Fan.. detta gör ont i hjärtat på mig. :'(



Ingen ska behöva bli slagen, förudmjukad och leva i rädsla mot sin egentliga vilja.

Hade ingenting att göra idag, så satte mig och kollade på Monster från 2003 för första gången. Gillade den verkligen. Slutet särskilt, faktiskt.. vart till och med lite tårögd. Så jävla tragiskt. Har sedan suttit och kollat lite dokumentärer om fallet. Och ja, hon har min sympati och jag känner verkligen för henne. Hon vart så jävla förådd och sviken av alla hon någonsin behövde eller släppte in. Så himla fel-behandlad av världen och hela systemet. Det skrämmer mig extremt mycket att jag alltid kan känna igen mig i dom vrickade rollerna.. psyko och mördar-rollerna. Jag intalar mig själv att det beror på att hollywood har sina små trick att helt enkelt vrida det till något mer.. lätt-relaterat.

Till att börja med har jag översköljts av allt sämre breakdowns sedan jag vaknade (som, för ett exempel, går att läsa en början på i förra inlägget). Sedan har det varit lite fram och tillbaks och nu för en stund sedan lokaliserade jag en del utav mina känslor som hemlängtan. Jag och Bästis diskuterade att man kanske skulle ta och knäppa igång "Vi ska dit" nästa gång man fick känslor av den här sorten. För, trots medelmåttig och mer lutande åt det riktigt dåliga och löjliga hållet som den är, så visar den så underbart väl PRECIS hur kulturen, sättet att vara och göra ser ut runt där jag kommer ifrån.



Missförstå mig inte. Jag tycker verkligen det är supertrevligt och massa bra människor här. Men det är så annorlunda liksom. Saker man gör och hur man gör det, vad man pratar om och hur man pratar, det mentala, sociala och känslomässiga klimatet skiljer sig helt enormt. Jag känner mig väldigt mycket som en alien här bland alla 08or. Jag har alltid försökt att ta allt fördomsaktigt med en nypa salt och gå in för nya platser och personer med egna ögon - MEN, believe it or not, Stockholmare ÄR Stockholmare. Försökte förklara det för Marcus och försöker förklara det nu i bloggen. Men det är så svårt. Jag tycker om att vara här och jag har inget emot människorna här. Men det är vad det är. Det här är en storstad och jag är en lantis. Och, för mig, finns det ingen plats som Dalarna.. som hemma.

Det är 1½ år sen "Leave Britney Alone". Jag vart förälskad någonstans halvvägs..

 

Jag vet inte vad någon annan tycker.. faktiskt, så bryr jag mig inte.. det som kommer ur den munnen är renflytande Words of Purest Gold (;D). Och helvete.. pausar man hans videos lite random är han ju i 75% av fallen snyggare än genomsnittet brudar. :S

Jag måste seriöst ha kass humor..?



Har sett den här hur många gånger som helst nu och skrattar så jag nästan skiter på mig. Och ingen annan - inte ens Bästis O_o - verkar tycka att den är SÅ rolig. Vad fan?

Usch.. kikade runt på YouTube och råkade snubbla över en jävla djurplågeri video. Fet-flaggade skiten direkt, men har mått dåligt över det i en timme nu.. djuret är redan dött och det kan inga jävla flaggningar göra något åt. Jag HATAR hjärtlösa jävla människor! Samma sak med en kille som bodde i min hemby förr.. som är död nu. Jag och Bästis umgicks med honom en väldigt kort tid som yngre.. men angående hans död känner jag ärligt talat inte ett skit. En idiot som (inte ensam) plågade två kaniner till döds.. och ändå, när han är död, blir rent helgonförklarad. Det äcklar mig. Jag tänker i dessa fall mycket på en scen ur LOST, med en berättelse som är väl värd att tänka på..

"Every Sunday after mass, I would see a young boy waiting at the back of the church. And then one day the boy confessed to me that he had beaten his dog to death with a shovel. He said the dog had bitten his baby sister on the cheek and he needed to protect her. And he wanted to know whether he would go to hell for this. I told him that God would understand, that he would be forgiven, as long as he was sorry.

