Not myself
Jag är ett monster. Självabsorberad.. arg.. psykiskt fuckad.. tom, tom, tom. Jag gick från att inte vilja ha något annat än kärlek.. inget annat.. till att bli den här jävla personen som skiter totalt i andra och deras jävla känslor inför mig eller någon eller något annat. Det spelar ingen roll hur fantastisk någon är.. Det enda som spelar någon jävla roll är jag och jag bara LEKER härifrån. Ingenting jag gör är på riktigt. Jag skiter i vem jag trampar på tårna.. vem jag kör över.. det finns inget vackert eller coolt eller bra över detta.. det är bara ren jävla likgiltig själviskhet.. och jag har bara börjat.
Linkin Park - Numb
It's sad.. but true.
Men seriöst.. man kan fan inte läsa sig till egentlig förståelse när det kommer till personlighetsstörningar och dyl. Man kan spendera hela dagar åt att försöka få insikt i det och när det sedan gäller så kan man göra bort sig så in i helvete. Göra precis tvärt emot allt man lärt sig. Borderline är liksom.. ute på slagfältet.. där böcker möter verkligheten. Det spelar ingen roll hur påläst man är om man inte har dom där skillsen man enbart får genom personlig erfarenhet. För att verkligen förstå och kunna lära sig att bemästra det måste man ha det själv.. eller ha varit med ett tag. Jimmy var en stjärna på det, Marcus började lära sig så smått, min utredare måste helt klart ha varit med förut..Och saken är den att nu är jag så jävla trött på att alltid säga förlåt för något jag inte kan kontrollera. Och nej, jag tänker inte stå till svars inför, eller följa NÅGONS jävla vilja för NÅGON anledning, härifrån.. ge någon en chans att ösa sitt bullshit om hur jag är den som måste kräla fram till alla och en vars fötter.. särskilt inte till alla uppblåsta, ignoranta människor med storhetsvansinne, för höga tankar om sig själva och vars självförnekelse är det enda som konkurrerar i frekvens med deras inbillade stor- och stolthet. Nej tack, jag klarar mig. När egot är större än hjärtat är det SÅ UPPENBART att det är en ganska värdelösa.. vänskaper.. relationer.. whatever. Och jo, iom detta har ni har bara er själva att skylla.. men fortsätt förneka det ni. "Whatever floats your boats".
"When you left me I left Earth. Doesn't that show you I cared?"
Torsdag (3 Juni)
Lördag (5 Junil)
Måndag (7 Juni)
Tisdag (8 Juni)
Onsdag (9 Juni)
Men sug min långsmala hästballe!
Alltså.. det finns nästan inget så irriterande som folk som inte löser sina konflikter sig emellan utan att dra in alla och en var i det eller helt enkelt skiter i att informera om vem åsikter, funderingar och citat tillhör. Jag får panik när någon sitter och häver ur sig antaganden som, om de faktiskt varit information, bara JAG hade kunnat ge den - UTAN att säga att det faktiskt är något DEN tror och inte något som JAG sagt. Särskilt eftersom jag uppenbarligen har förtjänat föga trovärdighet i hela världens ögon.. (and honestly: I DON'T know why.. i alla fall inte i den mån det handlar om).The price of Beauty
Folk som ALLTID har haft looks going for them, har haft tiden över att lägga sig för med arroganta, dryga, självupptagna, uppkäftiga sidor till sin personlighet och heller inte spillt den tiden på annat.
Och folk som varit.. mindre attraktiva.. och blir snygga slösar ingen jävla tid - dom vill veta vad dom missat. Punkt. Fucking. Slut.
Växa upp
Något jag för mitt liv inte kan tåla (utan att jag känner starkt obehag) är att bli kallad "kvinna".. liksom sällan många andra skulle uppskatta att bli kallad för "tant". Ok.. gör väll i vanlig ordning ingen sak av det. Men jag trivs alldeles ypperligt med att vara en "tjej" eller t o m i vissa fall "flicka" snarare och om någon häver ur sig det andra känns det bara.. fel. Jag kanske är lite äldre, jag kanske är lite vuxnare, jag kanske är lite längre, jag kanske är lite kurvigare, jag kanske är lite visare.. in my opinion finns det tusentals fler sätt att växa på än bara "upp".
Är detta självförnekelse? Troligtvis. Det vore dock inte det enda jag förnekar som är uppenbart. Om t ex någon kom fram och kallade mig tjockis eller psycho (eller för den delen TRÅKIG *hint, hint*) skulle jag knappast INTE tycka att den var jävligt oförskämd, klantig och dum i huvudet.
