Ibland tror jag att andra sidan (?) vill skämta med oss. Som med nästa minne i den här kategorin som jag hade tänkt dela med mig av.



Jag och mitt ex skulle käka tacos och hade handlat våra vanliga ingredienser. I vanlig ordning hjälptes vi också åt med tillagningen. D v s, mitt ex skötte färsen och jag skar grönsaker osv. Den här gången var salsan väldigt svår-öppnad och jag tog i för kung och fosterland, tills jag gav upp och ställde den på köksbordet och sa åt mitt ex att han fick öppna den när han hade tid. Jag gick snabbt ut i vardagsrummet för att följa vad som hände på TVn och när jag kom tillbaks verkade det som att han hade öppnat den, för den stod i alla fall inte kvar där jag ställt den. Vi började duka och slog oss till ro. Så frågar jag vart han gjorde av salsan och det visar sig då att han inte rört den och än mindre öppnat den (då han inte hört mig be om det). Det sjuka är att vi letade ÖVERALLT och ALDRIG återfann den där jävla burken. Den var liksom spårlöst försvunnen. Vem tog våran salsa? O_o Du måste medge.. även om det är flummigt som fan.. lite mystiskt är det?

Nu var det bra länge sedan jag skrev om mina "möten" med saker som kan vara från en andra sida. Betänk att det jag ska berätta ikväll var långt innan mina hallisar (som numera ofta artar sig på sätt som inte är alltför olikt detta) började framträda.



Jag berättade för ett tag sedan om något som liknade.. möjligtvis orber(?) i det hus jag bodde mina sista år hemma. I samma hus, inte långt efter att vi flyttade dit, var jag själv hemma för en utav dom första gångerna när jag först började höra något som jag minns kunde liknas vid något närmast viskande barnröster, för att sedan börja höra mer dova röster och mina fötter förde mig liksom automatiskt efter och följde ljudet fram till kaminen. Jag lade örat emot den och hörde HELT KLART klara röster.. som att det var något som jag uppfattade som "en vuxen fest". Som klirrande av glas eller bestick och skratt och lite, lite högljuddare samtal. Vet inte varför, men skrämdes inte alls av detta, utan var bara nyfiken. Sedan försvann det bara helt tvärt och det vart en sådan.. tjutande tystnad i hela huset. Jag gick bara tillbaks och satte mig som det naturligaste i världen i soffan och slog på TVn som ingenting och somnade i soffan och sen vaknade jag igen och tänkte, som jag minns det, inte ens på det mer. Det är först ganska långt efteråt som minnet har börjat uppröra mig lite.. dessa konstiga upplevelser både jag och sånna jag inte tänker namnge haft av det här huset har bara fört fram mig till en slutsats och det är att det finns minnen av eller andar efter ett eller flera barn i det där huset.

Ett tag sen jag körde en sån här nu. Men ikväll får det bli en "spökis" till. Hmm, låt se..

Min morfar, som var en väldigt, väldigt viktig person för mig i min barndom - var lite av en "morfars flicka", dog under sommarlovet mellan tvåan och trean och jag är inte den enda som troligtvis blivit påhälsad av honom efter detta, för att säga så lite som möjligt om andras erfarenheter. Mina egna erfarenheter av detta har varit att jag bara "känt hans närvaro" vid några tillfällen i livet. Jag tror också att han har väglett mig på ett speciellt vis, då jag vid tre tillfällen då jag tänkt på och saknat honom när jag suttit i kniviga situationer har ett visst, ganska ovanligt, tecken dykt upp. En gång alldeles bredvid där han bodde. Men dessa är väldigt personliga och jag kommer inte att ta upp dom i bloggen.. i alla fall inte som jag känner i nuläget. Men en sak som jag än idag klurar mycket på är den första gången som jag gick till tandläkaren efter att han hade avlidit. Det var också den första gången jag gick själv, som jag minns det, och jag satt och var lite smånervös. Då ser jag en man komma uppför trappan och han går och slår sig ner bara någon meter ifrån mig.. jag måste förvirrat titta på honom flera gånger.. för han är lik morfar på pricken.. har t o m morfars kläder på sig. Jag är redan då väldigt tvivelaktig och fortsätter snegla på den här mannen som har ett litet klurigt leende i mungipan, men som inte tittar tillbaks. Min tandhygienist dyker upp och kallar in mig. Jag reser mig och går bort till dörren och när jag vänder mig om för en sista fundersam titt på den här mannen är han borta - varken spår efter honom eller tidningen han bläddrade i finns kvar.

