När kommer du någonsin att fatta >DET<!? The golden line - vad det handlar om? Jag vill inte ha dina saker och förlåt i form av mutor.. jag vill ha en kram, förståelse, accepterande, att känna mig viktig, orädd och trygg, lite visat intresse.. jag vill ha riktig KÄRLEK! Har aldrig bett om något annat.. det spelar ingen roll om jag får en fet ost stor som månen med rosa rosett runtom, serverat på ett gigantiskt jävla silverfat, jag kommer.. vit, solskygg och ful.. att dö i förtid av din svältkur i alla fall.

Återigen har detta område bevisat för mig hur rätt det känns att.. oavsett om jag fan inte är rasist över huvud taget.. ha förutfattade meningar om saker och ting. Att göra annat är ju som att säga att rovdjur är vegetarianer (med det menat att den där ytterst lilla, unika procenten känns rätt obefintlig). Är trött på denna otrygghet i att vara bosatt mitt på ett blatte-område, att vara rädd såfort man stöter på en rad av tänder och ögon som kommer svävande mot en i mörkret när man är ute med hunden, alla uppkäftiga turkungar och alla sliskiga gubb-blickar som följer en såfort man vågar sig utanför dörren. Det satt en lapp på portdörren om inbrott i två utav förråden.. vårat och finnarnas visade det sig vara.. ja, men vilka annars än de enda icke-blattarna i trappen liksom? De hade haft sönder allting och stulit en baslåda, min uråldriga kamera, en väska (eller två?) CD-skivor och två TV-spel konsoler (jag vet, som att hänga ut kött i vinternatten och tro att vargarna inte ska känna lukten. Jag vet inte hur vi tänkte när vi var så blåögda).. säkert något mer också, men var typ det vi saknade på rak arm. DET ROLIGA var att dem inte tog det (näst) mest värdefulla vi hade där nere.. om de bara visste hur många tusenlappar de slängt ut på golvet i sökandet efter "värdesaker". Men är ändå ledsen för Jimmys skull.. fast glad över att han för några veckor sen tog upp Bobby och även att vi väntat med att ta ner alla kartonger som vi tänkt ta ner (men som fått stå kvar eftersom Inuit förstör tapeterna om han kommer åt). Så TACK INUIT för att du är en sån sathund och TACK BILLY BOB för att du pajjade i rättan tid. På tal om det är min respekt för våra grannar självklart borta. Har tidigare försökt uppträda respektfullt och visat hänsyn. Nästa gång dem gastar "GAAAH! GAAAAH! HÅLL I HUNDEN! GAAAAH!", fast man går med honom så nära kroppen man kan, tänker jag bara gasta tillbaks åt dem att hålla käften istället. Respekt, min vän, är något man förtjänar..

Vill ha min dator tillbaka NUUU! *travar ut i köket, lägger huvudet på skärbrädan, tar en jätte köttyxa & öppnar toppen på skallen så att ett tillräckligt stort hål bildas.. sträcker mig efter lådan med stavmixern, stoppar i kontakten & blandar tills smeten är porös & utan klumpar* (Någon som är duktig på illustration borde göra detta till en animation.. tycker jag.. faktiskt. ELLER så borde jag bli kontaktad för uppgörelserna kring ett eget matlagningsprogram på SVT).

Var hos storasyster Lör-Sön och firade henne, eftersom hon fyller 25 i övermorgon. Kruxet var bara att jag knappt sov något alls mellan fredagen och lördagen, vilket resulterade i att jag var helt vidrigt trött. Dessutom hade jag hemskt ont i magen (läs några inlägg ner så fattar du varför). Drack bara något glas och slutade sen - för jag kände på mig att jag skulle få svårt att hålla mig vaken annars. Kul att träffa syster var det i alla fall - det gör jag ju inte särskilt ofta. Det var trevligt folk där också, men jag var rätt frånvarande. Två tråkiga grejer däremot var dels att jag fick ett presentkort på 800:- på Åhlens för något år sen (jul 2007 tror jag det var) som jag ännu inte utnyttjat. Nu hittade jag äntligen lite grejer där som jag ville köpa och då sa dem att kortet gått ut - vilket dem sa till mamma att det inte kunde göra, när hon köpte det åt mig. SURT! Köpte en nice, superskön top inne på JC för ett presentkort jag fick av storasyster i julklapp i alla fall. Och ny hårfärg på Åhlens. Och present till storasyster. På söndagen när jag skulle åka hem fastnade jag i Fagersta i fyra timmar (eftersom tåget var försenat och bussen dessutom åkte för tidigt), tills Jimmy och hans mamma kom och hämtade mig (hade inga pengar på mig och hittar inte min egen röv i Fagersta. Dessutom hade jag inga pengar på mobilen, så jag fick vänta i 1,5 timme innan Jimmy ringde för att fråga vart jag hade tagit vägen). Vet sen inte vad som var värst. Att en busschaufför var JÄTTE OTREVLIG mot mig + en kille (jag vart så jävla kränkt så jag kände mig hur jävla ledsen som helst efteråt), eller att jag hade ett utav mitt livs värsta urinvägsinfektioner dem där fyra timmarna. Ville bara gråta och det gjorde jag till slut också - det kändes ungefär som att någon höll en tändare mot fittan på mig. Jag beskrev detta i telefon för Jimmy och skrek även JÄVLA FITT-FAGERSTA. En kille (som satt på stationen ett tag) såg lite lätt vettskrämd ut typ. En tredje kille satte sig och spelade gitarr och sjöng - tyckte han såg precis ut som en svarthårig Panda (alltså: en kille jag känner som kallas så, då). Jag ser nästan alltid Panda-kopior när jag är ute och reser. På tal om att vara ute och resa tycker jag att det borde finnas en "Skitsnackat" eller "Moralpolis" blogg. Ungefär som "Tjuvlyssnat" och dylika, men dit man får skicka in bidrag då man hört hur någon snackar skit om någon annan. Typ lämna beskrivning på skitsnackaren, namnet på den de snackat skit om, vad dem sa och vart dem sa det. Inte mer än rätt, för fan vad skitsnack man får höra när man är ute bland folk! Man blir ju nästan mörkrädd! De sista två timmarna var det bara jag och en kille som satt och spelade.. intressant.. musik på sin mobil därinne på stationen. Urinvägsinfektionen började till slut att sakta men säkert avta. Sen kom securitas och då fick vi gå ut (för dem skulle stänga). Så står där ute i ungefär en timme och urinvägsinfektionen slår till igen - ännu starkare. Men sen kommer Jimmy och vi åker hem. Tar ett bad medan Jimmy gör i ordning lite mat och sen somnar jag nästan direkt. Snackade med storasyster idag och hon ringde SJ. Jag ska skriva ett brev och skicka med mina biljetter, så får jag ersättning. Det hoppas jag. Är jävligt tacksam att jag slapp övervintra i en snödriva. Hade Jimmy ringt en halvtimme senare hade det varit kört.

