Sanningen är att jag, precis lika mycket nu som då, HATAR konflikter. Men ändå har jag blivit så jävla mycket bättre på att ta dom, trots att jag är rädd, när det faktiskt behövs. Och fortsätter att bli allt bättre på det hela tiden - med myrsteg, men tittar jag tillbaks på hur långt dom myrstegen ändå tagit mig från att jag började så är det ändå en rejäl skillnad. Jag är fortfarande en alltigenom "mjuk individ" och det är ingenting som jag någonsin tänker känna mig dålig över eller be om ursäkt för. Jag avskyr att se andra människor ledsna och försöker att aldrig, oavsett hur provocerad någon gör mig, sjunka till grymhetens låga nivå. Självklart har man inte alltid varken lust eller ens RÅD till förståelse, men ibland kan det faktiskt ge väldigt mycket att (så långt det går) bemöta även de som kanske inte verkar förtjäna det, åtminstone viss, nyfikenhet och ödmjukhet (Ibland är det de människor som ger oss de sämsta första intrycken som behöver vår förståelse allra mest och med den allra minsta empatiska förmåga inser man snart hur mycket det kan betyda för någon annan - även totalt oliktänkande - med ett enda vänligt eller värdigt bemötande i ett hav av fientlighet. Alltid: Proportioner). Och detta är något man kan göra utan att det automatiskt behöver betyda att man inte klarar av att sätta ner foten eller säga till när "enough is enough". Det måste inte vara det ena eller det andra (att du antingen är ett "lätt byte" eller också en "brutalt ärlig" dåre utan filter för vad du kan tänka dig att häva ur dig och göra i en konflikt). Det går att säga ifrån på skarpen (till och med läxa upp, skälla ut, säga upp kontakt etc) utan att vräka ur sig en enda elak eller småaktig sak på samma sätt som att någon KAN stå upp, till och med mot de man älskar, utan att det behöver komma ifrån en passiv-aggressiv önskan att "trycka till" dessa. Jag är defintivt ingen ängel på något sätt och mycket av det jag syftar på här har jag garanterat själv utsatt andra för i min tur (då jag märkt att någon tyckt om och respekterat mig nog för att ge mig ett sådant övertag). Men min poäng är faktiskt inte att alla människor är potentiella rövhål bara vi får chansen, min poäng är hur viktigt det är att veta sin rätt att ge världen ett stort jävla "Nej!", och framför allt att lära sig vara beredd på att ta ett i gengäld (samt att då i första hand vara kapabel att ifrågasätta om man kan ha förväntat sig för mycket, snarare än att utan omsvep bli galen av anspråksfullhet). Jag ser inte att det här kommer ändras inom den närmaste framtiden och får acceptera att om jag ska fortsätta hävda min rätt att neka andra alla former av tillgång till mig på deras villkor, så kommer det fortsätta att medföra konflikter. Men är det värt det? 100%, utan tvekan: "JA!".

Just den här hashtaggen handlar ju i mycket om hur tjockas erfarenheter ständigt förminskas, inte minst just genom att smalare individer totalt "kapar" tjockas diskussioner genom att få dessa att handla om sig själva istället. Typ: VARENDA JÄVLA GÅNG (en extremt vanlig företeelse när man snackar om förtryck och förtryckare i alla dess former). Är för övrigt personligen övertygad om att det inte spelat någon jävla roll vad man än döpt den till från början, då folk väldigt gärna VILL misstolka och på ett sätt öppnade en så pass anstötlig formulering upp för ännu mer diskussion - även om det tyvärr bara inneburit fler som vägrar lyssna och istället försöker få diskussionen att handla om något annat. Om man bara klarat av att gå utanför sig själv en stund, och faktiskt läst vad det var pådrivarna egentligen försökte säga, så tror jag att saker och ting snart nog hade klarnat.. tyvärr är det väldigt få som inte fastnar helt på det där instinktiva självförsvaret. Faller själv, i förhållande av förtryckare, titt som tätt in i detta beteende och det här kan vara första gången som jag personligen redan från början inte valde att gå på defensiven (Nu tänker jag INTE diskutera min egen kropp och vikt - inte nu och troligtvis inte alls - här i bloggen, eftersom jag är av uppfattningen att det vore kontraproduktivt mot mina värderingar, då det UPPRÄTTHÅLLER oavsett på vilket sätt man snackar om det och det kommer aldrig att faktiskt bli oviktigt om inte ens människor med kapaciteten att genomskåda strukturen aktivt börjar ta tag i det utifrån sig själva och behandla det som oviktigt. Vi kommer aldrig sluta se på våra egna / andras kroppar och vikt som en grundsten i vårat människovärde genom att fortsätta tjata om våra egna / andras kroppar och vikt! Men kan väl säga så mycket att jag fallit inom 3 - undervikt, normalvikt, övervikt - utav BMI-skalans 4 gränsvärden vid olika tidpunkter av mitt liv, så jag är inte helt clueless inför någon av dessa "sidor" även om jag, såklart, bara fallit innanför EN utav dom åt gången - så också i nuläget). Det här handlar dock inte om MIG i egenskap av förtrykt då jag varit överviktig. Det handlar heller inte, den här gången, om MIG i egenskap av förtryckare då jag varit normal- och underviktig. Så, nu när vi klargjort att det självfallet är förjävligt att få skit för det oavsett VILKEN ens kroppstyp är (även om det dock aldrig varit någon som har påstått något annat) kanske vi kan försöka hålla oss till sakfrågan härifrån..