"The Lord is testing me.."
Det är fan inte enkelt detta alltså.. att försöka ta mer ansvar.. med alla bristfälligheter det innebär att vara bosatt i min kropp. Och min styrka blir verkligen satt på prov i nuläget.Det går inte att beskriva för någon som inte varit i samma situation heller. Hur det är att vara på piller som man behöver, men som gör en till en jävla känslokall zombie, i 1½ år, och och sen trappa ner så omfattande på dom. Ett piller som varit all din tröst och lugnare och allt du känt att du kunnat lita på i den här världen att vända dig till för att slippa känna dom saker som inte är normala att känna. För att allting annat har svikit. För att det inte finns något annat att vända sig till längre. Det är som att befinna sig i sömn under tiden man blivit ordinerad en dos som egentligen är för hög för en, men som man måste ta för annars kan fan allt hända och man kommer att tvingas känna just dom där onormala och fruktansvärda sakerna varenda dag och timme och minut.. så då är det bättre att känna ingenting alls, att vara ingenting alls. För så länge det är så behöver man inte leva i det där andra.
Och så, när du slutar för att slippa vara den känslokalla, osympatiska och döda zombien, blir du varse om att världen visst fortfarande är lika orättvis och kall och hård som den var innan.. du har bara varit i ett drömlöst sömnland där du kunnat blunda för det.
Men jag fortsätter kämpa på. Sticks and stones..
Såhär ligger det till.
Men sen är det dagarna som idag.. När jag om så bara funderar på att slå på en film, eller slå upp min bok eller göra en jävla ostmacka, tappar luften för att den där tankeverksamheten det innebär att försöka koncentrera mig på något ändå bara kommer innebära att jag bryter ihop i tårar och får en panikattack och kanske måste öppna varenda dörr och fönster för att inte brinna upp och jag ligger på golvet och bröstkorgen hävs upp och ner i panik så stark att jag tror att mitt hjärta kommer att duka under för pressen. Och så kommer astman och jag är så jävla nära svimningsgränsen och jag andas in 5.. 10.. 15.. 20.. gånger i bricanylen tills jag kan känna ETT enda normalt jävla andetag.. och jag får kramper, skakningar, utstöter ljud och utrop som jagar upp mina hundar till panik. Dagar av kväljningar.. eller då jag kräks. Dagar när jag är så jävla rädd.. så jävla nära.. att såra.. och dagar då jag sårar.. med ord och med slag.. dem jag egentligen utan att tveka skulle ta en kula för. Dagar när att lägga armen om Cujo eller Fuji eller Gizmo, bara ett par decimeter bort, för att dra dem lite närmare känns som en onödigt smärtsam kraftansträning. När jag efter varje ord och varje skriven mening i ett enkelt blogginlägg får mig att känna: fan.. jag klarar inte av det här.. måste lägga mig ner. Måste få huvudet att sluta bulta. Kroppen att sluta värka. Jag vill bara ta fyra kapslar extra och ett par av tabletterna och sen sova bort en vecka åt gången tills nästa gång jag orkar ställa mig upp. Och det är då jag ändå.. hur jävla förudmjukad och liten och vidrig och värdelös det än får mig att också återigen tvingas inse att jag är.. kommer ihåg exakt varför.
*skaka misstroget på huvudet* < / 3
Igår var en riktig prutt-dag. Flera småsaker som långsamt bygde upp sig. Det känns som jag verkligen är så jävla FEL och okapabel och kass och ingenting blir någonsin RÄTT. Ja, precis en sån dag var det. En sån dag när det inte spelar någon roll om du sitter och bara stänger alla ute eller om du faktiskt försöker ditt bästa för att vara med och in the moment.. du är ändå bara fel, fel, fel. Det började med en mini-grej och slutade med en sista mini-grej och jag bara: fuck this! och gick och la mig tidigt istället.
Zzz..
Slutsats: Jag sover för mycket.
