"Protect me from what I want
Protège-moi, protège-moi"
Placebo

Av alla de pusselbitar jag kunde valt att berätta om mitt liv, har jag tillslut valt att berätta denna som jag, på grund av skamkänslor, i mitt privatliv pratar minst om. Men också en utav dom kanske största och viktigaste, eftersom den utgjort en så stor del av mitt unga liv. På flera sätt kanske den kommer att vara svår att förstå, då många bitar fattas. Dels för att jag har valt att försöka hålla en del saker så ytliga jag bara kan för min egen och andras skull och dels har jag inte ens i mitt huvud fått alla bitar på plats ännu.

Under i princip hela mitt liv har jag fått kämpa för att inte lägga på mig för många kilon för snabbt. Har alltid varit en viktpendlare som i perioder varit väldigt senig, för att sedan få en kulmage eller "mer/mindre extra att ta i". Var redan som barn lite allmänt känd som en knubbis och i tredje klass fick jag mycket skit p g a något som jag alltid antog var min knubbighet. Kände mig mycket som den feta outsidern, trots att jag aldrig var direkt överviktig utan snarare hade babyhullet kvar. Under fyran hade längden börjat ta ut lite på vikten och samtidigt började jag långsamt öppna mig mer och sträcka ut handen efter vänskaper i min klass. När detta fungerade, måste jag ha förknippat det med kilona som försvann och började "banta" genom att äta mindre. I början på femte klass hade jag varken ätit ett mål frukost eller skollunch på ett halvår. Mina nyfunna vänner uppmärksammade detta och jag vart ofta uppmanad att äta någonting. Tror att det hände vid ett par unika tillfällen under mellanstadiet att jag åt en macka och tog ett glas mjölk till skollunch, efter många om och men. Jag hade alla möjliga skönhetskomplex redan i den åldern - började (vad som dåförtiden uppfattades som ganska) tidigt (där jag kom ifrån) med att regelbundet sminka mig (10 år), bära stringtrosor (11 år) och vet sjutton vad mer. Med en äldre syster i hemmet fick jag panik över varje sak hon kunde tänkas anmärka på - tog bland annat min cykel och trampade i panik iväg till tandläkaren då hon påpekat mina växande hörntänder som växte utåt eftersom jag inte tappat mjölktänderna under ännu. Drog ut båda rakt av och återvände nöjd hem. Att jag rättade till alla "fel" var vardag. Jag själv och allt runtomkring mig skulle vara "perfekt".. och gick det inte att uppnå perfektion skulle det döljas. Jag har egentligen ingen uppfattning om vad jag vägde under låg och mellanstadiet. Jag var förmodligen ganska nära mina jämngamla och fick alltid höra att jag var normalviktig på kontrollerna, men såg mig själv som äcklig och fet och från och med fyran började jag bära pösiga kläder och kom snart också på tricket att därunder bära något tight linne eller en slimmande t-shirt som höll allt på plats så att det inte skulle "bukta ut" någonstans, samtidigt som jag sällan tillät mig att sjunka ihop eller slappna av. Höll ständigt in magen som att det var en fråga om liv eller död.

När sedan högstadiet kom togs allt till en ny nivå. Sommaren därinnan hade varit väldigt jobbig för mig av privata skäl och när skolan började hamnade jag i en klass där jag inte längre hade vänner och började sålunda skolka bort så gott som hela första terminen för att få vara med såna som stod mig nära (jag flyttade slutligen till en annan klass och fick motivation att ta upp studierna igen). Tillbaks till maten tvärvägrade jag att äta - allra särskilt på allmän plats och mina vänner var som galna på mig. Fick höra mycket om att jag behövde lägga på mig, trots att det i mitt minne aldrig var så att jag var "skinn och ben". Jag klämde på min kropp, hatade spegeln som jag var besatt av och under sommarlovet efter sjuan stoppade jag för första gången mina fingrar i halsen (något som jag då funderat på länge) och det vart snart rutin efter att jag ätit. Den där hemska middagen som jag sällan hade en godtagbar ursäkt att skippa hade hittat en väg ut. Ingen verkade ännu ana någonting om detta, utan jag fick snarare ett rykte som anorektiker än bulimiker, medan den fortskred åttan ut. Min vikt pendlade till större del på olika siffror strax under 50kg strecket och jag var strax under 1.70 lång (jag hade ingen egen våg att väga mig på och undvek dem på grund av ångesten de orsakade mig, helt utan att jag egentligen förstod innebörden av siffrorna). Eftersom jag sällan vägde mig är det svårt att säga vilken som var den minsta vikt jag vägde. Till vännerna som desperat sa saker om just vikten för att få mig att äta något, brukade jag svara att "jag inte brydde mig om vikt" och att "det enda jag vill är att SE SMALARE UT". Jag fortsatte att bära mina pösiga kläder även de hetaste sommardagar och fick ofta blickar som gjorde mig olustig till mods. Någonstans måste jag anat att det handlade om kläderna och inte mig - men jag var så besatt av tanken på min vikt och mitt utseende att det innebar stor ångest att bli uttittad.

