långhårig möter Cujo som korthårig.

Långhårig blir hans päls full av tovor, han får problem att röra sig som han vill och det blir svårt att se. Vilket jag nödlöser med några av mina fula gamla hårklämmor i plast. Det är dessutom jättevarmt för honom med all den pälsen.  [DAGENS NO]

Korthårig tog det mig 3 timmar att göra honom, men resultatet är värt det: Jag får en hund som kan se och röra sig ohindrat. Jag slipper tovor. Och smuts utifrån är lättare att tvätta av. Promenaderna blir ett större nöje för oss båda. Då det inte är tungt och varmt för honom att röra sig, blir han inte andfådd och trött så snabbt som han blir som långhårig. ALLTID hundens intresse framför det egna. [DAGENS YES]