Ok. Hade typ lovat mig själv att börja posta mina inlägg som jag bunkrat upp med i utkast under de senaste året, nu sista dagarna i december. Men det har inte blivit av.. famför allt av samma anledning som det har blivit svårt att driva en blogg de senaste.. året? När jag skapade min lilla blogg så var tanken att jag skulle ha den FÖR mig själv, men ÖPPEN för den som ville att läsa. Så jag tog ett namn som jag ofta använt ifall att någon skulle vara intresserad och leta upp den på egen hand. Efter hand började sen fler människor jag känner hitta den.. så jag kände "skit samma" och kopplade den även till flertalet andra sidor. Det negativa som kommit med detta är att ju fler människor man känner som tittar in, ju fler människor som vill sätta fingret i vädret och berätta för mig vad jag kan och inte kan skriva om har poppat upp som svampar. Och nej, jag säger inte att ALLA gör så. Men jag säger att: Ja, VISSA utav er gör just så.

Och detta irriterar mig så in i helvete. Och då det senaste året har varit ett förbannat jävla piss-år för mig så har jag inte alls mentalt klarat av detta med postande av inlägg då jag vetat att jag måste akta varenda förbannad stavelse jag skriver om jag inte vill att folk ska lägga sig i (och för mig tycker jag lösningen är ganska enkel. Om min uppriktighet svider deras ögon så mycket och ni inte vill läsa det som står: Lämna min blogg och kom tillbaks när NI kan hantera att jag valt att vara ärlig i den). Just nu är det som att stå och trampa på samma ställe i timmar eller dagar eller t o m månader inför vartenda inlägg jag skriver. Jag kan ALDRIG bara skriva ihop ett inlägg rakt upp och ner längre och posta det såfort sista ordet är skrivet. För att jag måste överväga om NÅGON kommer tro att någon enda mening handlar om dom och bryta ihop. Och det var INTE för detta jag började skriva den här bloggen.. rakt det motsatta, faktiskt. Så motivationen har försvunnit och jag väger fram och tillbaks på om jag ska stänga ner den, helt enkelt. För även om jag bara vill känna: Skyll er själva om ni ska ta åt er så förbannat mycket.. så är jag inte så som människa och hela grejen blir en ont-i-magen-av-bloggen situation. Jag ÄLSKAR att skriva och jag HAR ÄLSKAT att blogga. Men lusten har runnit ur och det beror på att jag inte kan skriva ett jävla könsord längre utan att folk gråter ögonen ur sig. Och nej, jag tycker inte att det är MITT problem.. men andra människor GÖR det till mitt problem.

Men vet ni vad? Det här är min blogg. Mina texter. Mina tankar. Och nu tänker jag göra anspråk på dom. Och nästa jävla "Tänk på vad du skriver" jag får kommer sluta otäckt. För, ta mig fan, jag TÄNKER PÅ vad jag skriver. Frågan är väll: TÄNKER NI på vad ni läser?

Det gick ju bra med Ataraxen. Vart inte märkbart trött. Kanske en liiten aning och kanske sov liite längre än vanligt. Blev å andra sidan fruktansvärt torr i munnen och känner mig redan uppretad igen och har ont i huvudet som fan. Sitter och häver i mig vatten mot muntorrheten och får springa på toa hela tiden. Har också hunnit städa upp vårat rum.. är väll dock inget Marcus kommer lägga märke till i vanlig ordning. Det kan typ gå från bombnedslag till gnistrande rent och jag påpekar att jag har städat och han ser sig förvånat omkring med ett: "HAR DU!?" Inte så att det fortfarande ser förjävligt ut, men han har minne guldfisk så han glömmer bort hur det såg ut innan.

Imorgon tror jag att jag ska ta och städa upp på toaletten - om jag mår åtminstone halvbra. Resten av lägenheten har jag pretty much gett upp, för tillfället. För det ser ut som att ingen har städat alls en halvtimme senare och SOM FAN två dagar till utöver det. Dessutom är jag typ bara på mitt eget rum och i badrummet själv, och för tillfället har jag ingen emotionell styrka att leka fyra-barns morsa.. fan, har knappt någon styrka att ta hand om mig själv ens en gång, så då kanske du förstår? Den dag jag mår så pass bra att jag redan tagit hand om mig själv och har energi kvar för att ta hand om andra.. då jävlar blir det fart (tro mig, jag känner mig själv där och jag vet att jag kan vara både jävligt flitig och det på ett noggrant sätt när jag är på topp). Men tills vidare tänker jag bara göra vad jag blivit ordinerad och ta hand om mig själv först. Sen dom som tycker att det ligger på mig, bara för att jag är tjej eller nått (?), att ta hand om hela röran själv.. ni kan bara dra åt helvete. Jag har valt att inte bli förälder av en anledning.. och den anledningen heter: Min frihet. Så kom inte här och försök sätt nån uråldrig jävla könrolls-boja runt min vrist. Det är inte min uppgift mer än någon annans av alla som bor och slagit läger i min pojkväns lägenhet, att ta tag i den.. och nästa pik ("på skämt" eller inte) av den sorten som jag får kommer att sluta i att god min tar slut och motattack tar vid. Så det så.

Fick en akuttid på psykiatrin tidigare idag. Gick dit med en riktigt dålig magkänsla som slutade med att jag fick lov att pressa tillbaks tårarna och stirra ut genom fönstret i ungefär en minut för att ta mig samman. Antag att jag INTE uppskattade den uppblåsta läkarjäveln som jag träffade för första, och förhoppningsvis också sista, gången. Började redan känna mig smått panikslagen då jag förstod att vi skulle vara 4 - jag, läkare, kurator och en lärling - på mötet. AVSKYR det. Man får den där känslan av att vara ett barn i ett rum med vuxna som snackar om en - med varandra - som att man inte vore där.