Lekstuga
Igår höll det på att bli något jävla gäng-bråk här. Jag satt inne vid min dator och glodde på serier, så jag var i det stora hela oberörd av det hela (dock kom flertalet gånger inbjudan att deltaga om det nu hade intresserat). Valde att sitta på rummet och muttra om vilken jävla sandlåda det var. Hur som haver kom det hit något förolämpat jävla gäng (som slutade inslåsta vad det verkar).. bestående av karlar.. som lyckades bryta näsan på tjejen som hade kräftskivan (döper henne härmed till GND - Girl Next Door. Främst på grund av att hon bor i dörren intill), kallade folk slampor till höger och vänster och även få in något slag på en annan tjej i dem övre tonåren. Får dock erkänna att jag inte gillade när Marcus kom in och beordade att släcka ner och körde upp mig, hundarna och den ena av våra vänner som olägligt kom för att hälsa på oss just då, på övervåningen med någon kommentar om skottlossning. Hallå.. jag såg fan på S&S! SPACE, please!
"At last I am freed of my heart of stone.."
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden.. mer än genomsnittigt.. men utan den där extrema "nu gör jag det"-känslan som jag får när jag "mår dåligt" som det kallas. Jag vet inte om det här, ur psykiatri-vinkel sett, är en bra eller dålig sak. Men som jag brukade ligga på kvällarna och somna in till skrämmande tankar, har jag dom senaste dagarna tagit siesta och somnat in till väldigt rogivande tankar om att mitt slut troligtvis kommer närmare, by the day. Och det skrämmer mig inte ALLS. Det känns verkligen som att det ÄR det naturligaste i världen. Vi kommer och vi går.. as simple as that.
Mer än något var jag förr rädd för just att det skulle vara SLUT.. på tankar, på känslor.. och vem VET faktiskt om det ändå inte (utöver något vi känner till) gör fruktansvärt ONT att dö och efter att man har dött? Men jag är inte nämnvärt rädd för något av det längre. Om något.. är det snarare en frälsning. För hur kan man vara rädd för något som troligen är >INGENTING<? Hur kan man inte välkomna att äntligen få själaro och vila? Inte rimligt.
Och smärta? Och tanken på någon form av "efter-döden-helvete"? Ja, jag vet inte. Vad skulle något av det kunna göra mot mig som mina egen kropp inte kan.. och redan gör?
A lot of the time.. vill jag bara att det ska få vara över. Men ännu har jag ett par saker kvar att göra. Framför allt vill jag dö som ett (i alla fall i den mån jag kan) vackert lik. Och det kräver både lång planering och förberedelse.. så don't fucking push it. Det är lönlöst.
Sick Puppies - Anywhere But Here
& så mycket innebörd har orden "JAG ÄLSKAR DIG" för mig:
Medication-time
Idag känner jag mig snäppet mer hoppfull än jag gjort på ett ganska bra tag nu. Jag ska ÄNTLIGEN få hämta ut mina piller igen. Så om ALLT detta jag känner är olika former av abstinensbesvär kommer jag må bättre till kvällen eller kanske imorgon eller om några dagar.Och om inte tar jag fan livet av mig.. från ett hustak eller änden på ett rep eller nått mer kreativt (vi får se) den här gången. :)
The Verve - The Drugs Don't Work
På tal om det..
. idag ska tydligen något Borderline-team ringa och boka in mig för möten här i Stockholm. Ännu har jag inte hört en signal från min telefon (eller jo.. från Bästis och Marcus). Sov dock till kl.13.00, så who knows.. dom kanske ringde innan de. Eller var det jag som skulle ringa? Har dock inte fått något telefonnr av någon. Och jag är väldigt fundersam över varför typ ½ av mina kläder är helt nedastänkta av blod? Marcus sa att det beror på att jag inte låg still när jag skulle stickas osv. Förhoppningsvis är det så.. Fuji har 2 månader kvar till första löp, förvisso, men man kan aldrig vara nog försiktig.
I tried to kill the pain..
.. och fick spendera fredagen på sjukhuset, där jag tydligen ska ha varit otrevlig och uppkäftig så in i helvete (de försökte prata med mig och jag bara fräste och när Marcus ville att jag skulle snacka med någon psykolog hade jag tydligen morrat: "Men hämta den där jävla horan då!" - SOO not me), legat och sprattlat som en fisk på land, sparkat och varit påväg att störta därifrån med droppet kvar i armen. Fick utöver detta bli tömd med katetern (efter att vi - tydligen? - varit på toa och jag försökt ljuga mig ur situationen) och dricka kol.. minns inte smaken, men minns att jag tyckte det såg för jävla vidrigt ut och att jag grät både här och var under allt detta. Sedan har jag bara vilat och vilat. Detta alltså efter min pinsamma psyk-kolaps här nedan. Måste ändå försvara mig med att jag var helt ensam, hade en riktigt dålig dag till att börja med och dessutom ville jag bara prata ut om saker eftersom jag kände mig helt missförståd, men blev istället som svar på det ännu mer missförstådd och dessutom rätt illa handskad med. Och så kom den gamla, välkända maktlösheten över mig (om jag bara kunde ViSA för dig hur känslor som hopplöshet och att inte kunna förmedla hur omvärlden och alla intryck känns från min kropp.. om du bara kunde förstå) och delar av mig kunde bara inte klara av det.
