Varje gång jag tycker att allt faktiskt går riktigt bra för mig och jag verkligen försöker mitt allra bästa - visar sig allt ändå bara gå åt helvete. Varför? Bara: VARFÖR!? Fuck this.. let's binge myself to death, instead. (Alla bara: YAY!! *studsa och klappa händer*)

Orkar fan inte. Har bara lust att skita i allt för tillfället. ALLA kan bara dra åt helvete idag.. lämna mig ifred! När fan ska någon faktiskt bevisa att det finns pålitliga människor? Alla snackar liksom om det.. men det är ju bara ord jämt. Ord betyder INGET för mig.



Jag klarar mig bättre själv.

Och nu halv-skojar jag inte ens längre.. har abstinens från min dator nu. Jag mår 100% ärligt väldigt dåligt utan den - för som du märker duger självklart inte vilken dator som helst.. jag MÅSTE ha min dator. Det är där jag har "allt mitt" liksom. Utan det är jag totalt jävla sysslolös.. och därför kommer sakta men säkert massa tankar som jag i normala fall undviker genom att se till att ha händerna fulla helatiden - vilket fungerar helt perfekt sålänge jag har min dator till hands. Det är dock inte alls såhär när jag jobbar eller är i Dalarna. Längtar nästan aldrig efter datorn när jag inte är hemma.. för då har jag nästan hela tiden annat för mig (men såfort jag inte har något alls att fokusera på - då kan jag få "hemlängtan", vilket i själva verket inte är hemlängtan utan "datorlängtan"). Det här är tortyr för mig. Och återigen: Jag skojar inte.. inte det minsta.



GAAH! MÅSTE SLUTA TÄNKA!! Har redan provat med att dunka huvudet i väggen tills jag blev illamående.. diskat en ENORM disk.. spelat olika playstation-spel.. spoilat hundarna.. käkat chips.. sett på TV.. sett 2 nya filmer m m (det mesta funkar en liten stund, sen dyker "Jag har vettigare saker som jag kan få gjorda"-känslan upp, och snart slår verkligheten ner som en blixt i mitt huvud: Billy Bob har kolat vippen = I'm doomed)! Det finns väll ett uttryck för sånt här.. när någonting stort och elakt passar på att krypa fram ur sina mörka skrymslen och gama såfort man är svag..?

FYI skriver jag just nu inte särskilt mycket av den enkla anledning att jag verkligen mår väldigt, väldigt, väldigt dåligt (ganska till och från får jag väll erkänna). Det är ju några som klickar in här någon gång per dag.. så om ni vill kan ni ju istället lägga till mig på bloglovin sålänge.. så blir ni informerade såfort jag updaterar istället (mest för er egen skull, tänker jag). För känner på mig att det kanske kommer va lite dåligt med inläggen ett tag. Försöker ta mig i kragen här.. komma på vad som ska hända. Vilket fan inte är en lätt uppgift för mig. Har redan tröttnat på att göra det jag gör och känner att jag vill ha mera, samtidigt som alternativen inte direkt är oändligt många.



Och på tal om att följa bloggen: Jag har en känsla av att en eller två utav er faktiskt känner/känt mig IRL (utöver dem jag vet följer och gör det). Var inte rädda för att lämna en kommentar (eller säga det på MSN). Båda är ju gamla, nära kompisar. Orsaken till att jag inte skriver ut min blogg överallt är mer för att jag känner att det är "läs på egen risk". Tänker inte pracka på min blogg på någon och därför får man själv hitta hit om man har intresse för den. Men vill ni läsa är ni självklart välkomna att göra det.