Psycho har överträffat sig själv.. inte nog med att han skrivit ännu en av sina sk "musik"stycken nu i dagarna. Han har dessutom, vilket jag fick veta eftersom han snackar med Bästis, börjat hävda att jag går på droger. L-O-L, bokstaverar jag bara. Han är så jävla patetisk. Han nekar febrilt till vad han gjorde förra sommaren och menar att HAN tänker ta det till rätten "för personliga påhopp" (ookej? liksom), samtidigt som han tydligen tänker stämma Bästis också för saker som han satt och hittade på för hand. Mmm.. lycka till, säger jag bara. Jag sparar liksom mina MSN konversationer och han har personligen vid 2 tillfällen bett mig så hemskt mycket om ursäkt för det där. Så i förrgår häver han ur sig att jag var påtänd och att det hade gått till som så att jag kom till honom och var snorkåt och försökte ligga med honom men att HAN inte ville ha sex (tillåt mig skratta! 1. När fan vill han INTE ha sex? Han skulle fan vilja ligga med vem som helst, hur som helst och när som helst. Och nej, jag skojar inte. 2. Han har i hur-många-år-är-det-nu's tid försökt få mig, alldeles särskilt, i säng och jag har blåvägrat och ALLA vet detta). Så försökte lägga till honom på MSN, men han blockade mig direkt.. haha! Vaddå att inte kunna stå för det man säger? SÅ JÄVLA PATETISK! Jag har fan bevis på motsatsen till ALLT han hävde ur sig i förrgår (och listan på all skit han sa då kan göras lång).



Mår PISS (och det ovanstående gjorde ju inte saken bättre. Men främst p g a en annan sak), men har börjat lära mig hur det här fungerar nu.. man mår dåligt i ett par dagar, men lyckas man uthärda't, så tar det alldeles snart slut igen och då känns allt lite bättre.. för en kort sekund. Och sen börjar det om igen. Men den där korta sekunden ger en det där extra andetaget som hjälper en överleva utan syre ett litet tag till. :)

Jag uppstämma vill min lyra (fast det blott är ett tangentbord) å berätta om en bunt skitstövlar, som så väldigt jävla lätt hade kunnat göra saker så väldigt jävla annorlunda..

Jag har nämnt det förut: som högstadieelev var jag urusel på att sköta skolan. Skolkade nästan hela första terminen i sjuan. Andra terminen plus första in på åttan vart det bättre. Men sen sket det sig med skötsamheten igen. (Undra varför, får du för all del göra. Hur som helst är det inte vad jag vill att det här inlägget ska handla om och därför får du helt enkelt, tills vidare, fortsätta undra.. om du nu gjorde det från första början). Mitt dåvarande favoritämne var (naturligtvis) bildämnet. Jag visste om att det var det enda ämne som jag hade en riktigt god chans att få högt betyg i. Bildläraren hade liksom antytt vid flera tillfällen att jag låg bäst till och det var det enda ämnet där jag faktiskt kunde känna mig ganska så bra. Läraren var jävligt trevlig också. Hade en riktigt god lärar-elev relation till denne. Svenskan var också bra, iof. Men där räknade jag aldrig direkt med så pass bra betyg (fick VG och blev riktigt glad över det). Aja.. bildläraren var det jag prata om nu. Hursomhelst, när det var slut på timmen en vecka innan betyg satt jag som vanligt kvar en stund, tecknade och pratade lite med läraren. Så kom det då fram att jag inte var optimistikst inställd till mina kommande betyg. Läraren vart riktigt förvånad och sa rakt ut att den trott jag hade jättehöga betyg och så märkte jag att denne vart.. "lite konstig". Den gick iväg och vi pratade inte mer innan jag gick. Lektionen efter det var läraren inte som den varit mot mig tidigare. Och så kom sista skoldagen och betygdags.

Sanning: Jag vart så jävla sänkt att jag påvägen hem svängde in hos min mormor och lånade hennes toalett där jag rev sönder och spolade ner mina betyg. Ja, så besviken var jag faktiskt (värt att tänka på är att jag dåförtiden också var en individ som inte direkt lät mig såras särskilt lätt och i regel aldrig fick några "huge tantrum"-moments över huvud taget). Och detta var enbart pga just det betyget och det är också enda gången i mitt liv jag verkligen kännt något då jag läst ett betyg. Läraren skulle inte komma tillbaks året efter, då denne fått ett nytt jobb. VILKEN JÄDRANS TUR att denne hann lära mig, en extra gång sådär, att ärlighet faktiskt är överskattat, eller hur?

