Monster
Vi testar väll igen då..
DÄRFÖR ska jag nu prova med EN HEL Atarax. Har ju, vet dock inte om jag sagt det, tidigare inte kunnat ta en hel utan att sova i ungefär 24 timmar flat. Tog upp detta med läkaren som då sa att det (och andra reaktioner på medicin jag beskrev) visar på en ovanligt stark känslighet för den. Men han trodde också att det i just detta fall kunde bero på att jag redan verkar ha en väldigt stark känslighet mot Cymbaltan, så det var därför Ataraxen tog så hårt, på det. Hade heller inte käkat Atarax sen jag fortfarande tog Cymbaltan när jag var på mötet.. efter mötet har jag dock provat att ta en halv ett par gånger (vilket tidigare har fått mig att sova ungefär ½ så länge) vilket jag inte känt av alls. Så nu ska jag prova en hel igen, vilket känns lite motvilligt av gammal vana. Men mår verkligen minst sagt S-K-I-T idag. Vill bara bli lämnad ifred och folk är helt jävla dumma i huvudet. Önskar bara jag slapp andas och leva och finnas. Och har absolut ingenting till hands att göra någonting åt det med heller. Hatar alla. Hatar allt. Hatar mitt jävla liv. Hatar den där jävla Ataraxen. Men nu får jag väll lov att ta skiten i alla fall då.. bottoms up.
Let's fight fire with..
Och nej (lugna ner dig, för) jag tror inte att jag faktiskt under denna livstid skulle kunna tvinga mig själv att genomföra detta.. även om jag tycker att det vore det rätta att göra till 100%. Och även om jag i grund och botten tycker att det är EXAKT SAMMA SAK (eller ja.. PERSONLIGEN tycker JAG sjävklart inte att det är lika äckligt, liksom dom inte tycker deras del är lika äcklig. Men detta utgör ju bara en till sak att lägga till saker som gör att det vore den perfekta, rättvisa hämnden). Dom blöder inte - jag röker inte. Dom slarvar och latar sig, av ren bekvämlighet - jag har full förmåga att slarva och lata mig lika mycket (och ja, det är extremt mycket bekvämare - på ett fysiskt energisnålt plan - att bara skita i att hålla snyggt efter mig själv, även för mig). Dom tycker att blodiga tamponger är vedervärdiga - jag tycker inte cigarettfimpar och andra otrevligheter är så mysigt heller.
Alltså.. det är egentligen syndigt hur mycket jag VILL göra detta.. bara för att förtydliga min poäng.. särskilt som jag vet att ingen tror att jag faktiskt skulle kunna göra det. Men, nåja, tyvärr är det så att jag faktiskt bryr mig om allas trevnad och om nu människor i allmänhet tycker att mensblod är så förbannat äckligt.. då tänker jag göra mitt bästa för att se till att inte orsaka varken de jag bor med eller våra gäster den förtretlighet det tydligen skulle innebära för dom att behöva beskåda en New O.B. Pro Comfort Mini som fått äran stifta bekantskap med mitt inre under månadens mest lata, bittra, arga, själviska, lättstötta, bekvämliga och hämndlystna 5 dagar, för att sedan bli ivägskjuten med en snärt för att fastna på en vit badrumsklinkers.. ÄVEN OM de vars vägnar jag planerar att slopa denna briljanta hämndidé inte bryr sig ett jävla piss om varken min trevnad eller den förtret andra saker, som i mitt tycke är hundra gånger värre, faktiskt orsakar mig.
Så, för den här gången, väljer jag att inte bekämpa eld med eld. Nästa gång.. vem vet.
It's like pleasure, this pain. It's like pain, this pleasure.