Hade en hemsk dröm inatt. En utav alla desperata, panikartade mardrömmar jag haft i några år nu (dem här som är allra, allra väst kommer dock i vågor och nu har jag dem ganska tätt igen). För övrigt har jag dessutom SJUKT JÄVLA ONT I HELA KROPPEN! >_<

Till mig själv var att jag ska skriva minst ett inlägg om dagen. (Nu har jag ju sagt att jag inte skulle tala högt om mina nyårslöften.. men aja, har inte särskild stark faith i just detta löfte i alla fall). Idag är det ganska dåligt med saker att komma med. Har nämligen en slacker dag idag. Vart inge bibliotek. Sov bort halva dagen och sen satt jag vid datorn ett par timmar innan Jimmy drog iväg på träning och då tog de inte lång tid innan jag fick ångest av något slag och mådde piss. Bankade (½ av misstag) mitt huvud mot väggen tills jag fick några slags konstiga hallisar (vet inte om det var därför, men). Till slut tog jag ut Cujo på en liten promenad och då kändes allt mycket bättre. Frisk luft kan göra mycket ibland. Musik ska ju vara så jävla bra.. men jag kan knappt dra mig till minnes en enda gång då jag verkligen lyckats förhindra ångest med hjälp av musik.. den triggar ju snarare igång den? Har skrivit en lång lista på gay relaterade filmer jag missat och har redan sett 2 utav dem. Båda var ok. Den första lite bättre än den andra. Hmm.. ja, vad finns det mer att berätta? Joo, igår drack jag ett stort glas apelsinjuice. Och nu tänker du förmodligen: so what? men jag har inte kunnat ens känna lukten av det sedan Halloween utan att få kväljningar eller kräkas. Var iof utblandat med både äpple och nått annat. Men tyckte ändå det var en utomordentlig prestation av mig.

Alltså.. FY FAN för bultande ångestvärk i bröstet. Hur kan något som börjar så jävla kompakt få en att göra och tänka så jävla sjuka saker.. saker som inte ens är naturliga att tänka? För inte fan kan självmordstankar vara en naturlig reaktion? Allt levande har ju för fan något som kallas övelevnadsinstinkt? Vårt no.1 mission är ju alltid överlevnad liksom.. eller har jag som vanligt missat något nu igen, kanske?

Inte nog med att jag var helt ensam när jag överrumplades av min senaste ångestattck, fick jag dessutom ett telefonsamtal och påmindes om saker som jag faktiskt, egoistisk bitch som jag är, bara inte känner att jag vill eller orkar lägga ner mina tankar och den lilla energi jag har på just nu. Jag känner att jag står och balanserar på en knivsegg som det är, ändå.

Precis ALLT går mig emot atm. Lovar nästan att skäggsnubben - that fucker - sitter i sin himmel och har jävligt kul på min (hans personliga favoritleksaks) bekostnad. Seriöst.. orkar fan inte!

Belial vaknar tidigt. Vill tillbaks till mina flickor. Lilla Grannen vaknar också, så jag måste alltså ta ett sånt där pinsamt morgon-snack. Jag håller på att krypa ur skinnet. Blir såklart påmind om 100 pinamheter. Usch! Vi går i alla fall ut och sätter oss utanför. Lilla Grannens ex är inte sen på plats. Hon undrar såklart om vi har legat och då svarar Lilla Grannen, lite väl kvickt, nej. Jag fortsätter sedan väva historien resten av dagen, för att jävlas med honom. Försöker väcka Bästis och Sasha i tältet utan resultat. Ljuger t o m att klockan är mycket. Men inget händer. Så jag går tillbaks till ormgropen igen. Sitter där en stund och lyssnar på dem. Stämningen mellan mig och exet, som igår var riktigt fin, känns lite pressad. Vet p g a kort numera att jag mest hade onda blickar på mig när jag inte tittade under resten av vår vistelse. Aj då. Jag bestämmer mig för att hämta en hårsnodd i min väska (som ligger i tältet). NU vaknar dem plötsligt och jag blir bokstavligt talat DRAGEN in i tältet för detaljer. Resten av morgonen ligger vi på gräsmattan och drar oss. Jag är desperat att få raka benen. Jag gör så och sen drar jag och Bästis till Statoil. Jag hittar en lakritsklubba och en dricka. Finns ingen frukost som passar mig där, ändå så. Nå.. vi ligger och lyssnar på musik och kikar på moln (vi hittar bl a två som ser ut som dels en pokemon och dels en skorpion). Lilla Grannen kommer förbi två gånger. Jag säger inte ett ord till människan. Blää.. vet inte för vilken gång på bara några månader det känns som jag är tillbaks i det gamla, "goda" fjortisträsket. Det börjar regna och Den Otrevlige bjuder inte in oss direkt, men.. well.. bjuder in oss. Så att säga. Jag säger att vi måste vara självständiga en stund till. Visa att vi inte BEHÖVER dem (vilket Den Otrevlige hävdat sen vi kom. En riktigt "karlakarl" som helatiden hackade på tjejer/kvinnors uselessness. Haha. Jag pinsamade mig mot honom dagen innan också, då jag skulle bräcka hans skitsnack, men det behöver jag då inte gå in på). I alla fall så tar vi hand om oss själva en stund till och sen går vi och sätter oss hos dem. Vi säger att vi ska vänta till 3 innan vi tar oss något att dricka, men jag och Bästis visar på dålig karaktär och börjar tidigare. Men i alla fall håller jag löftet att ta det lugnare med alkoholen den här dagen.