För några dagar sedan skrev jag om källaren och hur jag troligtvis stötte på ett spöke därnere, även om jag inte hade nerver att titta på det. Jag skrev också om hur något annat fanns där nere i källaren och det tänkte jag skriva om idag.

Innan vi skaffade Inuit hade Jimmy en exakt likadan blandning från samma uppfödare, som tvingades bli lagd till sin sista vila några månader innan vi skaffade Inuit. Hon bodde i det här huset innan vi gjorde det och senare har jag hört dom som bor där nu berätta att dom sett henne. Men till det JAG såg var det att jag, när vi ganska nyligen flyttat dit, vaknade en natt och var törstig. Vi hade alltid dricka vid sängen och jag sträckte mig efter den för att ta den. Jag ser då Inuits nos sticker ut från under sängen, vilket inte är något allför ovanligt och jag tar flaskan från alldeles bredvid hans nos. Då hör jag hur det skrapar längrebort.. kanske 2-3 meter.. i rummet och när jag tittar dit ser jag Inuit ligga och sträcka på sig. Jag blir rikligt förvånad och tittar tillbaks där jag nyss tog flaskan och nu är ingen nos där alls. Märkligt.

Oh, så har vi kommit till den! Ja, för att säga det minsta måste "spökisen" jag ska berätta ikväll vara en av de absolut mest påtagliga saker jag upplevt, personligen. Jag har aldrig varit så nära att kissa i mina egna byxor i vuxen ålder.



Jag och mitt ex bodde på en stor källarvåning hos hans förälder. Jag kände mig ofta som att det fanns NÅGOT därnere. En sak kommer jag ta upp en senare kväll och det var vad jag trodde att det var - period. Men ibland kunde jag se när jag gick runt ett hörn hur något (lite över metern högt, tvåbent) komma emot mig i den långa gången för att snabbt försvinna, så att jag lämnades med tvivel om jag faktiskt såg i syne. Och jag vaknade ofta av olika slags ljud - viskningar och mummel. Främst när mitt ex gått upp på övervåningen och lämnat mig sovandes där (trots att jag så många gånger bett honom inte göra det). Det var också väldigt kallt dom gångerna jag vaknade själv, vilket såklart skulle kunna förklaras av att jag sov själv som omväxling och saknade hans kroppsvärme. Men till saken fanns därnere ett litet dusch- och tvättrum, där bl a jag själv duschade. En dag gick jag ner själv för att hämta något i vårat rum, som låg längst ner i gången (i mitten ungefär låg duschrummet sedan åt vänster och trappan upp till höger). Jag börjar gå tillbaks och, utan att jag gör det själv - jag svär på ALLT att jag inte liksom gjorde det medvetet - som av impuls eller att kroppen löd sig själv stannar jag bara upp mitt mellan trappen och duschrummet. Det är ISKALLT och jag ser min egen andedräkt framför mig. Något i mitt huvud börjar ringa: "Kolla INTE in i badrummet. Kolla INTE in i badrummet." Om du någonsin känt den där supersäkra känslan av att vara iaktagen? Jag kände det som att någon BLÅSTIRRADE på mig därfrån och plötsligt släpper spärren i mina ben som hållit mig kvar. Jag KASTAR MIG uppför trappan, ramlar och glider hela vägen ner innan jag tar mig upp på benen igen och RÅKUTAR upp, sliter upp dörren och springer in till mitt ex med tårar sprutande nerför kinderna och helt hyperventilerande i säkert en halvtimme innan jag lyckas lugna ner mig. Efter det gick jag aldrig ner själv och fick mitt ex att lova att aldrig lämna mig därnere igen. Inte långt därefter flyttade vi ifrån det huset, till en egen lägenhet och så, bara några dagar innan vår flytt berättar mitt ex förälder något som fick kalla kårar att krypa längst min ryggrad, nämligen att "en kärring hängde sig därnere" innan dom flyttade in. Bara BTW sådär.. jag hade lust att bara böja mig fram och kräkas.

Jag tror verkligen att alla har en förmåga - stor eller liten - att bara veta eller känna på sig saker. SÄRSKILT det som gäller dom som står oss nära. Jag vet inte hur många gånger jag kännt någonting inom mig säga: "Skicka ett sms till.." och när jag gjort det har jag fått som svar att något väldigt speciellt hänt just den personen. Som t ex för några dagar sedan, när jag kände på mig en sak om min familj därhemma i byn och efter bara några minuter ringde min mamma och talade om det. Men för det mesta är det större saker.. som att något tråkigt eller skärrande hänt. Jag vet inte säkert, men jag tror att det kan vara den urgamla instinkt att beskydda det som är "våran flock" till varje pris.