Nej, många människor kan inte förstå att en ihärdig, brinnande längtan efter att på något sätt skada sin egen kropp (på samma sätt som att skada sig själv på olika psykiska vägar) inte är en ihopdiktad EMO-saga för att (som kan ses in Münchhausens syndrom) dramatisera och förklä vad som egentligen är uppmärksamhetssökande och bekräftelsebehov ("Självskadebeteende är ofta ett gensvar på djupgående och överväldigande känslomässig smärta som, från personens synvinkel, inte verkar kunna lösas på annat sätt" - Truth hurts report, Mental Health Foundation, 2006. "Detta används bland annat som en mekanism för temporär avlastning och möjlighet att stå ut med intensiva känslor så som ångest, depression, stress, känslolöshet, misslyckande och självhat" - Meltzer, Howard, 2000, Non Fatal Suicidal Behaviour Among Adults aged 16 to 74. "För vissa kan enstaka tillfällen av självskadebeteende vara ett sätt att dra uppmärksamhet till behovet av hjälp, att påverka eller manipulera andra. Men dom som visar ett kroniskt, upprepat mönster av självskadebeteende vill sällan ha uppmärksamhet och gömmer skador och ärr noggrant" - LifeSIGNS: "Self Injury Facts", eNotAlone. "Många som skadar sig själva menar att detta tillåter dom att 'försvinna bort' eller dissociera sig själva. Detta kan ske genom att lura hjärnan till att tro att smärtan som känns har åstadkommits av självskadan och inte utlösaren, så den fysiska smärtan fungerar som en distraktion från den ursprungliga emotionella smärtan" - Helen Spandler, 1996, Who's Hurting Who? "För vissa är denna avlastning huvudsakligen psykologisk, medan den för andra kommer från beta endorfiner, vilka är endogena opioider som utlöses av kroppen som gensvar på fysisk skada, som naturliga smärtstillare, vilka medför behagliga känslor och fungerar till att reducera spänning och känslomässig smärta" - Swales, M., Pain and deliberate self-harm. "Många raporterar att dom känner väldigt lite eller ingen smärta när de självskadar och, för vissa, kan det bli ett medel att söka välbehag" - Strong, M., 1999, A Bright Red Scream: Self-Mutilation and the Language of Pain. "För andra kan självskadebeteende vara ett sätt att helt enkelt känna NÅGONTING, även om känslan är obehaglig eller smärtsam. Många grupper av självskadare lever med en känsla av tomhet eller anhedoni, och fysisk smärta kan därmed vara en befrielse och uppvaknare från detta tillstånd" - Precursors to Self Injury, FirstSigns. "Självskadebeteende kan i allra högsta grad bli psykologiskt beroendeframkallande eftersom, för den självskadande, funkar det och gör det möjligt för denna att klara av intensiv stress" - Nixon, M.K., 2002, Journal of the American Academy of Child and Adolescent Physchiatry. "Självskadebeteende kan vara en handling för att rekonstruera tidigare trauman som troligtvis var utom personens kontroll och kan därav fungera som ett sätt för denna att återfå kontroll och självständighet i sitt liv, om det på något sätt är rörigt" - Barker, P., 2003. Psychiatric and mental health nursing: the craft and caring. "Det finns också ett högt statistiskt samband mellan självskadebeteende och känslomässig misshandel eller berövande" - Meltzer, Howard, 2000, Non Fatal Suicidal Behaviour Among Adults aged 16 to 74. "Detta kan därför bli ett sätt att handskas med smärta, i konstrast med den smärta som den lidande har erfarat tidigare i sitt liv och över vilken den inte hade någon kontroll" - Cutter, D., Jaffe, J. and Segal, J, 2008, Self-Injury: Types, Causes and Treatment).