Lilla Grannen verkar ignorera min existens (förutom for a brief moment när jag får låna hans tröja. Men du kan säkert gissa vem som inte är närvarande då?) och jag känner mig lite sänkt (JAG VET. Jag är på tok för jävla överkänslig. Dock kan jag stolt säga att jag ALDRIG fylle-gråter). I alla fall bestämmer vi oss för att dra ner till campingen efter en stund igen. Känner mig ändå jävligt rådissad och hakar på, trots att min röv och mina höfter gör SÅ JÄVLA ONT. Vi går längst vägen (och inte stigen) den här dagen. Det är lite roligt.. men också ganska påfrestande för mig (nu när jag inte druckit så mycket) med min sociala räsdla och allt. Känner av det lite, men jag får gå i mitten av mig och mina kompisar och det känns tryggare. Vi ignorerar raggarbil efter raggarbil med kåtgnyende innehåll (allt det som angår mig den här kvällen cirklar runt de bröst livet tilldelat mig), så får vi då syn på några dem känner och springer fram.. till en EPA! Haha! Status för dem som satt däri. Där kommer liksom tre tjejer och går och dissar bil efter bil och så springer vi helt överlyckliga fram till första bästa epa vi ser. I alla fall så skulle alla vi mötte åt motsatt håll och det kom kanske 3 bilar vår väg på hela sträckan. Så svänger det då ut en som också ska till campingen. Dem hakar vi då på! Jag hamnar i knät på en Skåning (lite väl på, kanske.. och fattade inte ett ord han sa och han hade en så jävla ful hatt). Vi kommer till campingen och hoppar ut. Får där höra att han jag satt i knät åt hade kallat min röv för, håll i er.. SPETSIG! Jag blåser upp mig och travar fram till karln. "Kallade DU min röv för spetsig!!?".. ... .. "Va? Njao.. öhm.. njomen.. ... .. Jo, det gjorde jag väll, då." (Ser vettskrämd ut).. ... .. "TAAACK!". Jag är rörd och ger honom en kram. En tjej ger mig ondaste ögat ever och jag backar off. Ooopsie! Dags att dra.. Vi får groggar av en annan av skåningarna, som fortsätter att upprepat tafsa mig i häcken tills dess vi lyckas bli av med honom (genom att hota med en "längre sträcka" motion).