Det var först under sommaren mellan åttan och nian som hjälpen sakta började komma. Långt efter att jag först börjat vara med om att vänners vänner frågat mig om jag var "anorexia-tjejen" och jag också fått random kommentarer om min benighet. Va? Smal? Underviktig? Anorektisk? Jag drog genast slutsatsen att de försökte sabotera för mig och helt enkelt ville att jag skulle äta mer och sålunda gå upp i vikt, vilket skulle göra så att de själva framstod som ännu smalare i min närhet. Vid särskilt en period verkade min vikt allra särskilt hot topic i skolan där jag gick och trots att jag försökte låtsas om att det inte var så (framför allt på grund av rädslan som kom sig av att jag inte tyckte att det gav någon resultat och att jag antog att människor troligen skulle håna mig för det ringa resultat och eventuella "hon ljuger, eftersom man inte kan se ett skit på henne att hon försöker" följder detta skulle orsaka), var det ganska allmänt vetande i flertalet cirklar. Mina föräldrar däremot fick en gång frågan om jag hade ätstörningar från en väns förälder och de skrattade bort det med att jag åt som en häst (jag var både sårad och lättad. Sårad för att dem tyckte att mitt enda mål mat, som jag - dock utom deras vetskap - kräktes upp, var mycket. Lättad att dom inte förstod något). I skolan cirkulerade alla möjliga rykten (hönor utav fjädrar, men också mycket som faktiskt var sant - mina protester till trots) och när ett sådant en gång nådde dom gick de i taket. Innerst inne njöt jag ändå på något sätt av uppmärksamheten - it's better to be talked about than not noticed. När ett rykte om min bulimi nådde mig måste jag strålat som ett solsken. För om det faktiskt MÄRKTES måste det ha gett resultat, om nu ingen hört mig spy på skolans trånga toaletter efter att ha ätit en godis jag bjudits på eller så. Men alla direkta komplimanger jag fick rann snabbt av. Det FANNS inget gott att säga om mig och om någon gjorde det så ljög den. Punkt slut.

Det var i början av andra terminen i åttan som jag träffade HELT fel kille för första gången och knäcktes av en våldtäkt där jag blivit kallad en hel del, förnedrats och skadats. Jag mådde, självklart, fruktansvärt dåligt efter detta och det vart inte bättre av känslan av att ingen kunde förstå mig. Jag sökte stöd på alla håll, och när det inte fanns någon som tog det hela på allvar, blev det självmedicinering och hårdare festande som gällde. Vart osams med föräldrarna som för första gången verkade börja inse att något inte stod rätt till med mig (ibland kan jag klandra dom, för mig själv, när jag tänker på att dom blundade tills dess att det gick ut över dom själva och för hur dom var dom absolut sista att öppna ögonen för och ta tag i mig och mina problem, och då bl a min undervikt). Men på något vis drev festandet mig längre ifrån vänner och alla återstående känslor av gemenskap och tillslut slöt jag bara in mig i min gamla, egna trygga värld av ensamhet och började sitta non-stop framför min dator. Med detta kom också en acceptabel anledning att hoppa över maten och när det inte gick kunde jag säga att jag skulle värma senare och genom det låtsas ha ätit fast jag i själva verket bara kladdat ner en mattallrik och ställt in den i diskmaskinen. Som jag HATADE den där maten och vad den kunde göra med mig. Som jag HATADE att vara hungrig och att min kropp längtade smärtsamt efter att få äta något. Som jag HATADE hur min mage alltid bestämde sig för att skrika i protest ("Someone help me! This crazy ass bitch is holding me hostage!") såfort det var helt tyst i klassrummet - när en lärare eller elev ensam hade ordet. Under dom lektioner som var de värsta av dom alla - hemkunskapslektionerna - hade jag kommit överens med min lärare om att jag fick ha kuratortid och fick lämna klassrummet vid matdags, men jag minns lektioner när läraren försökte få mig att "smaka lite i alla fall". Det var FRUKTANSVÄRDA lektioner. Jag hatade att hålla på med den och jag försökte alltid smita iväg tidigare. Eller när det kurrade hemma hos kompisar och dom genast föreslog att vi skulle äta något. Paniken växte genast och jag tvingade mig att ta en rejäl bit och svälja, ta en rejäl bit och svälja.. aldrig tugga! Aldrig någonsin tugga! Att tugga vore som att acceptera den. Få i sig den snabbt bara och varje tugga måste följas av en klunk vatten och sedan snabbt hem p g a illamående. Slå på musik inne i rummet och gå på toa. Göra sig av med den - fienden, födan.