Läraren vi fick efter detta (i nian) la dessutom jävligt mycket vikt i de tidigare betygen, det klargjordes redan första lektionen. Så jag jobbade aset av mig hela nian och lyckades med nöd och näpe få upp det till VG. Detta var även under tiden då jag inte längre orkade deltaga i klassen och vara med på normala lektioner (det vi, nu när vi vet vad det var, kan kalla "då min sociala fobi började ta sin egentliga början"). Jag pluggade nere i vår skolas "källare" (och ja det låter faktiskt bra mycket värre än vad det var) och jobbade själv, utan lärare, genom nästan hela nian. Att ett av våra viktigaste arbeten i bildämnet för vårt slutbetyg blev saboterat när jag vände ryggen till (med ett stort, svart, präktigt "HORA" över) gjorde inte direkt hela min dåvarande situation bättre.

Sen var det då SYOn. Jag gjorde det förtsått att det var ES bild som var drömlinjen för mig och klargjorde också att jag helt enkelt inte såg den närmaste gymnasieskolan som ett alternativ, oavsett linje (som jag skrev tidigare: tills vidare får du fortsätta undra, om du nu gör det. Återigen gällde det samma anledning som tidigare, så). Mina betyg räckte ju, uppenbarligen, verkligen inte till, så SYOn sa åt mig att skaffa fram lite bilder att skicka till skolan - snabbt. Jag gjorde det snabbaste jag kunde på de fyra dem ville ha. Kände mig missnöjd, då jag inte hade tid att verkligen arbeta på något, men SYOn slängde genast iväg dom. Förstod ganska snabbt att det inte var direkt vad dem haft i åtanke (inte för att skylla ifrån mig eller något, men jag hade faktiskt inte heller fått fulla uppgifter om vad det var dem var ute efter). SYOn meddelade att dem gett bilderna en snabb blick, slängt dem och sagt bestämt "NEJ". Sen förklarade SYOn högtidigt att det faktiskt bara är RIKTIGA KONSTNÄRER som kommer in (på ett sätt som typ lät som: "jag sa ju det hela tiden" fast denne faktiskt inte ens nämnt något liknande en enda gång).



Men OK! kände jag. Så åkte vi och kikade på Media istället (minns den dagen, och känslan jag hade i bröstet, så väl.. KOM IHÅG att jag då suttit i en skolkällare i flera månader och plötsligt den dagen kastades ut i korridorer och klassrum. Jag minns illamåendet när dem började snacka om hur otroligt viktigt det på gymnasiet är med redovisningar o s v). Jag var jävligt tveksam, men accepterade det, eftersom det verkade som att det var så det SKULLE bli. Så ringde då SYOn några veckor senare och vi fick veta att det "nu fanns en extra ES Bild klass för dem som inte klarat att komma in, egentligen" (fick senare veta att detta "inte riktigt" var fallet) och då var det ju bättre, tyckte SYOn, att jag tog en plats där, istället för att ta en plats för någon annan på Media. Jag var glad för att jag skulle få komma in på det jag ville, men något annat i mig kändes samtidigt inte alls så bra. Jag skulle få slinka in som på ett bananskal och jag mindes självklart hur SYOn berättat att läraren ju bara kastat mina bilder rakt i soptunnan (åh, det glömde jag ju att berätta: långt senare fick jag ju veta att också detta var en överdrift. Och varför jag förunnades denna felaktiga information.. det är för mig än idag obegripligt). Hela "stora dröm"-grejen hade liksom försvunnit någonstans på vägen. Men att tacka nej var självklart inget alternativ.

Så var det dags att flytta och det bar av till min storasyster. Började i skolan och från sekund 1 kändes allt bara.. "NEJ! Ta mig härifrån!" Trots det bestämde jag mig ändå för att verkligen försöka. Men det kändes hela tiden som jag inte kunde.. inte var kapabel.. att göra någonting rätt: Jag FÖRSÖKTE att vara löjligt frammåt, FÖRSÖKTE att prata med alla, FÖRSÖKTE att stänga ute alla dom där känslorna som jag inte förstod mig på och som bara dök upp, FÖRSÖKTE att tvinga mig själv in i alla aktiviteter, FÖRSÖKTE att fixa alla lektioner, FÖRSÖKTE göra saker oavsett hur obehagliga, skrämmande och jobbiga dom var, FÖRSÖKTE att klara av det.. men i slutänden spelade det ingen roll hur jag än bar mig åt. Och det enda som inte verkade gå mig emot var faktiskt, till min egen stora förvåning, mattelektionerna. Fick av den nya matteläraren höra att jag ju var en ren naturbegåvning och jag trodde väll att det var nått slags dåligt skämt först. Det fanns några, ytterst få, men så sinnessjukt uppskattade, sådana små ljuspunkter under den här perioden (jag minns och värderar dom alla fortfarande väldigt högt).