Och nej, många människor kan på ett verklighets-förnekande sätt inte förstå att ett självmordsförsök är ett sjävmordsförsök även om personen inte lyckas ("Dom flesta som försöker ta självmord kommer inte att lyckas på första försöket, men dom som senare gör upprepade försök får en betydelsefullt större sannolikhet att lyckas" - Shaffer D, September 1988, The epidemiology of teen suicide: an examination of risk factor. "Oddsen är emot dom som försöker ta sina egna liv och enligt globala undersökningar går det ungefär 20 helhjärtade självmordsförsök på 1 lyckat genomförande, för yngre personer mellan 15-24år är oddsen ungefär 100-200 försök på varje lyckat genomförande. Det är sagt att cirka två tredjedelar av männiksor som gör ett klassat självmordsförsök inte har för avsikt att faktiskt dö i processen. Vilket betyder att ungefär 33,3% av alla självmordsförsök faktiskt är helhjärtade. Att göra ett icke helhjärtat eller impulsivt själmordsförsök är dock väldigt dumdristigt då det kan leda till seriösa konsekvenser för deras framtida hälsa, för att inte tala om deras övriga liv" - LostAllHope) och att varje misslyckat självmordsförsök eller öppna yttranden om självmordstankar är ett rop på hjälp, en önskan att (återigen) få uppmärksamhet och bekräftelse eller bevis på att personen inte menar allvar med dessa "hot" då den som ämnar att på allvar ta sitt liv kommer att göra det i all tysthet, plötsligt och utan förvarning ("Forskning visar att 90-95% av människor som senare tar sitt liv lämnar ledtrådar till sin omgivning om deras planer, så som att ge bort sina käraste eller personligaste ägodelar, skriva avskeds-brev, och allra särskilt plötsliga humörsvängningar och sinnesförändringar, så som att skifta intensivt från depression till lycka. Att avslöja sina planer behöver därmed inte innebära brist på allvar bakom personens yttranden. Dessa tecken är inte att ta lätt på, utan bör tas på största allvar. När dessa symptom uppenbarar sig i en individ, måste extrem övervakning ske av personen från dennes vänner och familj").
Men att inte förstå något gör det inte automatiskt till overkligt.
Yeah, I think that I.. might.. break.
Enda trösten är väll att jag inte behöver känna mig särskilt ensam på asshole-piedestalen, vad det verkar. Men jag hoppas att det du gjorde fick DIG att känna dig lite bättre angående dig själv för en vag sekund i alla fall.. för mig är det dock inte värt det att påminna någon annan om saker (som den redan är så jävla medveten om och mår piss över större delen av tiden) för att under ett ögonblick känna det som att ens eget jävla miserabla liv och bad excuse for a human face (oh no, I didn't!) är överkomligt. Isf: Varsågod.. jag antar att jag bjuder på den och the joke's on me.
Ibland är allt bara too much. Hade jag orkat hade jag fan låtit detta inlägg drypa av min sedvanliga ironi också.. men pallar inte. Därav också denna långsamma slakt av min blogg.
Sia - Breathe Me
Men! Jag är inte främlingsfientlig. Jag är fientlig. Punkt. Slut.
Varför? För att för mig måste man visa sig värdig (och nej, det är egentligen ingen SVÅR uppgift.. jag har en öppen famn och ett varmt hjärta för dem som vill ingå i denna gemenskap) av min kärlek, mitt beskydd, min energi och mitt engagemang. Jag särbehandlar ingen i den gråa massan.. svart, vit, smal, fet, ful, snygg, fattig, rik, blondin, brunett.. jag bryr mig egentligen precis lika lite om dem alla.
Värsta klassens partypooper
Vad fan gör jag här?
VAD FAN GÖR JAG HÄR?
V A D F A N G Ö R J A G H Ä R?
I'm SO done trying. Again. ÄT MIG där solen inte skiner, falska fittjävlar. Nu går jag och lägger mig tidigt för andra kvällen i rad. Dra åt helvete.
När man skäms halvt ihjäl..