De senaste dagarna, i korta drag..
Varför har jag inte skrivit på typ 3 dagar.. förrän nu? Har legat i min säng och sovit och sovit och sovit. Jävligt intressant och viktig information att skriva om va? Nä, just det. Men nu är jag i alla fall igång igen och nu ska jag fa-an se till att få mina jävla inlägg skrivna. Det sjuka är att trots all sömn gäspar jag konstant och längtar till min varma, mjuka säng. Saken är dock den att jag inte SOVIT på det sättet egentligen. Jag har mest bara legat och apatiskt stirrat och försökt sova och svettats och vridit mig och haft ont i huvud och kropp.
Men jag tror att saker blir bättre nu. På ett eller annat sätt. Det verkar ljusna.. i alla fall lite.
"Anybody there?" "No, it's just you."
Har blivit jävligt bortskämd med att slippa hallisar, vanföreställningar, paranoia etc sedan jag sattes på Zyprexa. Vid ett par enstaka breakdowns har jag väll blivit psykotisk och fått jävligt livliga bilder och blivit extremt förvirrad om tid och rum.. men annars. Nu har jag dock inte käkat Zyprexa på veckor och nu har dom börjat sätta igång i sin vanliga ordning igen. Både hör och ser och känner. Ugh. -.-'
Dagens hallisar: Vaknade av att dom var där och väckte mig, hörde en röst från i handfatet och avloppet när jag duschade, två gånger har det låtit som att någon kommit in genom ytterdörren när det inte har det, jag ser saker i ögonvrån lite helatiden, en klocka har tickat.. rätt harmlöst, men ja, blir inte riktigt lämnad ifred just nu.
Kerli - Walking On Air
Oh.. piss off.
Abstinent, deprimerad, febrig, fysist utmattad, grinig, hungrig, omotiverad, pessimistisk, skakig - pick and choose. Idag är det fan inte en bra dag att vara C "Belial" S. Det vore kanske snarare rent av jävligt mycket bättre att bara vara någon annan..Jahapp.. och nu dök abstinens-yrsel upp också. Hurray!
The truth - so pitiful
Sanningen är den att där jag står just nu har jag inte så jävla mycket val och till och med i det här ögonblicket tvekar jag och vill hålla allt för mig själv. Men eftersom sanningen - mer eller mindre - redan är ute, varför skulle inte också jag kunna berätta den? Det som tar emot är några slags inbillade kvarvarande bitar av min forna stolthet.. att erkänna att jag hade fel igen och alla andra hade rätt. För jag ville så jävla gärna bevisa hur fel dom hade. Att jag visst KAN och att jag inte är värdelös och okapabel att klara av någonting på egen hand i livet. Men det är sanningen och det vet jag också alltför väl. Jag har hört det kallas lathet och orealistik. Min utredare kallade det Personlighets Störning. Oavsett vad man kallar det, har jag rört till allting igen och står i en röra jag inte vet hur jag ska lösa. Jag klarar mig dag för dag och jag föraktar den jävla skit jag lyckas sätta mig själv i.
Sanningen börjar med att jag fuckade up min ekonomi när jag åkte in på psyk, vilket efter ett tag ledde till att jag fick lov att prioritera bort mina mediciner för saker som hyror och räkningar jag låg efter med och så annat som jag kände helt enkelt fick lov att gå före, men med tabletterna borta försvann en STOR nypa funktionalitet, vilket sedan ledde till att jag slutligen, ändå, fast det var det jag med all kraft jag kunde uppbringa försökte undvika, var att jag fuckade up ekonomin ytterligare.
Och sanningen är den att jag, som det jävla miffo jag är, i situationer som detta helt slutar bry mig ett skit om vad som händer, om jag lever eller dör längre. Jag hamnar i tankar av total hjälp- och värdelöshet och jag HATAR DET. Ju längre spiralens mitt jag kommer, finner jag att till och med känslan av att jag vill att någon annan ska bry sig håller på att dö bort. Det finns en liten del av mig som fortfarande vill att jag ska vilja leva - men den lämnar alltmer sin plats åt total likgiltighet och tomhet.