Han började såklart fråga det vanliga: Vad kan vi hjälpa dig med idag? Hur känner du dig? Beskriv din situation osv. Alla så jävla svåra icebreakers.. för man vet inte vart man ska börja och hur man ska beskriva det (Har du någonsin försökt skriva något och du har liksom hela upplägget klart i ditt huvud, men du vet inte hur du ska skriva första raden, så du hänger bara med pennan två millimeter ifrån pappret eller låter fingrarna matt vila mot tangenterna medan du stirrar ut i tomma intet? Liksom, bara fast). Redan under de första fem minuterna kom vi dock snabbt överens om att man kan dela in min vardag i tre stämningslägen. Överlycklig. Tom. Skit. Eller som han valde att omformulera det (då han snabbt klargjorde att det var han som drog i trådarna i den här showen): High. Medel. Low. Och så fortsatte vi med hur mitt liv såg ut i o m pendlandet mellan dessa tre kombinerat med t ex ångest, självmordstankar osv (och styrka, frekvens etc utifrån perioder utav dessa tre). Medicinering. Självskadebeteende och annat destruktivt beteende. Hallucinationer - som tydligen enligt hans bedömning till stor del kan klassas som hypnagoga och hypnapompa sådana, dock inte riktigt alla (han verkade dock rätt stött - som att det vore en personlig förolämpning - då hans förklaring inte verkade täcka allt, som t ex varför jag plötsligt kan erfara hallucinationer ej exklusivt, om än vanligast och kraftigast, vid insomnande och uppvaknande). Vi kom även lite in på olika tester av både läkarprov och diagnos-sort. Gick fram och tillbaks mellan troligt och icke troligt gällande möjliga diagnoser (både såna jag fått och som jag inte fått) osv.

Sen kom vi till DET: Att ge dom en klarhet över orsaken - VARFÖR? "För, enligt hans mening, har man ju inte ångest och besvär till den här graden och omfattningen utan att något utlöst det." Så nu var det dags att spotta fram med det - hit med dina djupaste mörker, seså fram med dina trauman - bara sådär. Kort. Enkelt. Befallande. Nu. Ord och inga visor. Och jag kunde inte svara.. fast jag öppnade munnen och försökte flera gånger.. för rösten bara stockade sig.. och han pressade och pressade.. och jag visste inte vad jag skulle säga (för att få dom att förstå att jag inte tänkte ta det där och då och de tusen orsakerna till varför), och så log han som en råtta-mätt katt och pressade på ytterligare.. obönhörligt.. så jag öppnade jag munnen.. För att ge ett ärligt svar? För att säga att jag inte klarade av det?.. och så brast det slutligen totalt och rösten stockade sig och jag vände bort ansiktet ut mot himlen utanför och kämpade och kämpade i striden mot tårarna.

Ville bara gå därifrån och aldrig komma tillbaks. Men satt som fastnaglad kvar och väntade på att det skulle börja gå över. Och ja, jag lyckades med att inte låta tårarna komma förbi ögonfransarna. Men allt var kaos i mitt huvud efter det. För hela världen hatar ju mig och hela världen tycker jag är så jävla äcklig och korkad och konstig och värdelös och tråkig och ful och hela världen är emot mig och jag har precis förlorat och dom har vunnit och nu har jag låtit dom se hur jävla liten och svag jag egentligen är.

Och efter det vågade jag inte kolla på någon utav dom andra två.. dom som hade vittnat hur jag hade förlorat. Så jag stirrade bara tillbaks på min överman. Och jag fick bara verkligen lov att svara på EN fråga till och det tog flera långa sekunder, innan jag med en inandning genom näsborrarna tvingade tillbaks det sista utav tårglansen i ögonen och svarade.. och min röst darrade till mitt i den korta meningen.. och sen sa han att man kan ju säga att jag verkligen lever i en sorts förnekelse, eftersom jag först varken ville erkänna för mig själv eller dom att något traumatiskt någonsin hänt (för det var ju inte så att jag inte känt mig trygg nog att göra det, ensam i deras främmande sällskap) och för att sen vägrade jag ju prata om det (för jag hade ju hunnit bygga upp så mycket förtroende för någon som från första början hade gett ett spydigt, känslokallt och översittaraktigt första intryck och som jag hade träffat för första gången för en kvart sen).

Men efter just det sista slaget.. TKO'n.. verkade han dock gladare, mer avslappnad och med en slags självbelåten positivitet emot min nyss så värdelöst ointressanta existens. Han hade fått sin lilla dramashow som han utmanat mig till från handskaket. Nu var det bara att spela den överlägsna, duktiga allvetaren, därifrån. Detta är mycket viktigt - skriv ner det. Stryk det där, förresten. Jag läste om det här då eller då i utbildningen. Förstår du? Förstår ni andra? Bra.. Förresten, vi kanske ska ta EN SÅN undersökning. Nä, vänta med det där. Skriv bara följande.. osv osv. Den ena analysen efter den andra. Tills jag, efter en och en halv timme för mycket i hans händer, fick tillstånd att lämna rummet.

Själv fick jag blott in ett fåtal desperata tillbakasparkar.. någonstans mellan då utfrågningen började och fram tills jag bröt ihop.. och det kanske var dom (blandat med att jag, då jag började märka av hans överlägsna nedvärderande sätt, började svara med samma dumförklarnade tonfall och en ganska stor underton ironi) som jag fick lov att äta upp senare. Dels den där jag berättade att en utav mina största ångestfaktorer är när jag får tid över att TÄNKA EFTER och börjar tänka igenom saker som hänt.. samma dag.. förra månaden.. för flera år sen. När han frågade vad för saker det var fråga om berättade jag, inte utan en slags menande blick, att jag börjar läsa in möjliga baktankar, spydigheter och hånfullhet i saker andra säger.. hälsningsfraser, komplimanger, skämt.. allt, mer eller mindre (och den kommentaren fick honom faktiskt att verka bli lite mer eftertänksam för en halv minut eller så). Och dels den då jag lyckades få dom andra två att vrida lite obehagat på sig genom att komma in på den förbannade impulshandlingar-som-oftast-innefattar-S-E-X-pusselbiten i diskussionen.. ärkesvinet log dock bara slugt tillbaks och använde sig av ännu en utav sina checka amerikansk-inspirerade fraser för saker som på en psykiatrisk mottagning kanske borde tas med en lite allvarligare inställning än så.

Jag har lärt mig att det finns dom doktorer som lägger fråga på fråga för att dom vill veta om du har dom "rätta" svaren eller om du bara snackar en jävla massa skit och att det finns dom som lägger fråga på fråga för att dom inte riktigt förstår, men efter denna erfarenhet förstår jag att det också finns dom som lägger fråga på fråga för att dom vill se vart gränsen går innan patienten, för deras sjuka nöjes skull, flippar ur på ett eller annat sätt. Han drev mig över kanten.. och han njöt medan han gjorde det.