En gång för flera år sedan, när min systerson nyligen kommit till livet, var jag och min syster ute på stan med honom i vagnen. Vi går på gågatan och möter en lång, svartklädd man. Jag går ganska nära honom och hör min syster helt tydligt säga: "Akta, han är farlig!" och jag snubblar bort från den här karln och säger "Va? Varför då?" varvid min syster berättar att hon inte sa någonting, men att hon tänkt det. Vi var påväg bort från den här karln och när jag vänder mig om ser jag att han går fram till några unga tjejer, precis som jag och min syster går in i en butik. Rätt spännande, faktiskt.

Okej, så i förrgår berättade jag om när jag och min lillebror blev besökta av vår avlidna hund. I samma hus.. faktiskt i samma rum.. hände ett par år innan det något annat märkligt. När vi flyttade in i huset (jag var då 12) var det först jag som fick det rummet och efter ett tag började det på kvällarna hända att jag såg lysande, ganska stora punkter som i maklig takt flög omkring helt stillsamt i rummet. När jag vaknade mitt i nätterna spelade gröna och lila sken mot tapeten. Jag övervägde allt från att det var eldflugor, till ljus som träffade damm, till att det var min fantasi. En kväll när dom dök upp och började glida runt såg jag till att inget ljus kom in i rummet. Precis då hör jag hur någon öppnar badrumsdörren och jag går och hämtar min bror. Jag ber honom lugnt komma och kolla om han ser ljusa punkter flyga omkring i mitt rum och han följer med. Vi ser då, båda två, hur det plötsligt blir en väldans fart på dessa ljuspunkter. De sick-sackar snabbt mellan mina väggar för att försvinna. Jag får min bror att lova att han inte ljuger och han säger att han lovar att han också såg det. Efter den gången kom det aldrig tillbaks igen och jag undrar verkligen vad detta kan ha varit för något?

Okej, då kör vi en liten "spökis" ikväll också då. Säg gärna om det är värt att fortsätta med detta. Vet bara vad jag själv tycker om att läsa om och sånt här är väldigt högt upp på listan. Är det en keeper eller ska jag tänka på att kanske skippa detta?



Min familjs första hund (som jag kände i 13 år, från att hon var valp och jag var 5 år gammal) hette, som kanske bekant, Sassa. Hon var en bestämd, tuff och enormt kärleksfull mellanpudel tik. Hon hade verkligen sina egenheter. När hon kände att hon inte fick nog med uppmärksamhet brukade hon puffa på en flaska läsk som traditionsenligt i vår familj stod på golvet bredvid vardagsrumsbordet på kvällarna och om det inte funkade välte hon den helt. Hon tittade mycket på TV och om man någon gång grät var hon först på plats att trösta och pussa bort varenda tår. Jag hade flyttat hemifrån för länge sedan när hon insjuknade. Hon hade cancer och dessutom.. något med levern tror jag det var. Veterinären sa att det inte var någon idé att bota det eftersom det ena skulle göra slut på det innan det andra gjorde det. Inte långt därefter fick hon en hjärnblödning och togs till veterinären för att sättas till den slutliga vilan. Jag var själv inte i bästa form i detta skede, utan i en väldigt djup och apatisk depression. Jag var ledsen, men på något plan tog det stopp och jag kunde inte sörja så fullt ut som jag verkligen ville. Det kändes fruktansvärt att ha dom känslorna gömda någonstans djupt, djupt inne utan att jag kunde få min kropp att ge utlopp för dom. Ett par månader senare (då jag faktiskt börjat ta mig ur depressionen så smått) åkte jag hem. Jag såg hennes urna stå där i bokhyllan och fylldes plötsligt av just den saknad, smärta och ledsamhet jag saknat tidigare. "Förlåt.." tänkte jag och det gjorde ännu lite ondare i mig. Senare på kvällen gick jag in i min brors rum där jag skulle spendera natten på hans bäddsoffa. Vi satt och pratade om lite allt möjligt när något underligt händer. Vi ser det båda två och spärrar förvånat upp ögonen när flaskan jag haft med mig som färd-dricka, mitt på golvet och långt ifrån både mig och min bror, börjar vingla fram och tillbaks. Jag vet inte vad någon annan tror, men för mig var det min älskade, förlåtande och underbara vän, extra-mamma och systers farväl till mig.