Tillbaks till 1800-talet
Blir så irriterad på en grej. Det verkar som att alltför många lever under den seriösa uppfattningen att flickvänner finns där för att följa med som tysta dekorationer till sina pojkvänner och säga så lite som möjligt. En tjej som tar till orda eller tillägger sin åsikt i en konversation får OFTA en "Vad fick hon luft ifrån?"-tystnad till svar. En tjej som otilltalad för en aktiv konversation "pratar för mycket". Hade en kille gjort samma sak hade det inte varit någonting. Men när en tjej gör det så är det typ.. fel. När fan lever vi egentligen? Jag får ju lust att begå dråp.. seriöst alltså. X(I have an extraordinary ability 2 cope w/ what is given 2 me,
Det är INTE bra just nu.. inte alls. Det känns som jag håller på att dö och jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt. Jag tror att det är något som har eller håller på att sluta fungera i mig. Jag kan inte stoppa min smärta, jag kan inte hålla tillbaks tårar, jag kan inte sluta skaka, jag pulserar, sprattlar som en fisk, det kryper, smärtar, snurrar, luktar mögel, blod, ruttet, orent. Jag försvinner långa perioder åt gånger och när jag är här förföljer mig något från mina mardrömmar och allt jag äter kommer strax upp samma väg igen, jag kollar på min spegelbild och vem det nu är som kollar tillbaks följer inte mina rörelser, en röst som inte är min tvingar ljud som från en annan värld över dom läppar som varit mina.
Jag vill säga att jag inte är eller håller på att bli galen.. men jag kan inte. Faktiskt.. så börjar jag bli alltmer övertygad om att det är tvärt om. The demons that once tempted me, has finaly tamed me. I see them everywhere och det är ingens utom mitt fel - för jag bjöd in dom från början. Jag kan inte göra det här själv längre. Snälla, JAG BEHÖVER HJÄLP. Vilken som helst.. just make it stop. :'(
My heart is ready to fight this.. but is it too late, is my body too weakened?
Fool me once - shame on you. Fool me twice - shame on me.
Som alltid.. om jag inte kunde ge dig mitt liv.. ville jag bara ge dig min död. Inte slösa din dyrbara tid. Bara göra mitt bästa för att få dig att ge mig dom ynka minuter det skulle ta att avsluta mig på det sätt du själv valde. Vi var för svaga då.. båda två. Den här gången får jag göra det själv. Men du - eller personen jag trodde att du var - är med mig. Alltid. Och jag hoppas att du tillslut ska förstå.. jag älskade alltid dig mer.
Lisa Ekdahl - Du var inte där för mig
Sue those retarded bastards
MEN, vad nästan ännu sjukare är: man förväntas kasta allt vad vänskap heter åt helvete för att EN JEFLA KARL väljer att dyka upp och när det behagar honom komma instövlandes i brud-fans liv och ÄNTLIGEN befria henne från sin mödom (för ja.. den ska man inte heller hålla på om karln är tillräckligt snygg och rik liksom). Inte konstigt att så många slutar ensamma med sina pojkvänner och inga vänner kvar på eget initiativ. I vartenda jävla Disneyslut åker/rider de där två iväg i solnedgången och kvar står vännerna som funnits där all along och vinkar som fån. Detta fnyser jag och Bästis åt! USCH! Fy fan!
Psykos
Igår kväll. Som gick ut över Marcus (som satt och höll mig vaken in i det sista och vägrade låta mig vara). Fick flertalet konstiga vanföreställningar och började skrika, slåss och anklaga honom för allt mellan himmel och jord. Efteråt kände jag mig så jävla dålig. Det kan troligtvis vara så att jag är världens ondaste människa.. no really, jag misstänker det. Jag hade inte tagit någon medicin på flera dagar igår - sparar dem för tillfället så långt det går. Tog tillslut en Zyprexa och lyckades somna i alla fall. Någon gång i helgen slår jag på stort och tar en av varje. Sen har jag bara en av varje kvar till gud vet när. Yay!AAAAAARGH!
Det finns en gräns.. till och med för mig. Det krävs jävligt mycket för att nå den gränsen och verkligen göra mig arg. Men idag är jag ARG! Arg på hur folk kan säga så jävla mycket, genom att veta så jävla lite och hur platsen där jag är född dag för dag alltmer liknar en helvetes-håla och dom som bor där bara blir alltmer inskränkta, självupptagna och ignoranta..Jag ÄR verkligen (bland hundsjälar) en dobermann-själ på många sätt. Jag är jäkligt aktsam, envis, reserverad och seriös, med en bubbla som bara har behov och plats för en ytterst liten, utvald skara människor som jag kan känna bekvämlighet och visa min mjuka, lättsamma sida med.. men för den lilla, utvalda skaran känner jag en oslagbart stark lojalitet och kärlek och om du fuckar med MIN MÄNNISKA.. har du fuckat med mig! So bring it, bitch!