Snälla Bella, det störande med din inställning är inte att den är positiv. Det störande med din inställning är att den är FRUKTANSVÄRT IGNORANT. Frågan: "VARFÖR kan denna blonda brutta aldrig ge konkreta svar, utan går alltid en massa omvägar runt och förvandlar om det ursprungliga ämnet till något annat? Lite manipulativ, hmm?", som varken jag eller någon annan någonsin kommer få ett svar på från blond-Bellan av exakt samma anledning (Hybris är ta mig fan bara förnamnet), tänker jag lämna utanför det hela, och gå rakt på det som gjort mig förbannat upphängd på den här debatten, istället.



För vet du vad, Bella: Ibland kanske inte problemet är att "alla är så FRUKTANSVÄRT avundsjuka på dig". Ibland kanske problemet är att du INTE tilltalar en målgrupp, eftersom det du säger och står för faktiskt, tro det eller ej, inte gäller för Alla. Överallt. Alltid. Och att det du förespråkar, även om du för vissa är en jättebra förebild och inspiration, för andra innebär prestationsångest, stress och i allmänhet hela saltkar i såren.

Vidare till både dig och er andra som skriver att allt handlar om inställningen: INSTÄLLNING ÄR SÅ FAN HELLER ALLT. Inte om man verkligen är sjuk (som i en psykisk diagnos eller som i en faktisk depression). Tror ni verkligen inte att folk som mår så pass dåligt att dom bara vill dö inte VILL bli bättre med all vilja dom har kvar inom sig? Men för vissa är det inte lika lätt att måla på ett falskt leende och tänka positiva tankar. För en deprimerad person trycker dom negativa på HELA TIDEN, hur ovälkomna dom än är. Jag blir faktiskt väldigt rädd när jag läser det här och förstår (mer än innan?) omfattningen av människor som tror att depression är ett val? REALLY, bitches? REALLY!?!?

Bella skrev ett Beyoncé citat i början av ärendet - ännu ett sätt att själv förespråka sina åsikter på ett icke-romantiserande sätt, I'm sure? Skulle själv också kunna ge er något citat från annan välkänd person, men väljer att avsluta med något långt mer insiktsfullt från en helt vanlig civilperson, hellre än någon superframgångsrik, surrealistisk drömbild av den perfekta människan med alla "fula små hemligheter" nerkörda någonstans i innerfickan:

Ni som tror att depression är ett val, tänk efter för en sekund: Hur skulle det kännas FÖR DIG att vakna upp en morgon och inte ha emotionell styrka kvar att träffa andra människor? Att känna att tiden flyger förbi utan någon mening eller orsak? Att alltid känna dig ensam - till och med i ett rum fullt med människor? Att ständigt få påtvingning utifrån att, för vad som egentligen är deras skull, fake:a att du mår bra och att också lära dig göra detta bara för att slippa deras föraktfulla frågor och avvisanden, samt ännu mer känslor av främlingskap och besvikelse? Att förlora vänner eftersom du inte kan finna styrka inom dig att faktiskt LEVA och för att det är fysiskt omöjligt för dig att vara lycklig. Att ständigt gråta dig själv till sömns och hoppas på att inte vakna. Men att vakna likt förbannat och vara utmattad på grund av kvällen innan. Och så börjar det om. Tänk att ständigt gömma dig och ta avstånd från människor för att ingen ska märka detta som av samhället har blivit så "fult" och "skam"-stämplat och om du skulle nämna något, dyker något oerfaret, ignorant pucko upp och antyder att du bara är en attention whore som VALT detta. Nu: SNÄLLA, berätta för mig varför NÅGON skulle välja det? Depression är en sjukdom, inte ett val.

Under det senaste halvåret har jag knappt druckit alkohol alls. Och på flera sätt tycker jag, handen på hjärtat, att det har blivit extremt mycket tråkigare på det sättet. För jag tycker att det hör lite helgen till att ta något glas vin en utav dagarna och festa medium till hårt den andra. Varför jag slutade var väll dels att det har varit lite svårt att verkligen hitta ett sug för det, många gånger - antingen är det inga riktiga fester eller utgångar som man känner kommer leda till något storslaget eller också är man bara inte sugen på att dricka. Men också, till viss del, för att jag märkte att jag började få lite sneda blickar.. eller pikar kanske snarare.. från flera människor i min omgivning och lät mig sålunda kuvas (återkommer till detta) till att tänka: TÄNK OM jag får eller faktiskt redan har alkoholproblem? Vilket egentligen är ganska skrattretande. Under perioden jag var 16 till 20 drack jag i princip ALDRIG. Kanske ett fyrtal gånger per år.. HÖGST. Hade heller ALDRIG kul (och i princip 0 socialt umgänge) under den perioden och satt mest hemma och kände mig tråkig, ensam och bortglömd. För dels var min dåvarande pojkvän grymt mycket emot alkohol och dels hade gamla vänner, som jag förstått det, helt enkelt vid någon tidpunkt bestämt sig för att jag inte var välkommen att hänga på. Sen började jag dricka lite oftare efter att jag fyllt 20, men fortfarande ganska sällan. Någon gång per månad på sin höjd. Sen det här senaste året, innan i somras, så drack jag ungefär 1-2 gånger i veckan. Men, och rätta mig om jag har fel, är inte det ganska normalt för någon som är 23 år? Jag är en ung tjej som är intresserad av att komma ut och träffa folk. Jag skulle till och med vilja kalla det ganska (ve mig!) sunt. Men nej.. genast tycker de människor som faktiskt inte ens är med att man "dricker lite för mycket". För det första har jag aldrig druckit med lika stor kontroll över mängd och när jag ska sluta som jag gjorde under den här perioden. Och för det andra så tror jag att skon klämmer i att folk helt enkelt blir BITTRA, inte för att dom bryr sig ett skit om hur man mår varken fysiskt eller psykiskt, men helt enkelt för att dom inte kan unna en att man har roligt.. och att man har det utan dom (genom sig själv känner man andra och jag VET, som jag skrev, hur det känns när man blir "bortglömd" medan ens bekanta verkar leva livet och man själv sitter där med pojkvännen och chipsskålen och TV-tablån. Då blir det jävligt lätt att peka finger och både intala sig själv och predika om hur man ändå inte VILL vara som dom eller att den och den personen dricker alldeles för mycket). Och ja, detta säger jag ett halvår EFTER att jag drack som jag gjorde då. Poängen är den.. gnäller någon någonsin på någon annans festande så länge dom också tar del av samma kaka? Svaret är avgjort och absolut: Nej, det gör dom inte. Men missta inte MISSUNSAMHET för OMTÄNKSAMHET. Problemet är inte och har aldrig varit omfattningen utav någon annans strikt fest och sällskaps-förknippade alkoholintag. Problemet är att någon annan har jävligt roligt medan du ännu en gång sitter där med pojkvännen, chipsskålen och fredagens TV-program.