Idag är jag snygg, idag är jag bra, idag är jag nån alla vill ha.
Ja, som sagt.. det har varit alldeles för mycket dåliga repriser den senaste tiden och nu tänker jag fan ta mig ut på något och bara skratta och ha det bra. I deserve it. ;)
"I'm already going to hell, so why not.."
Mitt bästa tips till någon, vad det än gäller: Gör det rätta - och om du inte vet vad som är rätt så finns det ett utmärkt sätt att ta reda på det - fråga hjärtat. Säger också som en kär kompis till mig: Man är ALDRIG för full. Hjärtat är aldrig så alkoholpåverkat att det inte kan eller gör sitt bästa för att berätta för dig vad du borde göra. JAG har varit hur jävla full som helst - men inte förrän det jag varit däckad eller under minnesluckor har jag varit så jävla borta att jag inte kunnat förmedla ett: "Nej!" så någon som fortfarande går in på sina egna ben till det där sovrummet och minns det eller som kommer ihåg en tjuvkoppling KAN fortfarande helt enkelt säga ett enkelt "Nej!". Det är en jävla skillnad på försämrat omdöme och inget jävla omdöme alls.. hör du det fortfarande, finns det fortfarande och du är fortfarande medveten om det. Det är inget fel med att ta det man vill ha.. eller att vilja ha det man vill ha (för alla lockas av förbjudna saker).. men skyll förhelvete inte ifrån dig sen.
Thx, but I'd rather go my own way
Ja, jag kanske har bloggvärldens fulaste layout, jag kanske inte är snyggast, smartast, roligast, har bäst klädsmak, intressantast liv.. men jag är mig själv och går en egen väg och om det är så frånstötande/skrämmande för världen - it's their loss! I, myself, LOVE my blog and try my best to also love my life. Och i slutänden är det viktigast.. för det är ju för tusan jag som ska skriva och leva dessa. :)
Demi Lovato - La La Land
Men å andra sidan, på tal om HELT (O)NORMALT igen..
Kom nyss att tänka på något. Diagnosställare.. dom som ställer egna diagnoser på sig själva i all ära.. men nu tänker jag snarare på människor som inte kan vänta på att kasta ur sig diagnoser och dyl till höger och vänster (jag är delvis en av dom.. och det är ett drag jag kan ogilla hos mig själv). Men till saken hör att jag flertalet gånger haft folk som efter snabba möten (allt från korta sekunder till ett par runt timmen långa sektioner) varit snabba att dra väldigt förhastade slutsatser om mig som jag har lite svårt att förstå. En del kanske är sanna, en del kanske är falska.. saken är bara den att jag inte gillar sättet dessa slutsatser dragits på. Några jag ännu har i färskt minne är:"Psykiskt deprimerad" - som att de finns något annat sätt att vara deprimerad på btw? Men detta roliga påstående fick jag och två kompisar höra om oss efter att jag och Bästis tog en trip upp på skoltaket i sjuan (vi var livrädda och stod skitlångt in och blåhöll i oss, men enligt lärarna hade vi stått och vinglat på kanten och hållit varann i händerna. LOL). Så vi vart kallade till kuratorn med en kompis. Anledningen till att detta hände var att vi inte skulle få dom kakor vi blivit lovade. Ett år ungefär efter denna händelse, efter att jag och Bästis tagit oss friheten att liva upp "Skrivarstugan" (ett individuellt val som varade under en vecka varje termin) med att skriva små-barnsliga historier i sex & kiss-&-bajs tecknet under gruppaktiviteterna. Jag skrev även en lite seriösare vid sidan av där våldtäckt och annat smaskigt var en välanvänd krydda. Den var privat men lärarjäveln tog sig friheten att smygläsa den och efter det ville hon skicka mig till psykolog och sa att jag UPPENBARLIGEN var ett offer för tumult och störning i hemmiljön. Kanske hon bara brydde sig, vad vet jag? Detta har även återkommit på senare år av 2 psykologer vars möten jag bara gått på en handfull gånger p g a hur dåligt dom lyssnat/trögt dom fattat. En Promiskuös "attentionwhore" var en annan sak jag fick höra om mig själv under högstadietiden av mer än en person. Det kan väll ha stämt, men samtidigt tycker jag inte dom som sa det hade nog befogenhet att säga detta? Hade även ett jävla rykte om mig att stjäla andras killar, ha sex med vem som helst osv rent allmänt i skolan under en tid. Sen