Men till priset av att tidigare favoritämnena bild och svenska nu var två utav mina mest avskydda ämnen? Ja kanske, för det var exakt vad som hände. Jag såg på bilden bara vad SYOn ju sagt mig: jag var helt enkelt inte så bra som jag trodde.. nej, det räcker inte.. jag var SÄMST! Skolkandet började sätta igång igen.. mer och mer.. och till slut kom vi överens om att det fick bli ett år praktik för min del. Jag provade igen året efter.. men samma sak. Även om jag fick mycket positiv back-up från flera av mina lärare det året, tog allt ändå emot. För DET hade verkligen slagit sin rot i mig nu: osäkerheten, folkrädlsan, den sociala fobin och panikångesten. Att sluta ES Bild, drömlinjen, för andra gången kändes oerhört tungt. Jag började på IVs Aspergerverksamhet (för att se om deras lugna, avskärmade lokaler kanske kunde vara något för mig). Och allt fungerade faktiskt ganska så utmärkt i ett halvår. Tills mitt nästa eget privata lilla helvete dök upp..

Usch! Är helt sjuukt trött och nu ska jag ägna morgonen åt att städa upp här. Det ser jag ju verkligen fram emot.. så att säga. Sen ska jag under eftermiddagen ut och handla julklappar. Ja, du hörde rätt. Här har du alltså en som körde på sista minuten.. igen! Men i år var det fan inte mitt fel. Har blivit lovad i veckor att vi ska iväg och handla i Västerås istället. Och i sista jävla sekunden får jag veta att det inte vart något över huvud taget.



Jag var med andra ord inte den gladaste av människor under helgen, direkt. Så nu ska jag verkligen pina Jimmy på stan idag.. överväga läänge och sen ändra mig ett par gånger (och han får bära). Och kommer det till att jag inte hittar dem saker jag vill ha över huvud taget har han inte hört slutet på detta under det kommande halvåret. Så det så!

För tre år sedan vart jag "testad" som det så fint kallades. Var så jävla förbannad när jag fick höra detta (även om jag aldrig varit 100 på om det inte var något som en viss person sa bara för att den själv skulle verka bättre än den var. "Gjorde bara det och det och det för att jag ville testa dig" liksom. Lite smått misstänksamt, kan tyckas). Nu är det jag som testar. Ett bra sätt att få veta om man sett någon ur ett felaktigt ljus eller om det verkligen är så som man trott. Game's ON! Du vet inte varför, du vet inte hur och du vet inte när. Men DU ÄR f o m nu, på ett eller annat sätt, under MIN observation. Muah.. muahaha.. muahahahahaha! Jag älskar när jag är elak. ;D

När det kommer till min närmaste vän och mina syskon kan jag bli som galen då någon är jävlig. Har haft ett mobbat småsyskon under min uppväxt och jag kan säga dig att det finns få saker som kan få en att känna sig så maktlös som när man VET saker, men varken får eller kan göra något åt saken och när den man så jävla gärna VILL hjälpa samtidigt inte sträcker ut sin hand efter hjälp.. och när den väl säger något till en så gör den det i förtroende, då man lovat en rad saker som man inte får bryta. Jag kommer säkert ha ångest för resten av mitt liv för hur jävla lite jag gjorde för mitt yngre syskon för ett par år sedan. En utav dem saker jag pratade mest om med en av mina första psykologer var just detta syskon. Under varje möte. Hade precis flyttat hemifrån och var orolig non-stop (dessutom verkade det som att det samtidigt blivit, om möjligt, ännu värre). I nuläget är allting bra för mitt yngre syskon och det finns få saker som fyller mig med sådan enorm lättnad som hur bra det nu går för min lill-fis. Jag är SUPER STOLT.



Idag var jag inne på Bilddagboken. Mitt yngsta syskon har skaffat en.. vilket jag personligen hela tiden har känt är lite tveksamt. Från mitt syskons bilddagbok hittade jag till en s k "kompis" som är ett år äldre. Av vad jag förstod (av det lilla jag såg) har denne en hel del problem och om jag inte misstar mig så vet jag nog vem det är och (av rent förutfattade meningar - tänk på att jag faktiskt kommer från en liiiten by) precis varför den förmodligen mår som den gör (om hälften av vad man kunde läsa bland dennes bilder var sant tycker jag att man borde ingripa fort.. jag skrev för några dagar sedan att jag har sympati för mobbare och detta är inget undantag. Stackars, stackars barn. OCH JÄVLA SKITHÅLE STÄLLE VI KOMMER IFRÅN. Räkna med att detta barn kommer utveckla precis samma typiska kännetecken som resten av dennes släkt och familj är ökända för, och det bara för att INGEN kommer ORKA bry sig helt enkelt. Jag har många gånger frågat mig vad dem ska med alla sina jävla verksamheter till i den byn, då dem mest bara verkar finnas där för syns skull. Den där byn står och faller och det lilla utbud som en gång fanns där krymper mer och mer med åren. Meeen, till sak: Mitt bland dennes bilder hittade jag en bild på mitt småsyskon och en elak kommentar under. Jag blev direkt RÖDÖGD. Tur att Jimmy kom hem precis då och lugnade ner mig. Jag skickade dock snabbt iväg en rapport om det hela. Efteråt kan jag ångra hur jag tog i (då jag främst bara vill att bilden ska tas ner innan mitt småsyskon får se det. Mitt syskon har redan dålig självkänsla och vet vad utanförskap vill säga). Efter det ringde jag och råkade väcka dem som passar huset hemma i Dalarna. Oops! Just det, mamma och styvpappan är ju utomland. Inte heller ville jag ringa min storasyster, då hon ej var på MSN och jag antog att hon sover (vill såklart inte råka väcka henne och hennes son). Bästis är inte heller ute. Så jag hade bara ett ställe att vända mig till och det var hit. Jag är så himla rädd att ännu ett syskon ens ska behöva gå igenom hälften av all möjlig skit som vi andra fått vara med om. Det är en ständig sten i mitt bröst och jag kommer inte kunna andas ut än på många år. Det är (bland annat) just därför jag är SÅ JÄVLA SÄKER på att jag inte ska ha några barn.