Jag kom fram till något en sömnlös natt för några veckor sen nu (det var många utav dom ett tag, men har nu börjat få sömnen tillbaka). Och det var vidden utav de flesta människorna i mitt liv's skeva idéer om mig (och mina likar). De flesta har nämligen fått för sig att det finns en massa saker som jag inte KAN göra eller inte gör för att någon annan inte vill att jag ska göra dom, när jag faktiskt i regel gör eller inte gör saker för att JAG VÄLJER att inte göra dom. Yeah, stop flattering yourselves, already. Bara för att någon inte säger vad den tänker eller inte exploderar känslomässigt inför allt som sker runtomkring den behöver det inte betyda att den INTE KAN säga nej eller INTE KAN bita ifrån - hårt. Detta är inte svaghet.. detta är styrka. Jag har varit, är och förblir min egen drottning. ALLA är impulsiva till att börja med, men inte alla lär sig att kontrollera det.



Och vet du vad? Nu har jag valt jag att ingen ska säga åt mig igen vad jag inte kan göra och låta det gå förbi obemärkt. Jag ÄR stark och jag står för mitt ord och alla ni som dränerar mig på dessa positiva energier.. ja, jag kommer att fortsätta göra det klart för er på det sätt som passar MIG att jag är klar med er och det jävla gift ni sprider över mitt liv. För gott. Lagt kort ligger. Ja, det fanns en tid när jag (återigen) VALDE att möta er på eran nivå, eftersom jag ansåg att det var vänligt och den rätta saken att göra.. men från och med nu möts vi på MIN. Det vill säga en som innebär att jag kräver att vi möts UTAN brist på impuls- och självkontroll. Jag väljer inte att sitta i mörkret längre och jag väljer att nu bevisa för er att det ni trodde var svaghet och brist på förmåga - min tystnad - i själva verket hela tiden var en styrka i form av självkontroll, och ett aktivt val jag gjorde när jag valde att kontrollera, och inte agera på, negativa impulser.

Har övervägt och övervägt.. funderat på att radera bloggen eller göra den privat och ge lösenordet till 1-2 personer. Var precis på gränsen till att ta bort den för gott, men känner nu att.. nej. Detta är platsen där jag haft utrymme att vara mig själv och ÄKTA rakt igenom under dessa fyra år. Har aldrig tagit bort ett postat inlägg (mja, utom typ.. ett (?).. och det var på begäran av yttre part) och jag kan stå för vartenda jävla ord jag skrivit här.. hur osams det än gör mig med mina närastående. Jag har sagt exakt vad som funnits på mitt hjärta utan att försköna eller överdriva det på något sätt. This is me. Take it, hate it or leave it. Jag tvingar ingen att läsa och om du själv har hittat hit och själv har börjat läsa så är det ditt problem om innehållet sen inte passar DIG. Jag tänker säga vad jag har på hjärtat, även när min röst skakar och det du kallar "mitt" attitydproblem är helt enkelt en attityd som DU har problem med.. därav är i så fall problemet tekniskt sätt DITT.



Jag går igenom en stor förändring just nu. Och ja, det är tufft.. jävligt kämpigt.. och jag har fått hålla tillbaks tårarna ett par gånger. Men det här kommer bara göra mig fan så mycket starkare när jag väl tagit mig igenom det. Den här smärtan jag känner nu är bara svaghet som lämnar min kropp.. är det inte så man säger? Och jag kommer äntligen att kunna må fan så mycket bättre utan all den här smärtan som fortfarande bitvis finns kvar inom mig.. när jag väl blödit ur mig DIG - min svaghet - och ditt förbannade jävla gift ur mitt liv.

Och jag vet att flera utav just dessa personer kommer att läsa detta och himla åt faktumet att jag understår mig att kalla mig själv för en "bra jävla människa".. efter vad jag gjort dom. Att just dom kommer att tycka att jag har för höga jävla tankar om mig själv och att jag är oförskämt självsvådlig i detta tänkande.. för vad jag låtit dom utstå. Just dom människor som själva kräver så jävla mycket av andra, som själva ALDRIG betalat för de misstag dom gör och som har EN huvudperson i sin bok: sig själva. Och vet ni vad: jag har fan inte slagit någon av er fysiskt på käften med knuten näve än. Inte spottat en autentisk loska i någons ansikte än. Inte skrikit på någon så nära dennes anikte att mitt saliv stänkt ner den. ÄN. Men tro mig, nu går det som jag tidigare begränsat vid "viss hänsynslöshet" vidare ett.. tre.. tio.. steg. Det är nu det ni tidigare kallat min "själviskhet" och det jag kallar att "äntligen ta hand om MIG SJÄLV före att ta hänsyn till alla andra och vänta, vänta, vänta på min tur (som aldrig kommer)", når nya höjder.



Inget mer sjunka ner på golvet i fosterställning och skaka i smärtsamma tårar efter ett avslutat telefonsamtal eller ett lämnat rum, där jag inte lät undslippa en ton av känslorörelse, inget mer söka tröst och skydd bakom en partners skyddande axel (som ändå inte kan utkämpa striden på ett sätt som stämmer med det jag skulle gjort), inget mer seså ta-nu-bara-även-denna-dynghög-med-skit-och-fortsätt-le-din-dumma-jävla-äckliga-fula-åsna, inget mer vänta för att jag inte vill lägga mer på redan tyngda axlar, inget mer gråta av samma orsak två gånger, inget mer vända ilskan inåt och bloda ner hela badrummet eller svälja piller eller kräkas eller dunka huvudet hårt och upprepat mot väggen för att straffa mig själv för vad jag känner, istället för att straffa någon annan för att DEN är en dålig ursäkt för en medmänniska.

Två ord: Bitch. Fit.