Blue October - Black Orchid
Det är ledsen-dagen idag.
Vill ingenting. Usch.
JAG FINNS faktiskt! -.-
Hade mardrömmar inatt om att någon pundare skulle smitta mig med en blod och sexburen sjukdom (HIV/AIDS?). Jag och Marcus var någonstans tillsammans och han umgicks med sina kompisar, så jag gick in på en allmän toalett för att bättra på sminket och så kommer en karl in och ska börja leta i mina sminkväskor efter knark och jag bara: jag har inget. Och då försöker han tränga in mig i ett hörn och sliter i mina kläder, så jag ropar på Marcus och han kommer in genom en dörr vid sidan av toalettbåsen och jag ropar på hans hjälp och han ber mig vänta, för han måste fixa något - I SITT JÄVLA SPEL(!!!) - först. Den här killen som har mig intryckt får backup av fler påtända psychon och dom brottar ner mig på golvet och han skär upp ett stort sår i sin arm, medan de andra bänder upp mina ögon och han låter strilar av sitt blod rinna ner i mitt ansikte och in i mina ögonhålor och jag fattar att jag blivit smittad med något. Det var fan så mycket obehagligare än det troligtvis låter.
I give you my heart.. my strenght.. my love.
Personen jag trodde jag aldrig skulle sluta att i besatthet älska, har förlorat effekten av sin blotta närvaro på mig och jag söker så desperat efter att känna det.. någonting.. kärlek, hat, rädsla.. vad som helst.. att jag glömmer bort allt det jag åkte dit för att säga. Min styrka är obehövd.Personen som fått mig lyckligare och helare på ett sätt jag aldrig varit förut, som gett allt en ny mening, kunde behöva den styrkan.. för han kan inte se kampen jag utkämpar för hans skull varje gång jag träffar en annan människa.. varje gång jag tvingas dosera den exakta mängden medicin.. varje gång jag går in i duschen.. varje gång jag vidrör plast och vasst stål.. eller var gång jag färgar håret rött och ser strilar av röd hårfärg rinna ner i avloppet.. längtan efter den bedövande smärtan. Men för honom EN frestelse.. och jag vet väll inte, för jag har aldrig varit där.. men om jag kunde skulle jag störta mina fingrar genom mitt bröst, slita ut mitt hjärta och ge det till dig. En kletig massa av morbid diates.
Nervous wreck
En till dag härnere. Har druckit kaffe, duschat och sminkat mig, och Marcus har dragit ner till centrum för lite business som jag fattade det. Stannade hemma i mina myskläder och sitter nu här framför burken och latar mig.. någon som är förvånad? Känner mig stegvis lite bättre nu märker jag - börjat varva ner lite inne i huvudet. Men har samtidigt allt mer udda och jobbiga drömmar på nätterna och det är svårt att inte vakna flera gånger. Löjligt egentligen.. vad kan hända? I värsta fall går saker åt helvete. I bästa fall.. vågar jag inte ens tänka på. Just nu är lillkillens mamma (Lilo) inne och färgar håret, så skjuter iväg en hårsnodd upprepat och han hämtar vilket tydligen är väldigt roande. Kanske inte är fullt så värdelös med barn om jag trodde. X)Zyprexa, jävla fetto-medicin! >_<
*thumbs all the fucking way down*
A very SICK lil' girl
Sov till 3 (!), men är fortfarande helt slut i huvud och kropp. Vet inte riktigt vad det är med mig.. om den här sjukan som gått tillslut kanske bestämt sig för att komma till mig med? Är jättetrög och hängig. Vart frågad om jag skulle haka på en grej idag, men hade inte riktigt orken, känner jag. Får bli en annan gång. Vet inte säkert om det är psykiskt eller fysiskt eller en blanding av båda. Fick en astma-chock igår också och fick sitta och hyperventilera vid balkongdörren ett bra tag innan det tillslut började avta. Med andra ord: Det här är inte den bästa helg jag haft på ett tag, för att säga det minsta..