hade jag i folkmun Anorexia över hela byn, men går inget djupare inpå det - går att läsa om på underbloggen om inte annat, så. Att jag sedan fick höra att jag var Drog-beroende eller "skolans största knarkare" som det hette - i en tid innan jag ens hade SETT en riktig drog IRL är ju också ganska intressant. Folk är jävligt snabba att dömma personer efter dess umgänge har jag ofta erfarat. När jag sedan började utveckla min sociala fobi (eller AvPD) blev folk väldigt snabba med att dra slutsatsen att jag tyckte att jag var bättre än dom och att jag var Snobbig. Inte långt senare fick jag långt innan en läkare bekräftade detta veta att tjocka släkten trodde jag helt klart hade Borderline (med utgångspunkt av en hemsida) - brusade upp som fan över detta - och enligt vad jag uppfattade mest på grund av ETT ENSTAKA TILLFÄLLE då jag hade visat på de mest extrema former av dessa beteenden. Okej, de hade väll rätt då.. men gillar ändå inte sättet de gjordes på (mest pga att jag fick veta sist av alla). Att de även ungefär samtidigt ville ge mig Sadomasochist stämpel enbart p g a något en kille sa när han vart inträngd i ett hörn tog jag också som ett enormt svek - hur sant det än (till viss del) är. Under ett bråk samtidigt kastade en person ur sig i sin ilska att jag var Schizofren, vilket jag tyckte var helt absurt då, men se vart jag är nu: käkar anti-schizo mediciner mot vanföreställningar och hallucinationer. Att jag blivit kallad för Patologisk lögnare är något som satt sina spår - jag vet inte hur sant detta är - för jag vet att jag inte har långt till lögn om jag måste, men jag vet också att jag kan kontrollera det väldigt bra och SÄLLAN ljuger numera. Allra mest störande finner jag dock att en läkare som varken träffat mig eller en annan person han passade på att ställa diagnos på sa att jag alldeles SÄKERT hade ADHD/Aspergers - vilket jag ju nu fått dementerat av min utredare för 3 år sen. Ha! Två lite allmäna som man hört från och till i livet är annars att man frågats om man är Sjuk i huvudet (i flera färgglada variationer) och det må troligtvis vara sant, men.. Gravid!? Nä! Minns ni för något år sen när många kläder hade sömmar som på mamma-kläder. Hade någon sådan tröja + att jag blir extra pluffsig på mitten när jag sitter ner. Och fick veta av två personer väldigt snabbt att det såg ut som jag var gravid. Tack för det. Vem fan säger något sånt? Om jag tycker någon ser gravid ut säger jag då fan ingenting.. för tänk om inte!? Typiskt gamla, avdankade lönnfeta gubb-jävlar att vräka ur sig något sånt och förstöra hela ens dag.
På tal om HELT NORMALT..
Sex-frågespalter osv.. det spelar ingen roll vad man frågar. Svaret är liktförbannat att det ÄR HELT NORMALT. Särskilt allt riktigt jävla WEIRD som har att göra med att utforska sin sexualitet. Jag brukar gnida rumpan mot mina föräldrars duntäcken - helt normalt. Jag brukar stoppa upp daggmaskar i korvgömman - helt normalt. Jag brukar klämma katten på bollarna - helt normalt. Jag brukar ta klädnypor med mina vänner och gang-rape:a dom genom att klämma fast dom överallt på hela kroppen för det är så skönt - helt normalt. Är det så fortfarande btw.. var iof några år sedan jag läste en tjejtidning senast. :S
För det är SÅ VIKTIGT att man är NORMAL i det här samhället. För annorlunda eller onormal.. hemska tanke. Shh.. nu pratar vi inte om det mer.
Fotboll >: (
Jag måste börja tagga ner nu. Har varit på helspänn i säkert 3 veckor straight. Det börjar kännas i kroppen (utöver en trolig träningsvärk från igår). Och nu låter det som jag ska bli medtvingad på FOTBOLL. FY FAN vad tråkigt. Usch! Hellre sitter jag i soffan med pizza, glass och laptopen och tjockar bort hela dagen. Det finns fan, med handen på hjärtat, inget så jävla vidrigt som lagsport i min mening. Skulle jag vara en bloggare som skrev HISSAR/DISSAR kan ni ju gissa vad som skulle vinna förstaplatsen på det sistnämnda. Hua! Buu! Uäck! Nää.. jag stannar fa-an hemma. Annars måste jag ju sminka mig och göra mig i ordning. ORKA det.. nu vart jag på dåligt humör. Och inga jävla kommentarer om min soffpotatishet.Chill, people of Sveariket!