---

UPDATE! Fick ett meddelande från Bilddagboken att dem tagit bort bilden. Dessutom har jag förstått att jag förmodligen hade helt fel angående vem "kompisen" är.

Jag bestämde för 2 år sen att jag skulle sluta ljuga och i samma veva som jag faktiskt började hålla det (jag ljuger väldigt sällan. SEN är det en HELT annan sak att "svara undvikande" på saker som folk helt enkelt inte har ett skit med att göra eller saker som man vill skydda dem ifrån), slutade jag ganska automatiskt att känna all ånger över beslut (som jag alltid burit på). Men det sistnämnda är MYCKET svårare (inte minst för man gör dumma saker helatiden). Många som jag skämts mig röd som en tomat över är relativt enkla.. saker händer ju av en anledning? MEN jag kan inte sluta ångra alla dem gånger då jag visat prov på SANN elakhet, egoism, eller andra sidor som inte ligger i min natur. Att jag gjort vissa saker gör mig ledsen och besviken på mig själv. Saker som inte varit JAG.. som varit min depression, PMS, AvPD, BPD eller dem sakerna som varit för någon annans skull, fast jag verkligen inte velat själv. DEM sakerna ångrar jag så JÄVLA mycket.



Jag har varit helt grymt elak mot Jimmy. Kunde jag göra det ogjort skulle jag göra det utan att blinka. Minns en speciell humörsvägning.. ångrade mig sekunden efter. Det högg i hjärtat efteråt. Så GÖR man fan bara inte.. jag ångrar det så jävla mycket. Är så ledsen för det. Det var inte jag. Det sa emot hur jag uppfostrats, vem jag vill vara och vem jag vet att jag ÄR. Fan.. jag ska operera mig när jag fyller 25. Mensen den jävla hyndan ska bort.. bort med skiten! Jag är så tacksam att det är Jimmy som är min roomie - världens mest förlåtande och snälla människa. Det bor, bokstavligt talat, en riktig ängel i mitt rum (å andra sidan bor det en gång i månaden en djävul här också.. så det jämnar väll ut sig).

Belial drar hem till Dalarna. Ber en bön, som pågår hela dagen, om att "råka stöta på" Lejonet dagen efter. Möter Bästis på buss stationen. Vi drar hem till henne och slappar fram tills vi ska på bion (där hon jobbar). Dem visar Mamma Mia. Jag är förvånad över hur lite det var att se, egentligen. Vilken besvikelse. Jaja, fick gå gratis, så vem är jag att klaga? Smockat med folk var det också. Och så kom det dit en het tysk. Inte HELT fel!

Onsdag (23 Juli)

Belial drar till hem till Dalarna. Gick och la mig så sent och vaknade så tidigt, att jag sover nästan hela vägen och är ändå inte utvilad när tåget är framme. Bästis möter mig sedan vid buss stationen. Vi drar till hennes lägenhet och lämnar mina grejer. Sen fördriver vi tiden (d v s jag får höra om vad som händer i min lilla, lilla hemby för tillfället. Inte mycket att hänga i granen, direkt. Men det är fortfarande lika roligt hur vissa saker aldrig förändras). Vi drar till Willys och sen ska vi på systemet. Utanför träffar jag på en av mina bästa vänner från högstadiet (vi kallar henne Maxie) som jag inte sett på 4 år (och hennes pojkvän). Vi valde efter högstadiet att gå helt skilda vägar i livet. Mötet har, i ärlighetens namn, flera gånger skjutits upp och jag har varit lite nervös inför det (senast vi ens sågs som hastigast kände jag inte direkt att kärleken för mig svämmade över från hennes sida). Av vad jag hört har hon inte direkt haft mycket till övers för mig, dem senaste 2-3 åren (utan att jag riktigt förstått varför - vi har ju inte ens träffats under den tiden). Är lite stelt först, känns det som. Så drar vi upp till Bästis igen. Får på ditvägen höra om en viss person (har skrivit lite om honom förut i bloggen, men valde av ren respekt att ta bort det, även fast det inte var något direkt farligt), som jag hoppats på att få träffa under min vistelse. Men han ska tydligen vara upptagen med annat och det vill då säga någon annan samtidigt. Attans, kände jag. I'll fill you in: Träffade honom i November och sedan dess vet jag av en händelse att han haft ett par flickvänner, men det är inget han orkat nämna för mig. Saken är väll den att det ofta verkat som att han INTE haft någon, när han i själva verket faktiskt haft det. Nå.. han vart där uträknad ur min vistelse. Blir lite besviken. Sen kommer då en pöjk och dricker med oss ett tag, i köket. Det bli debatt mellan dem andra och jag lyssnar intresserat. Utanför kommer en viss Psycho (som jag nämnt ett antal gånger tidigare i min blogg) gående. Det är ett faktum, så behöver inte viska om det: En karl som varit kär i mig sen jag var.. 11? 12? eller någonting sånt. Har dem senaste månaderna ett flertal gånger fått förklara hur jag enbart är ute efter att vara kompis med honom (BTW, om du ändå klickar på länken; Efter den konversationen pratade vi inte på 2 månader eller nått. Sen dök han återigen upp och ville då säga att: ok, vi kunde väll vara bara vänner, då. Då hade jag, självklart, själv tappat sugen. Men jag sa, och passade också på att förklara hur vänner inte gör så som han gjorde från första början och att det var dålig stil av honom och att det kanske skulle bli svårförlåtet, att jag kunde ge det en chans.. men på något vänster har han valt att gå tillbaks till ruta ett igen. Och fortsätta tjata om ett förhållande som jag gång på gång får förklara aldrig kommer och gång på gång går han i taket då jag inte gör som han tycker, kallar honom för bekant, lever mitt eget liv etc etc). Detta drama tycker såklart alla andra är skitkul, medan jag själv vill bara sopa det under mattan och inte låtsas om över huvud taget. Nå.. jag gömmer mig och dem andra (alla utom pöjken som var med tidigare, men som här dragit.. om jag minns rätt) står på balkongen och pratar med Psycho en stund. Resten av kvällen hjälper dem mig att gömma mig så gott det går. Jag och Bästis dricker inget ännu, för vi ska sitta på kulturhuset en stund, då hennes pappas fru ska iväg och dansa. Vi beger oss dit. Jag MÅSTE kissa och får självklart urinvägsinfektion. Den går dock över till lindrigare smärtor innan vi ska dra igen. Vi skyndar iväg till Konsum och träffar på Maxie och C:O. Vi går in och köper juice att grogga med och så drar vi tillbaks till Bästis. Tror det är här någonstans någon börjar prata om mina ögon igen. Jag blir anklagad för att ha manga-ögon och stönar upprört att Konstantine alltid sa så (Sant. Han kallade mig jämt för "sin lilla mangaflicka"). Jag känner mig blödig. Nå.. vi fortsätter prata (om annat). Mitt upp i allt får jag en hel grogg över mig. Mitt hår, min sminkning, mitt linne.. hahaha! Jag lägger bara snabbt på lite nytt smink och skiter i resten. Pallade inte, helt enkelt. Såg förmodligen hemsk ut resten av kvällen.