Mina piller håller även på att ta slut och jag verkar inte få nya innan dem faktiskt tagit slut. Det här kommer att bli.. väldigt intressant. -.-
Empty
För några dagar sedan hade jag värsta energin. Kändes som jag hade 100 grejer på gång och massa idéer och tankar och planer som bara väntade att få sluta förvägras liv.
Idag är det helt tomt igen. Skallen har kollapsat ihop totalt och det känns som där inte finns en enda tanke eller känsla kvar. Hur kommer det sig jag alltid kommer tillbaks till detta? Tomhet, tomhet, tomhet.. tomt i huvud, tomt i bröst, tomt över-fucking-allt.
Glott på Melodifestivalen och kände att det inte fanns en enda låt jag verkligen gillade. Men när Alexander "Valpen" Rybak dök upp rann det till i byssorna minsann
Nu ska jag äta och glo på film.
Flashback. Twisted up. I'm so close to giving up. Don't cry..
Oproduktiv skitstövel.. that's me! Alltså.. fan.. känns som jag inte kommer med något annat än skit. Har sånna jävla myror i hela kroppen just nu. Drift att få någonting gjort.. om det nu är andligt eller rent produktivt. Sitter mest och lyssnar på musik och känner mig hopplös. Idag har varit en riktigt KASS dag. Men har i alla fall fått pengar.. och pengar innebär: Piller! Jag underdriver inte att detta innebär ett HUGE HALLELUJAH. 
Bara ett problem: Jag mår inte så pass jävla bra att jag ser fram emot att gå utanför dörren för att hämta dem imorgon. Har bölat varje gång jag tvingats göra detta i 1½ veckas tid nu. Tror du mig om jag säger att jag håller på att bli FET? Gilbert Grape style. Mja.. i alla fall känns det så. Förmodligen knapp skillnad från innan, men ja.. -.-
Olivia Broadfield - Don't Cry
"How I wish everything was simple
How I wish everything didn't end in lies
How I wish I could just keep turning back time
How I wish I could be more like me
(when I didn't have to worry about myself)
How I wish I could just keep turning back time"
Årets mörkaste dag
Måndag (21 December)
Belial vaknar av ett "Frukost!". Inser att jag måste lyckats somna trots allt, eftersom de sa att frukosten serverades vid åtta. Snoozar dock vidare en stund. Blir upphämtad någon timme senare och får veta att jag ska flyttas tillbaks till egna kommunen. Är fast besluten att inte spendera en natt till på det här sättet. Vill hem. Fick veta dagen innan att 08an bestämt sig för att komma tillbaks från Stockholm. Sjukvårdarna tycker dock annorlunda.. Åker till nästa ställe, där jag visas till först ett rum och sen ett annat (vart tydligen något missförstånd). Delar rum med två andra damer (inte lika högljudda den här gången). Klaustrofobin börjar infinna sig på allvar och blir värre ju mörkare det blir. Skickar desperata, anklagande SMS till 08an. Vill inget hellre än att komma ut, men det finns ingen som jag kan prata med. Hade också kunnat döda för en rakhyvel&duschslang (två bannlysta saker på detta ställes meny), då mina armhålor mest börjar likna två husdjur. Ser på TV, matvägrar (och lyckas starta någon jävla revolt därinne - då nästan ingen plötsligt vill äta en tugga). 08an ringer och jag lyckas börja gråta i luren. Gråter sedan lite till när jag pratar med Jimmy. Ber med både min mest hotfulla och min ledsnaste röst att de ska hjälpa mig ut. Tillslut har jag skrämt iväg båda och sitter själv och snyftar i en fåtölj. Hör hur en sjukvårdare berättar för en annan patient att det är årets mörkaste dag.. att från och med nu kan det bara bli ljusare. Jag gråter mer. Går till mitt rum och sitter ensam i mörkret och glor ut genom fönstret. Funderar allvarligt på att krossa en ruta.. om inte för att försöka hoppa ner (2v), för att åtminstone få lite frisk luft. Är LIVRÄDD att jag ska bli kvar där så länge som det låter på vårdarna. Tänker (och skriver i SMS) att jag hellre vore död än det här. Att jag gör vad som helst, bara jag inte hålls kvar en natt till. Får ingen önskad respons alls.. det känns som om mina ord studsar undan innan dem når fram.. som att jag inte sagt dem alls. Är varvat förbannad med förkrossad.. fram och tillbaks. Snyftar, hotas, ber och svär. Vågar inte svara när mamma ringer, för vet inte vad jag ska säga. En sköterska kommer in och berättar att jag ska få prata med en läkare nästa morgon. Fryser så jag hackar tänder - trots att jag är fullt påklädd under filten (man kunde tro rummet var en gravkammare), men lyckas tillslut somna. 