Har typ legat i sängen i 3 timmar och vridit och vänt mig.. så nu ger jag upp och försöker trötta ut mig själv på annat sätt istället. Så jävla typiskt. Allt är packat och klart.. men kan inte sluta oroa mig för småsaker, så har gått upp flera gånger och rättat till småfel eller ställt mig i garderoben och övervägt förändringar i packningen. BTW ser jag ut som en yxmördare på mitt passfoto. Charmigt.. verkligen. Min första reaktion var: "Men fy fan vilken skata" och slänga ihop den idiotiska lilla boken för gott. Fan.. man kan ju gå under jorden för mindre och imorgon vid den här tiden har fler människor sett jäkelskapet.



Och så har jag börjat tänka på mycket annat på senare tid.. särskilt under småtimmarna. Har nämligen börjat reglera min medicin på egen hand och sålunda har jag fått bättre resultat än jag haft under hela det senaste (ett och ett halvt) året.. MEN jag har också börjat tänka mycket, mycket mer igen och det innebär att det gamla bekanta kaoset i mitt huvud är tillbaks (Något jag inte känts vid på ungefär lika länge).. vilket samtidigt nästan att föredra framför att ALDRIG känna och tänka något speciellt alls = inga dalar, visst, men heller inga toppar. Läkaren envisas också med att fortsätta ge mig samma dos.. så med detta känner jag att jag har motbevisat dom. Jag borde få trappa ner till typ hälften i alla fall. Känner mig som en helt annan människa.. på gott och ont. Saker som jag numera fått tillbaks: Känslor (både dem bra och dåliga), logik, konsekvent tänkande, omtanke, reaktionsförmåga, samvete, sympati och all annan tänkbar aktiv tankeverksamhet (utan den medföljande huvudvärk jag fått dras med vid minsta antydan om detta under dessa år) m m. Det är som att jag varit levande död, inser jag allt mer nu när jag börjar komma ihåg hur det känns att framför allt KÄNNA alla dessa saker.. förstå dom, even. Kan du tänka dig hur det känns att plötsligt bara slås av att: Shit! Jag kan faktiskt känna min egen kropp!? Och för två veckor sen hade jag inte insett hur sjukt detta låter.. bara en sån sak.

Ok, gav den korta versionen på Facebook igår,



men känner att jag måste skriva av mig hela grejen nu, då den hållit mig vaken sen två timmar, under vilka tankarna rusat och jag inte kunnat somna om.

ALLTSÅ.. jag tycker verkligen det är ganska uppenbart att jag inte kommer komma till min psykologiska mottagning och ha problem som sådana att nån förälder vill gifta bort mig till min kusin eller oro inför gynekologbesök på grund av att hela min fittskåra är ihopsydd (och nej, detta är inget jag snappar ur en okunnig luft - detta är exempel på lapparna som sitter i väntsalen). Eller hur de kan förvänta sig att jag ska komma dit och spilla ut mitt hjärta för en människa som jag träffat EN gång och som jag VET att jag bara kommer att få träffa typ.. 2.. gånger till i mitt liv (välkommen till Svensk psykvård).

För saken är den att när jag först kom till min mottagning så kändes det som att man verkligen blev bemött på det sättet att man kände sig som att ens jävla problem var SÅ jävla minimala och "I-lands" ur den här människans ögon.. att ja, man SJÄLV var problemet. Det är väll inte det som är grejen? Jag behöver hjälp och har gett det en chans som jag först inte ens var villig att ge för att jag verkligen hoppas innerligt att jag ska kunna få den. Men i någon utlänsk, halvt färdigutbildad doktors ögon kanske mina problem verkar minimala i jämförelse med all annan skit som trillar in (för ja, detta är en mottagning mitt i Södertälje). Och kalla mig fördomsfull - men kan man inte jobba med Svenska ungdomar på Svensk mark kanske man hamnat lite fel i sitt yrkesval?

Trodde bara det krävdes lite mer för att få ett psykolog certifikat.. men jag hade väll fel då.

Men det känns skönt att hon jag fått nu i alla fall verkar veta "lite" (eller jävligt mycket i jämförelse) mer om vad som är rimliga problem (samt vad dom innebär) för någon som bor i Sverige (som ja, ÄR ett I-land. Så hur fan ska jag ens KUNNA ha U-landproblem?). Men vi får väll se. Sen jag bytte är det även fler saker på g. Provtagningar, kontakt med annan öppenvård och ny utredning (som att jag behöver fler såna.. men anyways).

Nu får det fan va slut på detta ihärdiga emo-tjafs. Har gnällt av mig för MINST detta år nu i alla fall tycker jag. Och ja.. nu ska tydligen Marcus röka och sen SKA jag tydligen va klar.. för då ska han starta kvällens film. Jag har en liten - ja liiten - surprise för honom som han inte vet om än. Vi får se om den är till belåtenhet. Mja.. jag har som synes inte alltför mycket att säga. Så nu avslutar jag och så hoppas jag på att jag har mer påtänkliga tankar att dela med mig av inom kort. Fick brev om ett nytt möte hos MFU i nästa vecka.. och satt även och började lägga upp lite planer med Ms.Cat. Så känner mig rätt hoppfull om att saker inte kommer att stå lika still länge till. Sjukt skönt. Gjorde också ett framsteg idag som jag hållit inom mig jävligt - som i JÄÄÄÄVLIGT - länge. Jag vågade erkänna att jag är värdelös på att BE om även den mest välbehövda (och enklaste likväl) hjälp och att jag förmodligen i själva verket är i väldigt stort behov av detta om jag ska kunna göra vidare framsteg. Framsteg som borde gjorts för länge, länge sen.. men som jag varit för stolt för att öppna möjligheterna till. Ja, jag behöver hjälp.. ny sorts hjälp. För det kommer aldrig gå om jag försöker och försöker med samma sak om och om igen. Den där enkla kontakten med en person en gång i veckan eller varannan vecka tre gånger och sen en ny kommer aldrig att ta mig någonstans. Jag är alldeles för sluten och det tar längre tid för mig än för de flesta att finna tillit för människor.. jag kan inte sätta mig i ett rum med en människa jag inte känner och vända ut och in på mig själv. Jag vet inte hur man öppnar en ny konversation med någon jag inte känner mig riktigt trygg med och jag kan inte rensa ut det relevanta från det orelevanta. Jag har alla svaren, men det går inte att bara vänta på frågorna. Jag behöver en intensiv kontakt med en kompetent människa som har plats och tid att hinna bygga upp en relation och tillit oss emellan. Jag har alla tankarna och känslorna och minnena och svaren. Men jag har inte rösten och jag saknar generell social färdighet och kommunikationsförmåga. Så.. nu var det sagt.