Nostalgi, nostalgi, nostalgi.. kul! Vi drar runt lite. Inte mycket händer. Till slut landar vi på gräsmattan på skolan där jag gick från förskolan upp till sexan. Jag känner att jag har lite tråkigt.. Bästis ringer och sprider ut "min kåthet" på "ett mycket lustigt sätt" via telefon. Jag skrattar åt det (det gör jag inte på torsdagen). Sen hittar vi tillbaks till pöjken från tidigare. Han som startade upp med oss tidigare på kvällen, innan vi drog till kulturhuset (remember?). Han är ganska så kalas. Så bestämmer dem att de ska hämta grejer i hans lägenhet. Jag tar det som "hämta grejer" och säger att i så fall tänker jag då inte följa med. När dem gått får jag känslor av övergivenhet. Fick låna Bästis mobil medan hon var borta. Ringer till Psycho(!) och blir påvägen dit nästan uppraggad av random unge som jag kommer ihåg sedan skoltiden. Jesus.. hur gammal är han? 13? Förmodligen 19 eller något, men dem som är året yngre kommer alltid vara små 12-åringar. Nå, jag tar mig ur situationen och fortsätter towards Psychos. Är nu skittrött. Blir uppringd av Bästis när jag är utanför hans lägenhet (och han precis kommit ut). Jag hade fått allt om bakfoten.. dem skulle tydligen INTE ligga. Däremot har "Pöjken" tydligen bett HENNE att fråga om han kan få sig lite från mig. Jag skulle velat se min min när hon berättade det. Nå, hon gjorde helt rätt och förkunnade för honom att jag aldrig ligger med små människor (eller något sånt. Haha). För den delen ligger jag inte med folk som haft något.. spelar ingen roll vad.. ihop med mina kompisar heller. Vet inte varför, men känner mig ändå skyldig att umgås lite med Psycho innan jag drar (eller jo, vet varför. Så han inte ska bli förbannad nästa gång jag loggar ut på MSN igen. Men jag har insett att karln är omättlig! Spelar ingen roll om jag så skulle bo hos honom.. jag är ALDRIG hos honom och han kommer ALLTID i sista hand och mina vänner som jag inte sett på flera år får ändå MER uppmärksamhet än honom och det är SÅ synd om honom och det är FÖR tragiskt, alltihop. SUCK.). Så säger det till Bästis i telen. Vi går upp till honom, jag gosar med hans katt, vi bygger torn med hans snusdosor och sen råkar jag däcka på hans säng (minns det sista att han snyftade som en fjolla om hur tjock och ful han blivit och även att han sjöng en av sina.. 5?.. 10?.. 20?.. låtar som han skrivit om mig). Vaknar till min förfäran ett par timmar senare och har byxorna nere på låren och BHn är uppknäppt baktill (men har fortfarande linne och trosa på plats). Men det är inte det värsta! Storasyster (och ni andra som förmodligen inte VILL höra detta.. jag tror ni vet det med er själva), läs eventuellt inte mer? Jag kan inte andas.. då karln har lagt sig över mig (jag ligger på mage) och jag känner en kuk-bula (med kalsong över, thank god) som ligger och juckar in sig mellan mina skinkor. (Vart tog det vägen?). Jag skriker bakut! Ingen underdrift.. jag skriker verkligen bakut och han flyger genast av. Jag börjar dra på mig mina kläder, svär så det slår gnistor om min jävla käft och trampar sedan ilsket ut ur rummet. Han fattar ingenting av min ilska. Jag sliter upp ytterdörren och drar illa kvickt. Ringer till Bästis och hon säger att det självklart är ok att jag kommer. Snubblar strax in och somnar på hennes soffa (där hon bäddat <3).