Jaaa.. här går det lååå-ååå-ååångsamt med nedladdningen, så ska försöka slänga in något mer inlägg, tänkte jag. Det blir pannkisar till kvällsmat ikväll. Yummie! :D *smacka uppspelt med munnen like a fat-kid* Haha.. snubblade nyss in på någon ny provokationsblogg också och skrattade så jag höll på att tappa luften.. eller inte. Men jag skrattade gott i alla fall. Det ROLIGASTE är ju inte heller dom som driver provocerande bloggar, utan snarare alla människor som inte bara kan låta bli att ta det på fullaste allvar. Som den här killen.. det var så uppenbart att han drev skiten ur det som är dom ledande provocerande bloggarna i bloggdjungeln och deras sätt, och ändå blir folk så upprörda att dom är på väg att skita ner sig. CHILL, för fan!
It doesn't matter how gorgeous you are,
Skillnaden på att säga och faktiskt göra, gör en sån enorm skillnad. Jag kan sitta här och risa-och-rosa mig efter det ena och det andra, men det som verkligen spelar någon roll är vad som sker när det sätts på prov och ord möter handling. Man kan SPELA hur ödmjuk som helst - det är det enklaste i världen - men ödmjukhet kommer inte från tomma ord och fraser. Tvärtom. Och ödmjukhet är faktiskt vad som skapar sann mänsklig skönhet.
Den korta versionen: Jag är SO OVER självgoda skitsnackare, och att skitsnacka och se ner på andra som du gör, får hela ditt söta nylle att bli 1.000.000 gånger fulare i mina ögon än den där personen du just trackade ner på's nylle är i dina ögon.
Pish Posh!
Jaja, kör det på det gamla goda omvägssättet. Det verkar ju vara "the way to do it" nuförtiden, så..
Nu är det trubbel i paradiset igen. Livet är en enda stor lekplatsens sandlåda.. det har vi hört förut. Men därav lär man väll försöka köra så raka puckar och ha så roligt man bara kan med dom andra barnen? Visst att det finns stunder då det passar sig och inte passar sig med ett rejält mått skärpa och allvar. Men herregud.. ibland måste man ta saker med en nypa.. socker(?).. mitt i allt saltet.. och INTE läsa in så mycket mellan raderna eller ha någon slags konstigt.. tävling (?).. där det ändå inte finns någon rimlig eller åtminstone värdig möjlighet att påverka slutgiltigt resultat.
OM någon vill läsa min blogg är dom mer än välkomna att göra det. Jag har inget att dölja, men dock heller inte alltför mycket för den nyfikne eller mer självintresserade att erbjuda. Varsågod och läs, om du vill. Men OM nu folk valt att inte göra det av egna skäl ser jag inte poängen i att någon annan upplyser dom om vad som står häri (för att nämna ett ställe). Fattar bara inte grejen med att ofrågad springa sändebud mellan två parter - varav vardera två personer - om det som bara angår dessa fyra, när ingen utav dom faktiskt uttryckt sin vilja om detta? Det enda som KAN komma utav att man ändå envisas att dra i dessa trådar är ju att eventuellt lyckas skapa osämja och missförstånd mellan dessa parter? För.. annars förstår jag bara inte vad "belöningen" för denna möda yttrar sig i och återigen är jag konfunderad över hela systemet.
Oops! Svära eller inte svära?
Men nej, vad jag börjar halka efter med inläggen. Dåligt, Belial, dåååligt. Vad gör jag då? Jo, jag sitter här och funderar sönder min hjärna på vad som kan tänkas komma att hända längre fram den här månaden - precis samma sak som jag gjort den senaste veckan eller så. Jag är HELT lost kan jag lova. Tre veckor som bara rinner iväg kvar. Men det kan ju inte mer än att gå åt skogen? Eller? Funderar på att göra April-månad till en svordoms-fri månad på prov. Å ena sidan är det troligtvis inte så.. (OJ! Där höll jag på att skriva en).. trevligt attt läsa en massa svärord i varannan mening. Men å andra sidan svär jag som en borstbindare privat.. sådan jag är och det är ju lika viktigt att vara sig själv som att vara trevlig.. om inte viktigare? Hmm.. knepigt.
"Smink gör en kvinna vacker, hur ful hon än är."
Gammalt citat à la Sailor Moon. Haha.Men ärligt.. någon mer som märkt hur smink, lite mer välplanerade outfits eller att man orkar lägga ner lite tid på frisyren på morgonen på något underligt vis verkar kunna lösa problem och deppighet helt av sig självt? Som.. när man gått veckor utan att sminka sig och så en dag känner man bara: vad fan.. lite smink skadar inte och plötsligt verkar hela världen ljusna och folk blir sociala och chanser på roligheter dyker upp.