Vi träffar "han från back in November" (från dagen innan). Samt en till som Bästis haft något ihop med. Jag skrattar och anser att det står "Hennes stil" written all over alla hennes karlar. "November killen" berättar om en ank-incident och jag håller på att dö av skratt. Hans kallingar vart stulna av ankor och FÖR FÖRSTA GÅNGEN (det halvår jag kunnat ge namnet ett ansikte) håller jag och han med om något: Han måste ta tillbaks what's rightfully his. Bästis träffar sedan då ännu en av dem där som har hennes namn skrivet på sig. Jag och Sasha står och drar oss. Usch vilka jobbiga (särskilt ett respektlöst äckel, som är det hemskaste jag sett. Eww).. vi vill gå därifrån. När Bästis tar för lång tid på sig, börjar vi traska bortåt och då kommer hon. Vi träffar på skåningarna och dem tjatar på oss i hundra år tills vi till slut åker med dem. Jag kommer senare att klaga på att vi varken vann tid eller kul på att åka med dem. "Min skåning" var ändå inte med. Hehe. Nåja.. Bästis hoppar av längst vägen (ska tillbaks till "sin erövring" och skyller på att hon ska kissa) och lämnar oss i sticket. Jag börjar tröttna på att ha händer på mina ben och att dem inte slutar fast jag säkert 20 gånger förklarar att jag inte gillar att folk tar på mig och 100 olika anledningar varför. Vi får en utskällning för att vi utnyttjar dem och jag blir förbannad. Det var dem som tjatade på oss att åka med! JAG hade hellre gått. Hur som helst är en av dem (chaffisen) trevligare och han försöker lugna ner stämningen. Vi släpps av vid vårat tält. Jag är vrålhungrig och vi vill få tag på Bästis. Sashas mobil har slut på batteri (Den Otrevliges ex - vart fan kom alla ex ifrån? - bitchar när Sasha frågar henne om vi kan låna hans laddare). Jag har, som jag nog sagt, ingen mobil längre, sedan Falukalaset (tappade den, vilket jag bittert fått ångra ett antal gånger, since). Vi drar till Statoil. Det är för fullt med folk där.. så vi går tillbaks istället. På vägen dit börjar saker kretsa runt mina bröst igen. Panikångesten börjar komma. För mycket folk.. för respektlösa. Någon slänger ut en kamera och tar en närbild på min hylla. Jag vill bara skrika. Tror inte jag har någon förståelse från min vän, men det är en SVÅR sak att förstå och det kan jag begripa.



Jag går och sätter mig på bilflaket som vi lånar av Lilla Grannen. Vi har blivit lovade att sova där den här natten istället (tältet var tydligen för jävla kallt). Lilla Grannen sitter och snackar med någon chica. Jag vet inte om jag är lite.. svartis? Något sådant.. fast ändå inte svartis liksom. Mer som att det känns så jävla typiskt.. jag har kommit fram till att jag mest avskyr när jag måste ifrågasätta mitt eget omdömme. Jag och Sasha pratar en stund. Hon saknar sin finne (nappet från dagen innan) och jag lyssnar mest. Är egentligen inte trött.. men vill sova och skita i allt, ungefär. Lilla Grannen kommer ett par gånger, men det är tydligt att han knappt vet varför själv. Sasha går, efter att hon försökt övertala mig både länge och väl, iväg själv en sväng och jag bestämmer mig för att sova. Lyckas aldrig somna. Fryser som fan (fast jag lånat både Sasha och Bästis filtar). Lilla Grannen kommer tillbaks när jag är själv, men jag låtsas då sova. Sen kommer Sasha tillbaks, vi börjar prata (jag känner mig mycket, mycket piggare) och samtidigt får vi besök av Lilla Grannen och jag får en sovsäck. Borde väll tagit det som något possitivt, men i mitt tillstånd av alkohol blandat med ångest tog jag det som ett: "Sov INTE med mig inatt". Vilket just då faktiskt kändes som ett jävla nederlag.. vem vill bli dissad?