Det kommer till en gräns när man sen länge egentligen inte bryr sig om vilket. Man har liksom accepterat läget och tagit människor för vad dem är. Ändå kan det hända att man känner den.. besvikelsen. Över vad livet har gjort oss - skapat sprickor i jorden som höll oss samman och drivit oss allt längre ifrån varandra, gjort oss till främlingar som ser ner på, ljuger om, inte känner och inte bryr sig om varandra. Jag har aldrig varit en sökare av uppmärksamhet som sådan och det är heller inte alls vad jag handlar om.. det är också den MEST sårande, missuppfattade och orättvisa anmärkning jag fått genom mitt liv, åh, så många gånger nu. Om det spelar någon roll, om nån faktiskt någonsin frågar eller VILL veta så är det snarare.. upprättelse. Att stå till svars för mig själv och säga som det var. För vem? Jag kan inte komma på någon som faktiskt spelar så stor roll för mig längre. Det är snarare att jag har den djupa önskan att jag på nått sätt med en sista akt kan göra så att all smärta inte var förgäves. Så svaret blir väll i slutänden: för mig själv och mitt eget egos skull.. antar jag? Och att vara självisk har lett mig till en slutsats:



JAG VET vad jag är ämnad för.. om man nu faktiskt MÅSTE ha ett jävla "kvitto" eller en "mening" med livet. Finns det ett sånt för mig så är det min död.. JAG VET DET. Jag vet inte för vad än, om det nu promt ska komma något ut av det. Om det ens blir så att det får en mening god nog åt världen på ett eller annat sätt.. eller inte. Men det är så det är. Jag vill inte straffa någon. Jag vill inte få varken protester eller godkännande eller ens reaktioner. Och jag väntar inte på något.. ingen förändring eller nått mirakel som ska göra allt bra. Inte på nån jävla prins, att bli sedd, älskad eller känd eller något budskap från en annan sida eller högre makt (då hade den förhelvete redan kommit by the way? I slutänden verkar jag vara den enda som aldrig fått en hint till ett meddelande som sagt mig att: du är inte färdig än. Och nej, det spelar mig egentligen ingen roll.. förutom att det möjligtvis stryker min beslutsamhet några obetydliga snäpp till). Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag ska. Och jag söker verkligen inte NÅGONS jävla uppmärksamhet eller medlidande.. där finns förresten inget att hämta, kan jag ju säga direkt. Det skeppet har redan seglat, så att säga. Och det passar mig faktiskt utmärkt.. för som så blir jag lämnad ifred. Lämnad ensam att möta allt och bli klar i den takt jag behöver och jag behöver heller inte känna någon jävla skuld. Alla har sagt sitt i saken och jag har sagt mitt.. åtminstone till dom. Nu har jag bara mig själv kvar att säga "hej då" till. Att gå igenom hårddisken och arkiven fil för fil, ögna igenom - sammanfatta - slänga/bränna. Finna förståelse. Det har INGENTING med NÅGON ANNAN att göra. Beslutet är helt och hållet mitt och INGEN ANNANS att blanda sig i. Det finns inget och ingen som får mig att vilja leva och det finns heller inget och ingen som får mig att vilja dö.. mer.

Istället för att ljuga eller blunda eller skratta bort det, tycker jag att det lämpliga (och åh så lätta, lilla begärda) vore att helt enkelt säga "hej då", kanske ge en avskeds- klapp på ryggen eller handskakning eller ett "lycka till" i bästa fall.. OM man nu promt ändå bara måste få lägga sig i. But REALLY.. I DON'T care.

Vem fan orkar EGENTLIGEN sitta och bry sig om andras liv och val? Och vem fan bryr sig om vad du pallar sitta och spendera din tid med att hata angående andra människor och deras liv, din dryga jävla gnällspik, undrar jag då? Vem fan är du att dömma? Är så trött på bloglovin/facebook osv av denna anledning.. för varje dag dyker det upp 1-4 sånna inlägg. Skaffa lite fantasi att skriva om något annat.. eller kanske lite action i ditt eget liv istället om du är så förbaskat utsvulten på spänning, din nedrans as-ätare.. gå och bryt en nagel eller nått så ska du nog få se på susen. Ditt jävla Messiah complex hjälper ändå ingen sålänge du bara går runt och tror att alla i hela världen saknar allt vad självkännedom heter och du ändå bara tänker snacka om "problemet" bakom deras ryggar. Duh?



Och ja.. mitt hycklande var mycket medvetet i rubrik såväl som delar av texten.. så behöver du inte påpeka det. Men ärligt.. jag orkar inte slösa min tid på att tycka någonting om någon och det är faktiskt också bara just dem som bryr sig och lägger sig i SÅ JÄVLA MYCKET som lyckas göra mig irriterad. Visst, deras jävla val. Men ett tips: att helt enkelt bara sköta sig själv och skita i andra inger en extremt underskattad, skön känsla.

Inte mycket förändring i mitt humör.. även om jag lugnat ner mig några snäpp är jag fortfarande mer eller mindre på en inre krigsstig. Är en sjukt envis person, som inte ger med mig för mer än att jag VERKLIGEN motbevisas på ett eller annat sätt, när jag väl känner att jag faktiskt förolämpats. Det här är dock inte första gången mitt gillande angående berörda personer åkt jojjo fram och tillbaks och jag är inte hundra på om jag ska se mig själv övertygad om att det är som det är och inte värt att ödsla mer tankar och önskan om något bättre på. Jag har dock aldrig sett mig själv som en person som inte ger alla andra och tredje chanser och jag har faktiskt alltid hellre rett ut saker så att de blir begripliga för mig, så att jag tillslut kunnat dra streck över det. Har verkligen mycket tålamod och allt. Men JAG blir också less tillslut. Någonstans måste man ha mer respekt för sig själv och sin egen integritet, än för vad andra tycker och känner.



Och ja, nu kanske jag skaffar mig fiender.. vad vet jag. Det är hur som helst inte mitt syfte. Min avsikt är att bevisa att bara för att jag är en i överlag from och tyst och inåtvänd individ betyder det inte att jag låter folk stampa på hela mig. För att citera ett utav min nio år yngre lillasysters första uttryck som liten: ALDRIG MER!!

Men nu släpper jag detta. Det finns roligare inlägg att skriva. Yay!