I förrgår kväll (sorry, var meningen att detta skulle komma igår kväll men somnade tidigt) skrev jag om ett spel anden i glaset. Idag tänkte jag berätta om en annan gång som jag och en tjej kompis spelat och något lite små-mysitskt hände.



Den här gången var det jag som var lite busig och flamsig med mina frågor. Den här anden svarade väldigt mycket svar med blod och bitande och min kompis jagade upp sig själv väldigt mycket. Så jag ställde alltmer utmanande frågor, till hennes upprörda "SLUTA"-pipanden. Gränsen gick när jag frågade om han med andra ord "inte vågade komma fram och bita mig". Hans svar vart det att han skulle göra det och när jag avslöjade detta för min kompis fick hon sådan panik att hon flög upp och sprang upp för trapporna till andra våningen (med mig tätt efter). Vi satte oss i deras datorrum och jag pratade med en kille jag hade på gång över MSN, samtidigt som en kille hon hade på gång tjatade om att hon skulle ringa upp. Saken var bara den att mobil-laddaren låg kvar nere på våningen under och dit ville jag inte gå och knappast hon heller. Men tillslut beslöt hon sig för att det var värt besväret och jag vägrade haka på (fast i webcam med den här killen jag var intresserad av) - kan erkänna att det var VÄLDIGT elakt av mig. Nåväl, det går ett par minuter innan jag hör ett brak tätt följt av ett gallskrik och hur någon kutar upp för trappen. När hon kommer tillbaks berättar hon att hennes bokhylla bara fallit omkull när hon vänt ryggen till. Vi satt kvar däruppe hela natten och snackade med killarna istället för att våga oss ner i sovrummet igen. När det började gry, försäkrad om att hon skulle våga sig ner i sovrummet, bestämde jag mig för att gå hem till mig och vi sa hej då och jag började vandra hemmåt. Halvvägs hem hörde jag ett surrande och snart därefter hur något kittlade på min hals för att snart svida till väldigt intensivt. Jag höjde handen för att få tag i något STORT - riktigt stort, trodde inte sånt fanns i Sverige - och hårt. Första tanken var att det var en stor skalbagge och jag knep ihop ögonen och skrek och slet loss den från min hals, varvid den - det - whatever flög iväg med sitt surrande, utan att jag hann se det. När jag kom hem kollade jag spegeln och fick syn på två hål i huden på min hals och jag tvättade rent. Först ett tag senare kopplade jag samman vårat anden i glaset spel med bettet jag fick och jag kan inte hjälpa att jag ibland fortfarande undrar.. vad tror du?

Längesen detta hände nu.. men har kommit fram til att spök-"historier" inte behöver vara nya för att vara intressanta/spännande. Och eftersom den här kategorin blir så futtigt påfylld kan jag lika gärna ge er lite tidigare erfarenheter jag haft i mystikens tecken. Tro't om du vill.. eller också gör du det inte. I might just be crazy.. like that's something new.



När jag och Bästis var yngre umgicks vi mycket med några killar som bodde på samma område som henne och vi brukade leka alla möjliga lekar.. ehrm.. nåväl, en utav dessa var "Anden i Glaset" och för det mesta flamsades det bara bort. Men något som var återkommande var att vi fick kontakt med en "ande" (om du så önskar) som gav oss samma namn på sig själv och var väldigt ihärdig med att svara med mitt namn och saker angående mig. Killarna jäklades en hel del med "andarna" vi kom i kontakt med och för det mesta slutade leken i att vi sprang ut ur badrummet (där vi hade vårat glas och ritade ringar på papper eftersom ljuset trängde igenom sämst dit). Namnet på våran ande var fyra eller fem bokstäver långt och svåruttalat, så min gissning (om det nu över huvud taget var något) är att det snarare var initialer eller dylikt. Flera år senare pratade jag genom ett forum med ett par påstådda medium (en som jag verkligen litar på kan åtminstone MYCKET av det h*n utger sig för). H*n sa att h*n kände att jag hade en släkting i form av en mans figur som dött och nu besökte mig. Anden i glaset var inte det första jag kom att tänka på, men ett par år senare hade några vänner spelat anden i glaset tillsammans och återigen kommit i kontakt med "vår ande" som bland annat hävdade sig följa efter mig och även vara en släkting (med en väldigt ingående historia om sitt liv, för att säga det minsta). Kopplade då samman dessa två saker. Jag vet själv inte hur pass mycket jag egentligen litar på att allt detta inte är tillfälligheter. Men man vet ju faktist aldrig riktigt.. en till (aningen mer nervpirrande) historia kommer att dyka upp inom kort.