Jag är nedstämd som fan igen (var uppåt där ett tag). Minns inte vem som kommer först.. men tror det är Sashas finne och sedan kommer även Bästis tillbaks. Jag skriker bakut av lycka. Hon är också vrålhungrig. Sasha och hennes finne erbjuder sig att gå iväg och handla. Vi tror att det ska ta lååång tid, men det gör det inte. Jag förklarar under tiden allt med Lilla Grannen upp till detta för Bästis medan dem är borta. Avslutar: "Om han inte får till det med den där bruden som är där nu [FAST hade här inte sett/hört henne på länge], kommer han vilja att jag sover hos honom igen. Det kan jag lova dig. Men såfan att det kommer hända!" Det dröjer inte länge innan mina befaringar besannas (jag och Bästis ger varandra menande blickar.. som jag tror han märker, dessutom). Har då inte sett varken hans ex eller bruden från denna kväll på en bra jävla stund. Vet inte riktigt när den sistnämnda drog. Kanske va långt innan, eller kanske var ungefär då. Han försöker få det till att JAG ska be HONOM att få sova där på olika sätt. Jag skäller på honom för att "spermafläckarna" på hans tröja avskräckt folk hela kvällen (vilket inte är sant, folk gillade dem av någon jävla anledning), vilka by the way i själva verket var silikonfläckar från hans arbete. Han fortsätter komma tillbaks over and over och säger: "Vart ska du sova, nu då?" fast jag svarat på det flera gånger. Bästis lyckas luska ur honom att han inte fått till det med någon under helgen (även om jag är lite skeptisk). Till slut tröttnar jag på hans återkommande fråga om vart jag ska sova och lämnar beslutet i hans händer. Han säger att jag "kan väll sova hos honom, då". Jaha, snällt.. Jag tycker: "whatever". Sashas finne får då ta min plats när dem är tillbaks (vi kom tidigare överrens om att han fick sova därinne på vilkoret att dem inte skulle göra något. Och det lovade dem.. MIG, dessvärre. Stackars Bästis). Vilket alltså betyder att jag ändå följer med Lilla Grannen.

Känner mig mycket, mycket nyktrare än under gårdagen, vilket är skönt. Vi pratar lite vettigare saker och han gör det klart att han förstått att det varit jobbigt för mig den här dagen. "Att inte kunna göra allt vad jag velat göra" som han uttryckte det. Jag blir förvånad över hur jävla rätt han faktiskt har, angående det. Där slog han huvudet på spiken. Ändå är jag fortfarande väldigt nedstämd. Och det blir lite värre.. inga detaljer om det. Han gör slutligen samma irriterande grej som bl a Lejonet gjorde, vilket sänker mig ännu mera. Varför måste alla alltid, alltid slänga upp i ansiktet på mig hur allt bara är fake? Hur kört allt är? Snälla.. om folk nu promt ska vara sånna jävla lögnare.. så kan dom väll då vara det med lite finess. Lyssna på ett gammalt proffs inom den grenen.

Belial vaknar och är osäker på tiden. 8-9 kanske. Spanar mig omkring för att lokalisera mig. Stönar. Fasen också! Lika bra att sova lite till. Vaknar efter något som jag antar är.. kanske två timmar? Känner ett hemskt tryck på magen. Vafalls? Har min mage PLÖTSLIGT bestämt sig för att vara normal? Verkligheten kommer ikapp mig. Springer över till vår toalett (en sträcka på kanske femton meter) och kväljer hela vägen. Får inte upp något och sätter mig suckande på golvet. Då bestämmer sig ett gult, flytande klägg för att ge sig till känna. Allt kommer på mattan. Efter en stund mår jag bättre. Jag tvättar av mig sminket och äter frukost med familjen. Senare sätter jag mig nere vid sjön och börjar på Salems Lot och lyssnar på MP3. Jag tar en paus och bara lyssnar. Tårarna börjar forsa och jag svär i mitt huvud över den jävel som förstörde allt. Bestämmer mig för att jag aldrig mer ska gråta en jävla tår över det aset.. You Had Time! Jag ser att lillasyster och hennes kompis är påväg ner och torkar snabbt tårarna. En omgång kurragömma. Jag bestämmer mig för att prata med Romeo som jag bara stack ifrån på morgonen. Det KÄNNS som han tycker jag tränger mig på, men han säger att det inte är så. Efter att inte ha fått något sagt drar jag tillbaks. Vi: Jag, Romeo, Mamma och Styvpappan sitter nere vid sjön en stund och snackar om allt oväsentlig, som serier och dokusåpor bl a.