Är det en sån där "attityd" - smile at the world and the world will smile back at you - thing, måntro? Eller är det helt enkelt så att jag kan om jag vill? Lyckades nämligen verkligen med make'n idag. Brukar alltid fucka upp något moment. Men fixade t o m ögonskuggan (min personliga nemesis i sammanhanget). Och ja, jag babblar mest för att jag inte vet vad tusan jag ska skriva.
Nej, fy!
Ja, nu var det väll på tiden att jag gav mig själv en liten diss. Inte mer än rättvist efter förra inlägget. För, saken är den att:
VARJE GÅNG jag skrivit ett utav mina lite vassare inlägg känner jag mig genast väldigt, väldigt.. osmaklig. Elakhet är inte klädsamt.. inte på någon. Och jag fattar inte hur vissa kan göra detta on a daily basis utan att ens upptäcka det FULA med det. Spelar ingen roll hur gullig man är på utsidan om man är tvär-bitchig inuti.
Jag tycker dock att sättet som t ex jag och Bästis gör detta på inte skadar någon och (oftast) görs på ett väldigt skämtsamt sätt så att det framgår att vi spelar svartsjuk-bitter-fitta rollen och att det är tanken. Nä, jag ska rycka upp mig från sånt där. För det är faktiskt, vad folk än säger, INTE - någonstans, någonsin - vackert eller coolt (och framför allt inte 'OK!') beteende. Fy Belial!
Freeing myself
Haha.. raderade min lunar idag. Skrev över alla gamla dagboksinlägg och mail i ett dokument. Men måste bara säga det: AOUCH! Vad ont det gjorde att läsa en del utav dom.. ändå lyckades pressa tillbaks tårarna. Fuck that! Och det som egentligen var tragiskt var inte att se hur elak någon annan var.. utan att se hur jävla svag JAG var. Visst, jag sitter med benet fast i någon slags dröm-dy där allting inte var så jävla ugly som det faktiskt var, men med så många andra delar av mig vet jag att jag ALDRIG skulle låta mig själv sjunka dit igen. Jag tror att fast jag fortfarande tänker tillbaks ibland, fast bröstet gör så jävla ont då och då, fast jag kan vilja blunda och låtsas.. har jag kommit långväga. Och detta har jag gjort i princip på egen hand (med stöd och push från några andra. Ni vet vilka ni är). Jag VET att jag på många sätt ligger efter andra i min åldersgrupp. Jag klarar inte av allt man ska klara av, jag fastnar lätt i dået och jag har en barnslig ståndpunkt i många avseenden. MEN jag har också överkommit hinder som var så höga att jag trott att jag aldrig skulle orka klättra första metern, så höga att efter att jag tusentals gånger kommit halvvägs trott att jag skulle falla hela vägen ner igen och jag har ändå fortsatt att klamra mig fast och klättra vidare upp för det där jävla hindret och fast jag inte är ända framme ännu.. har jag kommit en bra bit på vägen. Jag har en bland-personlighetsstörning som till viss del innebär en extrem slags social rädsla och dels att leva med extremt smärtsamma känslor och emotionell överkänslighet. Detta till trots, har jag klarat att fortsätta leva vidare, att inte ge upp hoppet om något bättre, att kunna gråta ut, ta ett djupt andetag och sen bara.. ja.. klättra vidare. DET för mig är styrka.
In what position are YOU to judge ME!?
Lyckades (och tänk, de tog ett HELT dygn) bli osams med Damp (exet jag nämnde). Gav mig in i en diskussion om huruvida han plötsligt (från en JÄVLA MASSA fjäskande) bara kan tvärändra uppfattning om mig och sitta och bedöma vem jag är helt och fullt efter min diagnos. Sen tog han då detta som att jag helt desperat försökte få honom att vilja ha ett förhållande med mig. Haha.. "AS IF!" säger jag bara. Pfft. DREAM ON. Måste dock ändå säga att jag började bli smått förbnannad när han började dra mig över random kammar. För det första för att han inte träffat mig på 6 år, så han vet inte ett skit om mig och min person i nuläget. För det andra för att han inte drog liknelsen INNAN jag och den här bruden fick en gemensam nämnare och för det tredje för att han själv är jävla duktig på att bli förbannad när någon har åsikter (och då vet man FAN INGENTING och ska därför inte yttra sig osv. Ändå var det HAN som - trots sin ålder på snart hela 24 år - bl a drog yrket "hora" HELT ur sitt sammanhang). Jomen jo, Borderline är typ samma sak som cp-skada, fråga bara (Bästis ägande ordval) Dampungen no.1. Ladies and gentlemen, do we have a severe case of hypocrisy with us today?