Okej.. jag var jävligt arg när jag kröp i säng igår och kanske att jag överreagerade några resor. Vart så himla defensiv bara.. vilket övergick till att jag vart ledsen och deppig. Jag kände det verkligen som att jag hade fått ett par oförtjänta kängor när jag redan låg liksom. Liggande är så enkelt byte. Slutade med att jag fick en fullfjädrad panikångestattack och låg och fick ingen luft och fick ta bricanyl flera gånger och hade jätteont i bröstet och skakade och hyperventilerade. På grund av något så enkelt som att förstå att jag var icke önskvärd/omtyckt.. utöver att jag innan det för andra gången den här helgen bara kände mig så jävla fel på grund av min svårhet att kommunicera som en normalt funtad jävla människa och misslyckande att känna mig hemma i tjej-tjejiga konversationer eller diskussioner där jag kan tillägga 0 av andra anledningar. Och ja.. jag TAR även åt mig när någon snackar strunt om saker som angår mig mer än dom eftersom jag utgör ett exempel på den "typ av person" som det tomma, ignoranta skitsnacket handlar om. Som sagt: det är enkelt att bara lyfta ett finger och peka..



Har bestämt mig för att inte ta onödigt med skit och bara hålla käften från och med nu. Jag HATAR öppna konfrontationer.. men here they come. Snackar du OM mig, kan du snacka om det med mig också. Och tjejer: att sitta och himla sig och spela överlägsen bakom någon annan persons rygg gör knappast en själv till en sötare eller smartare person.. bara en tanke. Det är svårare att vrida det där fingret bakåt ett halvt varv.

Fick mig verkligen en tankeställare för en stund sen när jag läste igenom "morgon-bloggarna". En person hade skrivit något så urbota inskränkt och idiotiskt att jag verkligen hajjade till och bara: "WHAT THE ...!?" Och ok, jag förstår att vissa tar detta med politik på dödligt allvar (jag är inte en utav dom.. frankly, I don't give much of a shit for the circus. Jag har dock bestämt mig för att rösta i år. Jag räknade ner mina kandidater till två partier och sen kollade jag runt och kände i magen och hittade det som kändes bäst för mig. Med frågor jag brinner för mer än dem andra. Kanske att jag är mer påläst till nästa gång.. kanske att jag kommer att tycka att mitt val var fel i framtiden. Men för nu har jag bestämt mig.. för den här gången har jag slagit fast min röst). Och jag förstår om man ogillar en åsikt, men när man gör om det till personlig jävla bajs-kastning.. då sjunker man waaay ner i mina ögon. Vad fan har politik med småbarns enskilda, personliga åsikter att göra. Det är ju knappast tanken bakom det hela att starta sandlåde-krig, eller? Det är inte första gången på en väldigt kort tid som jag bara känt för att spamma sönder bloggvärlden med: SKÖT ER SJÄLVA OCH SKIT I ANDRA! Sånt är dock inte min grej.

Detta ledde mig dock till ett bra beslut så här på morgonkvisten.. jag har helt klart alldeles för många bloggar på min bloglovin som bara "hänger på".. kanske för ett tänkvärt inlägg de skrev för ett år sedan, kanske för en cool header (but I sure hope not).. och visst kanske dom får till det ibland, men sorry dom är inte värda att bli på dåligt humör för, med en 50/50 chans av gångerna man läser deras inlägg. Därav gjorde jag en snabb rensning.. kanske 10 bloggar som rök. 55 kvar.. någon gång i tiden hade jag strax över 100. Är det kanske så att bloggning börjat blekna som entertainment?

Jag borde fan verkligen få diktatur över det här landet. Alla skulle klaga, för det gör dom jämt. Men jag skulle vara fan så bra. Saker skulle i alla fall gå undan. Ett beslut för varje 3 timmar som går.. minst. Och alla beslut är återkalliga. Jag vet - jag äger.

Kan man tycka grymt mycket om någon.. älska dom till och med.. utan att nödvändigtvis vilja ha dom i sitt liv eller något slags förhållande med dom? Svaret är: SÅ JÄVLA JA! Och det finns tuuusen olika versioner om varför det skulle kunna vara på det sättet i just ditt, mitt eller den jävel du stalkar och fjäskar för och gråter efter varje natt fall.. oavsett om det är så att den inte vill ha NÅGON över huvud taget eller inte just dig.. på mer än det sätt den redan har? Så jag FATTAR vad hela jävla världen gnäller över egentligen? En del är pojk/flickväns eller knull eller vänskaps material för en person.. andra är det inte, för samma person. Kanske för att du har fått dina jävla chanser, kanske för att den personen gillar att hålla det på en den nivå det är, kanske för att du är för lång, tjock, ful, finnig för att den ska vilja umgås med eller synas in public med dig, kanske för att personen gillar att vara singel eller redan har nått på G som duger på sätt som du inte gör. Punkt fucking slut.



OM du nu verkligen vill veta orsak till varför den andra gör/tycker/känner som den gör så FRÅGA? Du kommer knappast att få ett svar på något annat sätt. Frågar du, however, och personen väljer att inte svara som det passar den, VERKAR den helt klart gilla fördelen att kunna fucka med dig på det sätt den gör, utan förändring eller konsekvenser, eller om den mot all förmodan ger dig något slags rakt och uppriktig långfinger.. då är det BARA upp till dig (och inte den) om du ska fortsätta slyna... du har alltid ett val. Allt är tillåtet. Ja, för i krig och kärlek är ALLT tillåtet, kom ihåg det.. även att bara vilja knulla, även att bara få ha det som någon slags overklig never-coming-true dröm eftersom den andra personen på ett eller annat sätt BLEW IT vid en eller annan tidpunkt. Get over it och skaffa lite jävla självrespeskt.. eller fortsätt för all del att jaga den jäveln som en desperat ben-juckare om det passar bättre. I don't care. Men skyll för helvete inte på den andra när du låter dig fuckas med eller om du t o m inte frågar. DET, av något, är DITT aktiva val.