Jag drar ut och joggar (läs: promenerar), vilket förde med sig en oväntad överraksning. När jag kommer hem äter vi. Jag står sedan och borstar tänder när Romeo kommer och snackar med mig. Han undrar om jag ska haka på och träffa hans kompis. Jag vill så jävla gärna säga "Låter du din kompis 'OK!' stämpla alla du träffar eller?" och påbörjar det ett par gånger, men hejdar mig, då jag inte kommer på ett tillräckligt retsamt sätt att säga det på. Men till slut följer jag över. Den där kompisen skrämmer mig. Den känns sådär synande otrevlig. Hua! Ångrar att jag kom. Vi drar ut med en bil och jag får en site-seeing i deras kära tätort. Försöker inleda flera konversationer men blir rejält "håll käftad".. typ. Romeo verkar sur på sin kompis (som btw klänger misstänksamt mycket på honom) och vi lämnar av denne. Jag har nu blivit åksjuk (tacka vet jag RIKTIGA vägar). Vi drar till hans stuga och han ska prompt supa ner mig igen. Jag dricker dock bara två klunkar av nån äcklig whiskey, men sen är det nog för mig. Somnar hos honom igen.

Har hamnat i en lite tricky situation. Eller snarare en konstig sits. Ganska simpel.. orkar man tänka till på den så blir den dock rätt knepig. Ett par som jag känner (och bodde hos i det förmodligen värsta halvåret av mitt liv) har syltat in mig och Jimmy i vissa angelägenheter. Såhär är det: Miss har bestämt sig för att sticka. Imorgon händer det. Hon drar. Tar lite av sina grejer och försvinner. Säger till Mr att hon ska till oss en sväng och kommer inte ringa förns hon är borta. Hon är redo att eventuellt starta ett nytt liv. Börja om på nytt. Hon måste tänka på sig själv och hon skiner på ett speciellt sätt när hon pratar om det. Ändå.. när jag tänker på det.. är det en riktigt fruktansvärd situation Mr kommer att hamna i.

Nu pratar vi om en karl som försökte lura mig och min familj på mer än bara pengar. Som ljög. Som kallade mig diverse saker (som jag förvisso personligen inte tar som varken kränkande eller träffande, men som mina föräldrar - som var dem som fick höra det - tog mer allvarligt på). Som kom med direkta hot. Skrämdes. Ständigt försäkrade sig att jag led som jag förtjänade till det yttresta. Som var den första jag (läs vi) misstänkte när jag under väldigt underliga omständigheter hittade mitt husdjur - död. Och som med alla medel försökte få alla och en var att vända mig ryggen ännu mer och tänka ännu värre om mig än dem redan gjorde. Visst drack han då, vilket han inte, vad jag vet, har gjort på ett halvår eller så, nu. Och visst förstår jag att livet som vi levde då måste varit påfrestande för honom också. Men han var beredd att kasta ut mig med fittan före om jag så öppnade käften eller gjorde fel sak vid fel tillfälle. Jag uttalade kanske ett hundratal ord i hans närvaro under hela tiden vi levde under samma tak och jag önskade inget (rimligt) mer än att komma därifrån. Ändå.. kan jag inte hjälpa att jag känner en gnutta medlidande för honom nu. Samtidigt så vet jag att hon förtjänar så jävla mycket bättre. Och jag tycker det är så jävla starkt av henne. Men ja.. var till en början något kluven i mina känslor inför det här. Kan varken tycka synd om honom eller känna "Ha! Rätt åt honom" eller sätta fingret i vädret och predrika. Så jag väljer tillslut att helt enkelt skita i vilket och tiga.

Varför blir många så fruktansvärt sura när andra väljer att vara öppna, i såväl själva livet som i sina bloggar eller andra sociala medier, angående att dem mår riktigt jävla dåligt? Syftar för en gångs skull inte främst på mig själv. Men såfort någon skriver en suicide note eller nått om att skada sig eller att i natt ska blodet flyta.. då är nån oförstående jävel där och förklarar vilken uppmärksamhetssökande lögnare man är.