Jag står bakom DIG till sista ordet. <3
Grr.. whataya think you're doing!?
Gah.. fattar inte hur jag ska klara genomsnittet 6 inlägg /dag (vilket kommer vara standarden för November och December och troligtvis ska jag sedan försöka hålla den ever after), när jag halkar efter så mycket nu när det ligger på 3 /dag. Det känns som ett evighets göra att sitta och tvinga hjärnan att komma på vad som ska publiceras härnäst. Hade varit ett mindre problem med min stationära till hands.
Dålig, grinig bloggare
nte bloggat på vad är det? Tre dagar? Har lite att komma ikapp, så nu vet du vad jag ska ägna den här dagen åt. Snön faller ner utanför.. de är så man vill spy. Kände för att skita i att gå upp, men så kan man inte göra.. om man inte heter Marcus eller Cujo.. då sussar man tydligen oberört vidare. Funderar på att klä på mig, om jag orkar.Grr.. Marcus vakna och gav mig crappy news. Nu vill jag inte vara med längre. Nää.. nu drar jag fan ut en sväng och aggressiv-går av mig lite ilska. INTE min dag, detta.
Bittra, torra, småsinta surf*ttor
Vi var in på en affär och eftersom ingen var sugen på att vänta utanför stoppade vi Cujo i vagnen och han störde absolut ingen. Så går en tant går förbi, just som vi snabbt lyfter upp Cujo ur vagnen för att ta ur barnet. Och jag skojar inte: det såg ut som hon skulle skita ner sig av upprördhet och gör världens vändning och sätter fart mot personal varefter hon med upprörd, snorkig stämma fräser: "Man får väll ändå inte ha HUNDAR i butiken!?" och kräver att dom ska gå och säga åt oss. Varvid personalen vrider sig tills hon går sin väg och sedan total-ignorerar hennes befallning och hon ger oss dirty looks de kommande minuterna. Usch.. ibland tycker jag synd om sämre lottade.. HON var ett praktexempel på någon som verkligen är i drastiskt behov av ett ordentligt skjut i musen. Att man är sådär jävla bitter lär ju knappast hjälpa heller. Jag ska ALDRIG bli SÅ jävla desperat och småsint. Då får du fan tillstånd att avliva mig..Kan lova att jag och Lilo haft kul på hennes bekostnad efteråt.
Abstinens
Har pratat med läkare och det kanske blir akuten ikväll så jag kan få nya piller och recept rakt i handen. För ska fan inte behöva ha det såhär. Ligger och skakar som en jävla mupp och slår och nyper sönder mig själv och får panikattacker och gråter och mår skitilla i hela kroppen.. plötsliga anfall av bultande huvud- och magvärk. Dessutom har jag varit in på toa och spytt en gång. Allting bara snurrar av minsta jävla kraftanstränging. Och FY FAN för att sitta på akuten och dega utan att något händer i hundra jävla år.. då tar jag hellre kökskniven och fixar det själv. Dra åt helvete hela världen, känner jag.
"Afraid? You don't even know what afraid is."
Har nästan glömt bort hur jag skrev mina updates, men gör ett försök. Det är väll bäst att ta de från början, så du inte kastas in och inte fattar något alls. Eller, början och början. Början på slutet.. eller (som de kanske visat sig?) början på en ny, bättre(?) början.
Fredag (18 December)
Belial skickar iväg 08an till Stockholm. Ber honom att ta med sig Cujo också, för har en känsla av att det är det bästa valet jag kan göra för min hund med tanke på hur jag mår och vad jag tänker på. Han nekar dock och säger att det är bra om jag har Cujo hos mig. Fast jag redan har en känsla av att jag inte kommer klara av det, har jag lovat att komma efter. Han hör av sig rätt snabbt, då han sitter på tåget, men det blir sista gången på ett bra tag - som vanligt, fast jag uttryckt mitt missnöje för detta mer än en gång (och bara för att försäkra sig om att jag inte har några planer för kvällen?). Äter soppa och ligger sen vaken och väntar på samtal. Börjar ge upp vid 12, glor på film.. tror det var Snabbare än Döden? (Ursäktar förvirringen.. har blandat ihop mycket) och slöglor mellan kanalerna resten utav natten. Antar att han dricker och är för upptagen för att tänka på mig.