Fem månader efter våldtäkten träffade jag en kille som, trots min enorma misstänksamhet, lyckades krossa barriären. Jag fortsatte att helt och hållet matstrejka under det första halvåret vi var tillsammans, men väldigt långsamt började mitt förtroende komma tillbaks och sakta började jag äta igen och efter hand slutade jag även att stoppa mina fingrar i halsen. Mina föräldrar hade i början stora problem även med detta nya förhållande, då jag tagit upp sättet från mina festdagar att helt enkelt försvinna och inte höra av mig på dagar, och så tog dom för första gången tag i mina problem genom att ansöka till BUP som även det var en liten hjälp på vägen när jag började äta igen. Mina föräldrar fick reda på min bulimi, men det fanns tillfällen då dom, istället för att stötta och förstå, istället använde detta emot mig. Som att gräla på mig när jag skulle ut och jag enligt vana gick på toaletten (från början för att spy, men nu allt oftare för att få ut det den naturliga vägen), raka benen, borsta tänderna och utföra en mängd andra viktiga ritualer som var nödvändiga för att jag ens skulle öppna ytterdörren på morgonen och hämta posten i brevlådan. Blev utskälld vilket som, eftersom de inte såg framsteget, men bara att jag fortfarande ju fick lov att tömma mig efter maten (även om det nu framför allt handlade om att försöka slippa ångest och panikkänslor när jag var ute och slogs av känslan att jag var "uppsvälld" - vilken var lika fruktansvärt jobbig oavsett om känslan var rent mental eller faktiskt fysisk). Om jag senare vid något tillfälle åt och komplimerade maten kunde jag få en sarkastisk kommentar om att jag ju ändå bara skulle spy upp det, så det var ändå bortkastat. Jag kände aldrig något förtroende då, inte tidigare och inte senare. Och jag tror att detta är ett av flera faktum som driver oss längre ifrån varandra.

Så kom gymnasiet och vi, jag och pojkvännen, flyttade ihop i en annan kommun. Vårt förhållande innebar dock att jag började tappa kontakten med mina vänner av några anledningar, samtidigt som mycket hjärnspöken fick plats att börja tränga sig på och jag mådde psykiskt allt sämre. Fick fortsatt BUP-hjälp i den nya staden, men problemet vad gällde maten var numera dock snarare att jag börjat äta helt fel och långsamt även rejält, som i ofta och relativt stora portioner (ett problem som tyvärr av psykiatrin sällan tas på allvar eller problem-klassas.. särskilt inte om du tidigare lidit av motsatt problem). Kunde bara inte få stopp på mitt ätande och hade ett ständigt sockersug. Att diskutera vikt och ätstörningar var extremt ångestframkallande och fick mig i regel att börja gråta i saknad av min forna livsstil och äckel över den svaghet jag börjat ge in för. Efter att jag hoppade av skolan för ett viloår, fick jag praktik i en klass med treor, men fick avsluta på grund av att jag ansågs som opassande. Tanken var, självklart, att man skulle följa med treorna och äta under lunchen och jag följde med, men kunde inte få mig till att äta i en matsal (det kommer jag nog ALDRIG att kunna. Jag har sedan jag slutade äta i skolan alltid haft svårt för att äta i främmande grupper, särskilt i stora och bullriga lokaler, och det verkar jag inte kunna ändra på). Så var jag sysslolös, hade bara min pojkvän och min familj som jag bara hörde av någon gång i månaden. Ensamheten var väldigt intensiv och jag tröståt och tröståt varje dag, gjorde ett par desperata försök att börja banta, men föll snabbt in i tröstätandet igen och började närma mig 60kg strecket och passerade sedan snabbt däröver. Ett par gånger, efter hetsätandet, gick jag in i badrummet och återupptog gamla vanor. Jag har aldrig lärt mig att tugga mat ordentligt sedan mina ätstörningar från början startade, och jag stoppar i regel i munnen och sväljer illa kvickt utan att jag hinner känna mer än eftersmaken. Man kunde tro att jag nått en botten, när en dag också förhållandet till min pojkvän tog en jobbig vändning, då en tredje person kom in i bilden..

Under ett jobbigt ett och ett halvt år hade jag en affär med en 10 år äldre man, vilken orsakade mig mycket stress där jag ökade och minskade i vikt i fruktansvärt fart om varandra. Det hela slutade i en mental breakdown som var så svår att jag förkrossades så hårt att jag helt slutade bry mig om mig själv eller mitt liv, jag föll i en kort period i ett melankoli-klassat tillstånd och därefter, i slutet på mitt 18e år, stannade vågen på en vikt av 74kg! Mer än jag någonsin vägt både förr och senare. När jag så fann styrka att orka fortsätta igen, började jag långsamt lägga mig själv i hårdarbete för att tappa min övervikt. Under perioder återgick jag till mina gamla vanor i båda former och svalt/kräktes, pendlande med rätt näring/träning och lyckades (på gott och ont) hamna på en hälsosam normalvikt igen. Jag kämpar ännu, varje dag, med att inte falla i alla de olika ätstörnings-fällor som ständigt gör sig påminda. Ska det här bli en sån dag jag inte kan hålla mig från att länsa kylskåpet? Ska det här bli en sån dag jag inte kan få i mig en tugga? Ska det här bli en sån dag jag får en sådan ångest att jag lutar mig över det svarta, blöta hålet och får mina knogar att skrapa sig röda mot mina tänder? Jag lever ännu i en berg-och-dalbana av berg av sötsaker och dalar rakt ner i svarta avlopp eller långa raksträckor av matvägran och jag kan bara hålla i mig och försöka njuta av åkturen medan den varar.