Att hitta sätt att lätta på hjärtat när vi mår dåligt hör livet till och är en utav de mest naturliga saker att göra. Norm-statistik säger att det första en kvinna impulsivt vill göra är att hitta någon form av axel att gråta mot (medan män enligt samma norm lär vara mer benägna att dra sig undan). Men vart ska alla vi dödliga utan god fé hitta vår plats att gnälla av oss all den svarta, tjocka dimman i bröstet? Jag skriver ibland något (om jag verkligen känner det så väldigt starkt att jag måste få det ur systemet - snabbt) som till exempel personlig kommentar på MSN eller liknande. Ibland har jag skrivit något hastigt i bloggen också, men det är enklare att radera på MSN om man ändrar sig. Hände dock vid ett tillfälle att jag hann få en kommentar av just sån extremt trångsynt och oförstående typ, som bara gav mina redan på högvarv snurrande tankar ännu mera bränsle.



Igår kväll testade jag tabletterna jag fick för första gången. Antar att man kan säga att dom skötte sitt jobb ganska bra. Somnade nästan direkt. Först kändes det som att jag fick svårt att hitta saker att tänka på och sen var jag mitt i drömlandet helt tvärt. Eller var det kanske mardrömslandet? Jag vaknade och muttrade något om mardrömar, men har faktiskt i nuläget helt glömt bort vad det var jag drömde.

Ja, så har jag alltså blivit påprackad tabletter. Fick ett telefonsamtal från psykiatrin klockan åtta imorse och blev tillkallad. Ryktesvägen hade det nått henne att jag var i behov av ett akut samtal (dvs info om vad jag sysslat med den senaste tiden). Hur som helst, när jag kom dit hade något ännu med brådskande dykt upp och jag fick gå in till en annan dam. Eftersom det vart strul med min utredning sköts den egentligen upp till den 25:e. Och då var det alltså frågan om bedömning om jag skulle starta utredning. Men den här damen i fråga meddelade att jag nu skulle få starta en utredning omedelbart nu på måndag istället.

Så fick jag då ett litet, fult kuvert med tjugo skrikrosa piller som eventuellt ska hjälpa mig. Är lite trött, så har ännu inte läst alla informationsbladen, men basic är väll att jag ska ta dom om jag "håller på att brista inuti" som man sa. Kan också hjälpa mig med sömnen. Men om jag blir FÖR trött av dem ska jag ta en halv. Hurra! Detta är ju PRECIS vad jag alltid önskat mig. (Ironi).

Mamma ringer och säger att Storasyster läst mitt nervösa sammanbrott (nedan) i telefonen. Jag höjer mitt ögonbryn. "Eeh.. Okej?" Sitter en stund i luren och väntar med spänning på fortsättningen. Tråkigt nog, med tanke på den lockande rubriken, var det tydligen inte roligare än så. Förutom, för er tykna som gillar detaljer, att dem nu är osams (för "ovanlighetens" skull) där hemma i Dalarna. "HOHO! DÄR SATT DEN!" va? Grannfejdens - nu "Familjefejdens"? - mest krisande fall nästa år?

1. Vilken del förväntades jag bry mig om?
//SLASH// Vad är problemet?

2. Varför bryr Storasyster sig plötsligt så pass att hon ringer vår mor ang saker på min blogg? (Ligger uppenbarligen efter).

3. Varför anser Mamma att jag ska va försiktig med vad jag skriver på internet?

Bild av: Armando Huerta (armando-huerta)

Han är jävligt sugen på min röv, den lilla jäkeln. Jag är inte sugen på att varken ge av min eller ta av hans. Faktum är att jag inte är speciellt sugen på någon röv. I utbudet finns ju för tusan inte ens några intresseväckande sånna..

Vart tog alla JUICY ASSES vägen?