Belial går upp tidigt och Jimmy hakar på till tågstationen. Bestämde mig för att exprimentera fram en outfit med slips den här dagen. Tycker det är så sjukt skönt att få släppa fram den lilla tomboyen inom mig, i tid och otid (det spelar ändå ingen roll, för alla - som inte varit med när grottmannen kommer fram - tycker hur som helst att jag tar pris i att vara en riktig flick-flicka vad jag än gör). Att åka tåg går som på räls (tss) hela vägen till Sala. Inga konstigheter. Sedan kommer då sista bytet och mannen som sitter på min plats har brett ut sig själv och sina grejer över båda sätena. Jag säger "ursäkta" ett flertal gånger och märker på hans ögon att han hör, men ignorerar mig (han har hörlurar och sitter vid en laptop). Är riktigt, riktigt arg där ett tag och mitt samvete och motsatsen dyker upp på mina axlar i form av mamma och storasyster (i vingar och gloria, respektive horn och treudd). Haha. Till slut vinner den sida av mig som uppfostrats till beskedlighet (fast ett tag överväger jag att bara vräka undan hans grejer). Men eftersom jag har Cujo med (och man inte får sitta var-som-helst med djur), hela vagnen är full förutom just där och kvinnan mittemot mannen har även hon saker på sätet bredvid frågar jag henne istället. Hon flyttar sina saker och jag slår mig ner. Förstår snart att dom reser tillsammans, då de sitter och gnäller om allt och ingenting hela vägen. Till slut börjar vagnen bli tomare och jag märker att dom gör "skönt"-blickar till varann när jag flyttar till ett eget säte. Trevliga prickar, dem där. Så kommer jag av till slut och har bara en bussresa hem kvar. Det har börjat regna och jag har dåligt med kläder, så står och huttrar i väntan på bussen. Kommer hem till slut. Mamma och styvpappan's grannar (från stugan) skjutsar sedan mig och mamma till stugan och där blir det bara att slappa resten av kvällen. Går och lägger mig och kikar på film med lillasyster senare. Jag tänker inte somna (har inte ens sminkat av mig) men råkar ändå göra det. Har fått en mysdress av mamma som var så skön, så jag kunde väll inte motstå.

Belial sover så länge det bara går. Till slut vaknar t o m Romeon och jag sätter mig upp. Han säger att jag kan sova en stund till. Jag nickar. Vet inte hur lång tid det går, men till slut tassar jag över till oss igen. Romeon är där. Jag blinkar förvånat. Jag förklarar (vänd mot mamma, men mer riktat åt Romeon) att jag råkade blanda pillren med alkohol igår. Han går. Mamma säger att han kom för att fråga vart jag tog vägen. Eeh.. ok? Det var ju han som gick. DEMENT MUCH? Jag ägnar dagen åt att rita (bild kommer dyka upp när färgläggningen är klar). Jag blir pushad att gå och säga hej då till "min nya pojkvän" (GAH! Ja, såhär var det. Fick veta av mamma att när han ringde sin kompis hade han frågat om dem kunde åka och hämta mig och fått frågan om jag var hans flickvän. "Näe.. det vet jag inte". "Men vaddå, är det din flickvän?". "Ja det kanske det är!". Oh really?). Får hur som helst strax veta att han dragit därifrån (så nu vågade han tydligen ÄNTLIGEN sticka.. vilket han sagt att han skulle göra hela helgen, men tydligen "fått förhinder" för varje gång). Dem frågar vad dem ska hälsa. Jag säger: "Ingenting". Antar dock att han kommer höra av sig, eftersom han fick mitt nummer.. 3-4 gånger t o m. Vi drar hem, käkar pizza (jag kebab) och jag drar ner till Bästis. Vi bestämmer oss för att göra en kupp emot vår stackars hemby. Vandaler, det är vad vi är! Ser ni något från Dalarna på efterlyst och beskrivningen är: Talade Svenska UTAN brytning, så vet ni. Haha! Men fan vad jag klagar på bristen på intriger varannan minut (brist på intriger = brist på hämndoffer). Det som alltid låter på folket där som att det är bråk jämt och ständigt. Av någon anledning sprider sig ryktet om vår kupp och folk börjar ringa och fråga om det är sant. LOL. Jag får senare ännu en gång förklara min sexuella läggning och, trots att jag VET att jag sagt det förut, möts jag av en smått förolämpande reaktion. Suck. Ja, akta så jag inte våldtar er.. -.-

Belial packar. Dags att åka hem. Sitter vid en dator för första gången på en evighet. Jag gråter nästan glädjetårar. När jag väl sitter på tåget ringer Bästis. Och gissa vad? NU har intrigerna kommit tillbaks! Jag sliter mitt hår. Killen med charm-leendet från fredagen tycks ha fallit för min kompis. Hon borde nappa! Han var ju t o m söt (med detta åsyftar jag till att jag och Bästis annars ALDRIG tycker varandras kap är något att ha). Dock är det han som har startat intrigen och stuckit en kniv i deras ryggar på grund av allt skitsnack om en viss person under fredagen (det var en lite sorglig del. Jag kände att jag inte kunde åtnjuta skitsnack som jag en gång kunde, det var mer som att jag ville gå till försvars-attack mot det egna laget, istället, eftersom personen inte kunde försvara sig själv. Aj då). Tågresan går fint.. Cujo skäller skräckslaget ut en soptunna i Västerås, det är allt. Väl hemma äter jag en snabbrätt och somnar.