Tisdag (22 December)
Belial vaknar med en oväntat positiv inställning, efter några timmars sömn. JA! Äntligen ska jag få träffa någon. Drar huvtröjan över mitt otvättade hår och lyckas sminka mig. Blir förvånad över att se ett par ganska pigga ögon i spegeln (dock finns spåren efter gårdagens störtfloder kvar). Ber om papper och penna och sitter och skriver anteckningar framför TVn medan jag väntar på mitt samtal. En dam kommer och sätter sig bredvid. Får ett par komplimanger för ögonen och hon frågar om det inte är svårt att måla sig och att hon nog skulle picka sig i ögonen om hon försökte. Hälsar den här dagen även på flera andra. Tillslut är det min tur att träffa doktorn. Samlar mig och går in. Är helt inställd på att göra mitt bästa för att komma ut och då, om Belial själv får välja, samma dag. Pratar lite om hur det känns och efter lite prat får jag recept på 3 tablettsorter (ska hämtas ut så fort pengarna finns, börjar dock känna att det kommer bli jobbigare och jobbigare igen nu, fram tills dess) - två som jag ska ta varje morgon och en som jag ska ta på kvällen, mot sömnbesvären. Hade kunnat kyssa dem när dem sa att det inte fanns någon anledning att hålla kvar mig om jag kände att jag ville åka hem så pass mycket. Pratar med några sjukvårdare och sen får jag gå. 08an kommer och möter mig och vi åker hem.
Grand Finale
Orden dyker bara upp i skallen.. är inte säker på vart jag snappat up dem, vems dom är... måste vara mina egna, för det är bara jag som hör. Han kanske har rätt: att vi ÄR lika, fjortis-schizot och jag..? Har jag min egen lilla schizo-jag "på andra sidan spegeln"? Hon verkar EXAKT lika vit, rödhårig, gråtmild, oproportionerlig och patetisk, hon. So what's the point of it? Eller ser jag egentligen vad h*n ser när hon tittar tillbaks på "mig"? Är JAG "den andra jag"? Båda? Ingen? Tror knappast att det spelar någon roll..
This is (sh)it.. Rosorna har vissnat, nu är trädgården körd.
Euthanasia
Usch, orkar inte vara ledsen längre. Har varit så jävla omotiverad de senaste dagarna.. för att säga det minsta. Tankar på bloggen dök dock som hastigast upp vid ett par tillfällen. Vill minnas att jag hade något citat som var JÄVLIGT smart om dödshjälp som jag tänkte stoltsera med. Dessvärre har jag glömt hur fan det gick. Hmm.. emo som bara fan var det iaf. Although that's all you need to know, really. ;)Hade inte 08an varit så jävla dum i H och själv dragit detta över sig.. så hade jag tyckt synd om honom. I've made sure to put him through hell, nämligen. DOCK tycker jag inte att det var helt obefogat av mig. Tycker fan att om han nu promt ska va del av mitt liv, kan han minsann dela bördan också. Dessutom övergav han mig.. för hundraåttionde gången (ne, okej då.. han vart stött när han läste över axeln där - fan, finns det nått mer irriterande? - så: FJÄRDE gången). Make up your mind already, liksom.
Blää! Those emo-days keep coming..
2009-11-10
Känner inte för't bara. Världens piller-baksmälla sen imorse, då jag igår tog dem sista utav de jag fick utskrivna när jag bodde i Köping som jag sparat på (ca.10 st) och sov rätt stadigt genom hela dagen och fram till idag eftermiddag. Eftersom de sa att det inte kunde ta livet av mig, hade jag inte direkt några större förhoppningar om det (särskilt inte med tanke på den itsy-bitsiga dosen jag hade).. men hoppades iaf på en roligare effekt än såhär. Aja, det sög ju.. har typ varit.. vad var det där ordet igen? Skev? Hela jävla dagen och nära på att somna både liggandes, sittandes och ståendes. Ska man tro gift-grejset så kan det hålla i sig i några dagar till dessutom. Det ser vi ju fram emot.. -.-
Nu ska jag vara produktiv: skriva lite.. eller sova mera om jag inte orkar det.