Lördag (19 December)
Belial får ett sms på morgonen (vid åtta, efter cirka två timmars sömn): "Älskar dig så jag mår dåligt saknar dig så jag vill gå till falun typ :( förlåt för att jag inte ringde men jag drack med några killkompisar och åkte pulka i backen första jag ska göra när du kommer är att hålla om dig så jag känner din kropp mot min och känna din värme älskar dig sötnos ringer dig imorgon när jag vaknar - kyssar kramar hångel sex och mys. // din älskling". Spenderar resten utav dagen med att försöka somna.. blundar bort alla jobbiga känslor bäst jag kan.. och kikar var tionde jävla minut på telen och hoppas att den ska låta lite. Hoppas på att jag inte slutat exictera. Börar efterhand tappa koncentration, känsel, ev lukt och smak, ljud verkar upphöra, verkar börja få svårt att tänka och känna. Får starka overklighetskänslor.. sen kommer ovantligt klara/intensiva ljud- och synvillor. Tror jag skriver med någon eller några på MSN vid något tillfälle, men minns inte om vad riktigt.
Söndag (20 December)
Belial påbörjar dygnet hon mer än en gång ska få höra att han gett upp, med att svälja stoltheten och ringa Jimmy, stortjutandes (för andra gången - ringde även under fredagsmorgonen och brast i gråt då.. detta är dock väldigt annorlunda). Efteråt ringer jag upp 08an - vi bråkar och han säger för första gången att han ger upp och att jag totalt sönderknullat honom mentalt. Vi lyckas bli sams tillslut och saker känns lite, lite bättre. Lyckas få någon timmes sömn innan morgonen. Lugnet håller dock inte i sig länge, då ett nytt argument uppstår såfort vi talas vid över MSN, när han kommer hem. Han lyckas trycka på fel knappar och jag, som vid detta skede redan är rejält instabil (I guess?), blåser upp allting och får psykbryt. Han ger upp mig.. igen. Han klarar inte av det. Jag postar lite meddelanden här på bloggen, fortfarande ganska samlad. Men ilskan sjunker och stiger och börjar tillslut utbytas i panikkänslor igen och jag kan inte minnas allting efter det.. förmodligen inte ens hälften. Men får känsloanfall av alla möjliga slag och vet inte vart jag ska ta vägen. Orkar inte mer. Allting rasar inuti på något sätt. Jimmy skriver och jag tror jag måste ha sagt diverse idiotiska saker.. minns inte VAD.. men minns ganska bra innebörden. 08an hoppar online och jag säger något till honom också. Slår igång min mobil och börjar plocka fram det jag har hemma. Ser Bästis ringa och börjar tänka andra tankar som.. "stannar upp mig" liksom.. kan inte svara, för är fortfarande helt övertygad i mitt huvud om att genomföra.. slutföra. Men får väldiga skuld och skamkänslor och blir bara helt stilla under en tidsrymd jag inte kan säga exakt. Har börjat bli lugnare, men vill inte avbryta.. är liksom taggad för jag har som en slags beslutsamhet i mitt huvud som gör mig.. ovanligt glad, liksom.. lättad. Kan inte minnas när saker känts så klara och lätta senast. Startar mobilkameran. Sväljer ner ett par piller med Jäger och några provdroppar XXX (så puckat att det är pinsamt att skriva med. Lade redan då en 50/50 chans på att det skulle spela någon roll). Smakar inte alltför illa.. alkoholen slår ut det andra. Försöker prata lugnt och sansat till in i mobil-linsen. Så ringer det igen. Det är 08an. Samtalet avbryter kameran.. känner stark irritation över detta och svarar argt. Perfektionist som jag är vill jag inte ta omtagningar, särskilt inte som öppningsnumret redan är över. Han säger att han ringt ambulans och jag fräser diverse svärord