.. what a woman's gotta do! Jag har panik. Igår vart det lite för mycket och jag tog ut det på ett par av dem få människor som råkar betyda något. Började med att jag var hos psykologen och fick krupp på henne. Dels kändes det som att jag vart smått lurad att ta ett ofrivilligt test och dels kändes det som att hon gick in för vissa, för mig viktiga, saker med en kass attityd ang. det hela. Typ.. hela mötet kändes som det började med massa klagomål om mig som patient. Hatar dessutom att nästan alla utav de psykologer jag gått till drar egna slutsatser om mig och min uppväxt som jag aldrig ens antytt! Sen gick jag hem och vi åkte för att handla julklappar. Fick panikångest mitt på stan - hjälpte ju inte att en bitch på tågstationen lite senare glodde på mig så att jag fick lust att kicka henne på smalbenet.. tyvärr satt hon för långt bort för att suget att göra det inte skulle hinna lugna ner sig. Köpte inte en enda jävla julklapp. Faktiskt så kunde jag inte sluta gnälla om att jag snart skiter i det hela. Ringde runt och sökte hjälp från alla håll, men antingen fick jag inte tag på folket eller så sa dom bara att mina idéer var dåliga eller att dem inte hade några bättre själv. Egentligen: är det ens värt det?

Nu är jag förbannad. Jag håller på att gå igenom gamla papper som följt med från lägenhet till lägenhet. Det mesta slängs. Onödigt skit att ha kvar.. tungt att kånka på om inte annat. Jag snackar skolpapper och det som upprör mig är att jag i ett utav papperna hittade en lista där skolan ordagrant framstod idealisk och fantastisk. VÅR SKOLA var så fan heller varken idealisk eller fantastisk på något sätt. Jag kan inte nämna en person som inte någon gång antingen fällde eller nära på fällde en tår i dem tråkiga korridorerna. Eller någon som aldrig kännt sig jävligt obehagad eller kanske t o m rädd. Jag fällde inga tårar, men det fanns tillfällen för både obehag och ren och skär jävla förnedring.

I papprena står bl a så fint om individualiserad arbetsplan och att se till varje elevs enskilda behov. Ska man skratta eller ska man gråta? Skulle JAG räknats för mig själv där? Skulle mina vänner räknats för sig själva där? Skulle dom där jag inte kände, som tydligen kände mig, räknats för sig själva där? LÖGN! En pinsam LÖGN är vad det är. Det sista året hade jag helt enkelt den enorma turen att ha rätt lärare som lyckades hjälpa mig en aning i rätt riktning med studierna. Om inte hade jag förmodligen aldrig klarat det.



Men vem fan brydde sig om mig när jag kom på 1 lektion i veckan? Vem brydde sig om mig när jag helt enkelt reste mig upp och gick när det gällde gruppaktiviteter? Vem brydde sig om mig när jag fick panikångest mitt under en redovisning? Vem fan höjde sitt jävla ögonbryn när jag med en stor klump i halsen klarade av två namn i den vidriga namnleken under "Livskunskapen" och det sen tog stopp.. men jag ändå förudmjukande fick lov att fortsätta försöka och försöka i dom närmaste minuterna (som för mig kändes som timmar)? Jag hade ingen jävla aning om vilka mina jävla klasskamrater var. Ett par sånna lektioner senare var det dags att skriva något fint om varje enskild individ.. "Ja, .... han är en snäll kille" - förresten, tack för att du sprider rykten om mig. Verkligen.. tack! "Och ....., hon har så god hand med andra" - och BRA att hon alltid fäller allvetande kommentarer om dem hon inte ens känner, förresten. SUVERÄNT!

Själv fick jag tre meddelanden skrivna på lappen på min rygg som innehöll "skolk". Jag sket egentligen i vilket, eftersom det ju uppenbarligen var sant. En annan tjej däremot fick diagnoser ställda på sin lapp. Jag vet inte om hon hade dessa, men hon hade åtminstone kurage nog att göra en stor grej av det. Tårarna som fälldes fick lärarna att vrida obehagat på sig. "Men ojojoj.. nu måste vi fortsätta". Säg förlåt nu och kom och sätt er, igen..

Och ändå har vi (patetiskt nog) inte nämnt låg och mellanstadiet ännu..

Hell, finns det någon skola därute som klarar följa sin egen etikett?

How weird is that? Inte ens när jag hör låtar om körsbärsblommor börjar jag osökt tänka på annat än den som fick mig att välja vägen mot en lögnaktig bedragare för två år sen (att någon sen kan vara så jävla grym i sin kattlek med andras liv att den jobbar så sjukt hårt för att få någon att bli kär i den, när den i själva verket don't give a fuck, är i o f en helt annan - men ständigt återkommande - tanke när vi berör ämnet).  Really, jag borde släppa taget helt.. LIKE IGÅR (eller för två år sen). Men det har jag liksom gjort i den mån jag kunnat.. det här är bara ett smärre återfall (är förmodligen sexuellt-frustrerad-på-gränsen-till-att-dela-säng-med-och-ligga-och-torrjucka-mot-Jimmys-ben-inatt). För någon som förstör mitt liv femtio gånger om och sen inte ens har ett vettigt svar på varför (när den PERSONLIGEN haft 100 moralföredrag för en om hur man minsann inte gör något utan anledning) borde fan själv snarare få behandlas som värde: bag of shit på prov. För vad förtjänar den mina "Motto! Motto!" eller någon enda halvrutten knopp av de där rosa-och-pärlemorskimrande körsbärsblommorna? Den förtjänar vattenskador i taket, silverfiskar fulla köket, en jävla kloakläcka under diskbänken och att få små, vita människofoster smetade mot sin fönsterruta. Tycker jag. Men.. det är bara jag.


Angela Aki - Sakura Iro