OMG.. stötte på en groda size small nere i källaren och vart som vanligt stel som en pinne (det är inte den första jag sett den senaste tiden - men lätt den minsta), varvid jag blir buffad på in i pannrummet av Marcus. Ser hur Gizmo försvinner in under gräsklipparn (på jakt efter den lille) och fastnar där - klantkatt. Fortfarande skärrad står jag med uppspärrade ögon och stirrar efter fler varvid jag ser en ENORM JÄVLA ÄCKELPADDA SIZE BÅDA MINA KNUTNA NÄVAR IHOP vid brunnen och börjar nästan gråta. Och då ska vi inte tala om förra veckan när vi plocka in ved och jag (ja självklart - jag) lyfte på ett vedträ och därunder låg TVÅ feta paddor och stirrade ondskefullt på mig. Kastade träet och sprang några meter bort. Har haft några avlägsna encounters också med denna familj den senaste tiden samt en grön stor jävel. Allt efter att jag stötte på en utav den mindre och livligare sorten för någon vecka sen. Redan då sa jag att de säkert i den stunden samlade en armé för att gå till attack. Och det visar sig alltmer hur rätt jag haft. INTE ok.

Vet att det blivit lite förvirring angående mig och bloggen nu när jag börjat referera till mig själv som två personer (inte minst för egen del) och jag tänkte att det kanske är bäst att jag försöker reda ut, så de inte blir några misconceptions. Jag har helatiden - med få undantag - varit samma person genom hela mitt bloggskrivande på denna domän. Det var liksom målet. Att skriva medan jag bygde på den här "karaktären" jag ÄR. I över ett år, men SÄRSKILT under det året, innan jag skapade den här bloggen, levde jag i extrem smärta - då min kropp ännu var under kontroll av den som VAR jag. Under de första veckorna eller månaderna av denna ett års period föll jag in i ett melankoliskt tillstånd som tillslut, efter något som kändes och ännu känns som det varade en evighet, blev bättre och efter det fortsatte jag att långsamt göra framsteg. Jag bytte blogg till den här när ett år gått och kan för mitt liv inte minnas varför jag inte sparade mina gamla inlägg. Hursomhelst litar jag på att jag hade en god anledning till det val jag gjorde. Jag började arbeta på att lämna den här flickan jag var bakom mig och, fast det var en svår och ibland omöjlig uppgift, fortsatte framsteg komma. Efter något år vågade jag mig sakta men säkert utanför hemmets trygga väggar, började gå ut och ytterligare ett och ett halvt år senare provade jag på ett misslyckat försök till ett förhållande med någon jag då börjat lära känna över en ett års perriod. Det var en extremt gullig och respektfull kille som verkligen gav av sitt hjärta och det hade ALLA förutsättningar för något hållbart, men detta skrämde livet ur mig. För inuti mig bet sig ändå den gamla jag kvar i våran kropp och försökte ofta (men genom åren alltmer sällan) motbevisa allt.. intala sig.. mig.. oss.. att jag hade fel och att om hon bara höll ut lite längre skulle det vända.. det skulle komma tillbaka.. med hopp och kärlek och tro.. och allt skulle bli bra.. hon skulle få bli hel igen. Så jag fuckade up det redan från start.. det var dömt att misslyckas. Och så dök Marcus upp. Och våran relation var så jävla enkel och ytlig och vuxen. Den bygde verkligen på den här delen av mig som jag kämpat så hårt på att bringa fram från inom mig själv. Han gjorde verkligen allt så himla enkelt att bara vara "Belial".. och att tänka på annat. Jag började äntligen känna en slags trygghet. Lycka, even. Han var så villig att lyssna också.. och han var intresserad av allt jag hade att säga. Han mötte mig helt utan misstänksamhet eller utan att slå dövörat till. Han fanns verkligen där. Och ju mer närvarande han var, ju mer närvarande blev jag och ju mer frånvarande vart hon. Det var som att det ÄNTLIGEN fanns ett annat alternativ till all smärta. Men att ta den vägen betydde också mycket mer än så.. det var dags att möta verkligheten. Demonerna.



Tjejen jag VAR, hon var alltid känslor över förnuft, hjärta över hjärna, kärlek över hat.. inte särskilt smart, inte särskilt betänksam, inte särskilt hämndlysten.. men för att få den här kroppen att överleva den enda död som skrämt den tog huvudet över, med allt vad det innebar. Att jag tvingas leva med allt det som längst vägen - dolt, osynligt och undanträngt.. så gott som tvingat till oexistens.. där under fasaden - fuckats up i mitt psyke, då, när jag alltid fokuserade på mitt hjärtas slag medan alla hemska och fruktansvärda saker hände runtomkring. Men jag gjorde ett aktivt val. Ett helvete för ett annat. Och jag tror att det är bättre såhär. Det är inte en hundradel så smärtsamt det här jag lever i nu. Det är.. utmattande.. fullständigt ödeläggande och jag vet så väl att jag med dagarna.. timmarna.. kommer närmare och närmare min undergång. Men det är inte smärtsamt sålänge jag håller mitt hjärta och mina känslor under kontroll. Som jag sa: "Det finns bara en död jag är rädd att gå till mötes.. och det är hjärtesorg. Som, är jag övertygad, innebär för min del att du skulle gå.. föralltid. Eller att ödet skulle stjäla dig från mig på ett annat grymt sätt." Det kan verka sorgligt. Men det är det inte. Lita på mig - inte alls. Att vara hjärtlös känns bra för det är smärtfritt. Det är FEL, men det är.. smärtfritt.

Den här tjejen jag har blivit.. det är inte den jag ÄR. Inom mig.. långt in.. skriker tjejen som var allt det jag stod för. Någonstans längst vägen orkade hon inte hoppas längre.. hon förlorade den envisa tron på att hon inte kunde ha fel. Det känns som att jag har förlorat en stor del av mig själv.. en bit av min kropp. Och jag kan inte bestämma mig för vad jag ska känna. Om jag ska vara lättad.. eller sakna den. Det känns som att jag vunnit mot en värdig motståndare av den enkla anledningen att den inte dök upp.. inte rätt liksom. Jag vill sparka på henne.. be henne att resa sig igen.. men jag tror inte det spelar någon roll.



Jag är ett monster. Självabsorberad.. arg.. psykiskt fuckad.. tom, tom, tom. Jag gick från att inte vilja ha något annat än kärlek.. inget annat.. till att bli den här jävla personen som skiter totalt i andra och deras jävla känslor inför mig eller någon eller något annat. Det spelar ingen roll hur fantastisk någon är.. Det enda som spelar någon jävla roll är jag och jag bara LEKER härifrån. Ingenting jag gör är på riktigt. Jag skiter i vem jag trampar på tårna.. vem jag kör över.. det finns inget vackert eller coolt eller bra över detta.. det är bara ren jävla likgiltig själviskhet.. och jag har bara börjat.