till svar. Tillslut medger han att det är bluff. Säger åt honom att jag ändå inte har gjort något, så han kommer bara se dum ut som skickar ut sjukvård på falska grunder. Han fortsätter prata och så plötsligt bankar någon på dörren och gastar i mitt brevinkast. Hinner svära ett par rader om det förrädande slag jag just fått i ansiktet innan jag slänger på. Målar på mitt charmigaste, lycko-leende och öppnar dörren för två poliser. De blir ett jävla rotande bland mina grejer. Det kommer in två sjukvårdare och jag får självklart frågan om jag fått något i mig. Efter många om och men erkänner jag dock att jag druckit en skvätt "tidigare på dagen" (efter att först ha nekat - tror de tappade tålamodet med mig redan innan de dock). Men är fortfarande lite motsträvig, för tänker inte åka någonstans utan att jag vet att Cujo slipper vara ensam. De får tag på Storasyster och poliserna åker dit med honom, själv får jag skjuts till en psykiatrisk avdelning i en grannkommun. Får en panikattack påvägen och hyperventilerar så jag tror syret upp till hjärnan är på gränsen att ta slut. Väl framme klänger jag mig fast vid en utav ambulanssjukvårdarna. Han var mest övertygande redan från början - trots 58 "Vi vill BARA hjälpa dig Cecilia" - och i detta skede är jag livrädd. Får sitta i ett väntrum och fylla i några papper. Ett om mående och ett om alkoholvanor (LOL! I knew it! De trodde jag var alkis XD). Han måste gå sen, men kommer och säger "hej då". Sen får jag träffa en läkare. Är rätt nervös, ryckig och stirrig, men verkar inte direkt som det är något han är ovan vid, om man ska uttrycka det så. Säger inte alltför mycket.. men tror det jag får ur mig räcker. Han försvinner och sen kommer en sköterska, som låser in mobil, laddare, pincett m m. Sen får jag ett par piller av en annan sköterska som ska hjälpa med sömnen. Förs sedan in till ett rum, där två främmande damer redan ligger och snarkar tungt. Får panik och vill fly därifrån. Men lyckas trots det lugna ner mig och somnar ganska fort.
Sonata Arctica - Fade to Black [Metallica Cover]
Don't say nothing. Shhh!
Att säga sanningen har blivit VÄLDIGT viktig för mig dem senaste åren. Kanske pga allt det som mina egna (och även helt klart till viss del andras) lögner tagit ifrån mig? Jag HATAR lögner.. jag hatar svarta lögner, jag hatar vita lögner och jag hatar alla nyanser av grå lögner. Det finns 2 tillfällen, dock. Då jag fortfarande tillåter mig själv att inte tala sanning till 100%. Det första är då jag anser att folk ska skita blanka fan i något dem undrar över och som bara angår mig (alternativt om jag inte vill att dem ska veta något för att jag vill skydda dem). Det andra är om jag faktiskt lovat någon att inte berätta om något. Jag skulle aldrig förråda en riktig väns hemlighet. ALDRIG.Jag är sjukt trött på att ljuga. Är sjukt trött på att alltid få lov att hålla käften. När jag haft så mycket känslor inom mig att jag nästan trott att de varit på gränsen att tränga sig rakt ut genom min bara bröstkorg - har jag alltid haft någon där, innan jag ens öppnat munnen, med fingret i vädret som sagt att "Shh! Inte ETT ORD om saken". ALLTID. Jag känner det som vi hela våra fucking liv blir nedtystade och jag är verkligen SÅ less på det. Jag bestämmer själv när jag är så överlycklig att jag måste skrika det rakt ut mitt på öppen gata och jag bestämmer fan själv när jag är så jävla ledsen att jag inte klarar av att bära det ensam.. you just try to shut me up now.
Sick Puppies - Howard's Tale