But the boy did not care about forgiveness.
He was only afraid that if he did go to hell, that dog would be there waiting for him."

Var så länge sen jag såg detta, att jag helt hade glömt bort det och dess storhet..



..så du kan aldrig ana hur mycket jag skrattade när jag snubblade över detta klipp igen. Jag kan ärligt talat se om det hundra gånger och fortfarande skratta lika mycket. Ord kan inte beskriva flickans slutliga reaktion.. den måste helt enkelt ses.

Bjussar på 2 utav världshistoriens bästa klipp. Från Ensam Hemma 2: Vilse i New York. FATTA hur mycket jag och mina syskon skrattat åt detta genom åren. TYPISKT våran humor. Eller ja, allt med skadeglädje i är väll vår humor, men..

 

"Don't gimme that.. you've been smoochin' with everybody!
Snuffy. Al. Leo. Little Moe with the gimpy leg. Cheeks. Boney Bob.. Cliff."

*gasps*
"No.. it's a lie!"

Haha! Ibland kan det bli såå fel..



Såg på Idol ikväll. Så var det då Robin Bengtssons tur och jag tog en klunk dricka. Så hör jag plötsligt något som i mina öron låter som: "Ja é full! Ja é full!" och min dricka sprutade ut över hela vardagsrumsbordet. Snart gick det upp för mig att det är "joyful, joyful" han sjunger. Men i mitt huvud kan det inte sluta ringa: "Ja é full! Ja é full!"

Ett must see för alla bloggare. Har länge funderat på att slänga upp den här bara för att den är så jävla sann. Stämmer SÅ JÄVLA VÄL in på vår kära bloggsfär (ja, Internet i överlag).. så du som ska, ta åt dig & start being the bigger person.



Kan även tipsa om att kolla in hennes channel, om du nu av någon anledning missat den. Det är vad jag kallar HUMOR! Love this girl. Tror många har mycket att lära av henne. Allra särskilt det, i vårt avlånga land, löjligt främmande ordet: SJÄLVDISTANS.

Minns du killen jag skrev om, som vi hittat och sedan döpte till "Stjärnan" i somras?



Bästis spelade ju in hela spektaklet på mobilen och här kommer då "mötet med Stjärnan", på det stora hela.. omgjort till ett ÄGANDE videoklipp. Enjoy! Alltså.. jag sörjer med dig som inte var där. För var man inte det kanske man inte ser det roliga i det på samma sätt? Jag skrattade så jag trodde jag skulle kissa på mig.. ärligt talat, alltså.

Jimmy utropade direkt när han såg henne: DET DÄR ÄR DU!



Och jag håller typ med. Iaf något jag helt klart skulle säga. Nu kan alltså även jag identifiera mig med ett sånt där litet drygt, sött inskjut i ekorren-i-Ice Age anda (det finns en i varje film, jag tror du vet vad jag menar).

Lite på tal om äckligt sött, sådär..

Här har vi en anledning till att jag inte gillar Dr. Phil, särskilt mycket.



Först slösa någons tid (förvisso en riktig jävla gök, även om jag delvis garvar mig blå av Bum Fights) bara för att den ska komma, en video ska visas och sen blir den utkastad? Som att han inte kan ta diskussionen? Jag gillar Fille's program i överlag, då jag tycker om Talkshows i allmänhet. När vanliga människor får komma in, det läggs på dramatisk musik när man zoomar deras ansikten i "after the breaks"-en och ibland får man känna igen sig i en historia. Men varför heter det DOCTOR Phil? Det enda han har är ju ett stort vocabulär och aldrig tar han itu med problemen själv. Han för dem (i allmänhet ganska uppenbara problemen) upp till ytan, upprepear de ett par gånger (han är duktig han, på att hitta 100 olika sätt att säga samma sak på) men sen får en annan doktor sköta jobbet. Fjolårets höja på ögonbrynet var ändå då han och hans team skyllde att en kille som gjort en skolmassaker och sen skjutit sig själv, på för mycket TV-spelande och det sedan visade sig att det enda spel den killen spelade var Sonic the Hedgehog.

Varför finns det ingen Grynet-blogg..



.. dog hon, or what?

Barn är fanimej logiskare än vuxna..



..och säg inget annat!